Jack är borta, hon känner det i vartenda andetag. En känsla som sliter isär bröstkorgen, hårt och hänsynslöst. Trots att han inte sagt rakt ut att det är slut är Natalie övertygad. Om det inte är så skulle inte allt göra så ont. De envisa tårarna sipprar fram under de hårt slutna ögonlocken. Natalie stryker irriterat bort dem. Hon vill inte gråta, det gör allting värre.

Natalie hinner tänka att hon aldrig mer vill se Jack innan hon kommer på att hennes favoritjacka hänger kvar i hans hall. Egentligen behöver hon inte ha just den jackan, skulle lika gärna kunna köpa en ny, men fånig som hon är skriker hennes hjärna att hon måste ha just den jackan eftersom hon fått den av sin mormor. Mormor som inte längre finns.

Mobilen känns tung och halkig i hennes hand när hon letar upp Jack i kontaktlistan, något som inte är speciellt svårt då han ligger överst bland favoriterna. Först tänker hon ringa, men ångrar sig i sista stund. Klockan är nästan elva och det är skola tidigt imorgon. Hon tvekar länge innan hon får iväg ett sms och när det väl är skickat känner hon sig fortfarande osäker på om hon valde rätt ord. Om hon formulerade sig bra. Det skulle vara en mardröm om Jack fick för sig att det är hon som lämnar honom, då skulle hon plötsligt bli förövaren i historien. Hon läser meddelandet om och om igen. Blir mer nervös för varje minut som går utan att han svarar.

Hej. Jag är ledsen för allt som hänt och för att det blivit såhär. Kanske blir det bättre i framtiden. Kan jag hämta min jacka någon dag?

Hon svär inombords. Meddelandet låter både stelt och tråkigt, dessutom går det att tolka som att det faktiskt är hon som gör slut. Varför finns det ingen ångrafunktion på sms?

Som om det inte vore nog med bara killproblem så pratade varken mamma eller pappa med henne på hela kvällen. Båda visade sitt missnöje angående frånvaron i skolan genom att vid middagen helt utesluta henne från de vardagliga samtalen. Storasyster Isabelle fick däremot extra mycket uppmärksamhet eftersom hon tydligen vunnit någon simtävling på sin skola.

Natalie vet att det är elakt att tänka att hon inte gillar sin syster, men tanken kommer allt för ofta för att bara viftas bort. Visst hör hon ofta om syskon som bråkar, men det brukar alla alltid försvara med det enkla ordet syskonkärlek. Mellan bråken är allt bra. Natalie känner ingen syskonkärlek. De är inte ens lika, snarare varandras motsatser. Isabelle har mörkbrunt hår och en hy som ser ständigt solkysst ut, hon är duktig i skolan och är lydig till hundratio procent. Hennes relationer, både med vänner och killar, brukar oftast vara stadiga och långvariga. Hennes liv är som en lugn sommarkväll, medan Natalies tillvaro snarare kan liknas vid en stormig oktobernatt.

Mobilens signal avbryter Natalies dystra funderingar. Jack har svarat.

Du vet var jag bor.

Ingen smiley, inget hjärta, inget hej, inget förlåt, inget jag är ledsen. Det skaver i Natalie, som ett vidrigt skoskav. Han har verkligen gett upp. Det är över. Natalie greppar tag om sin kudde och slänger den så hårt hon orkar genom rummet. Den träffar väggen mittemot sängen, men det enda som det fyllda tygstycket åstadkommer är att få en tavla att hänga lite snett. Frustrationen i Natalie försvinner inte, men hon vet att hon inte kan kasta tyngre saker för då kommer någon vakna.

Det är i sånna här lägen Natalie saknar kompisar. Riktiga vänner som faktiskt bryr sig om just henne och inte om hennes familjs status. Ibland tvivlar Natalie på att hon har några vänner. Den enda hon känner sig någorlunda säker på är Alva Abbott. Men Alva sover såhär dags och stänger alltid av mobilen för att inte bli störd. Dessutom är inte Natalie säker på att Alva hade svarat även om hon varit vaken efter att Natalie betedde sig som en idiot förra veckan. Det dåliga samvetet kommer oinbjuden in i Natalies hjärna.

Sömnen är orolig och drömmarna avlöser varandra i snabb takt. Först står Jack på skolgården och dumpar henne inför hela skolan, sen dyker Alva upp i badhuset och försöker trycka ner Natalie under vattenytan. De suddiga bilderna från simbassängen försvinner och ersätts av ett klassrum fyllt av elever som verkar skriva ett prov. De ser ut att gå på mellanstadiet och tjejen som sitter längst fram har två höga tofsar och tuggar på sin blyertspenna. Hennes blick flackar mellan dörren och fönsterna. Som om hon väntar på något.

Huvudvärken är lika jobbig som väckarklockan. Natalie vilar pannan mot sin handflata och stönar lågt. Sängkläderna är fuktiga efter den oroliga sömnen och tanken på en lång skoldag känns olidlig. Men hon måste. Om mamma och pappa blir för missnöjda kanske de drar in hennes veckopeng, eller tvingar henne att skaffa ett jobb eller något annat tråkigt.

Efter ett ha sminkat sig en lång stund och ätit huvudvärkstabletter till frukost ger hon sig av till skolan. Tåget är nästan fullsatt och flera av de vuxna sitter med datorer framför sig. Några pratar i mobilen och andra läser tidningen. Natalie förstår inte grejen med en tidning. Allt finns på internet, ändå envisas folk med att förstrött bläddra några sidor för att sen kasta bort nyheterna i närmsta papperskorg.

"Vart tog du vägen igår?"

Evelyn Smith väntar på perrongen intill skolan. Natalie rycker på axlarna och försöker se oberörd ut.

"Det kändes som om jag höll på att bli sjuk men det var nog bara falskt alarm."

Evelyn lägger armarna om Natalie. De står så en lång stund, utan att Natalie förmår sig att krama tillbaka. Hon litar inte på Evelyn, inte för fem öre.

"Så det hade inget med Jack att göra?" frågar Evelyn försiktigt när hon äntligen lösgör sig.

Natalie skakar bestämt på huvudet medan hon granskar Evelyns kläder. Hon har ett par neonrosa byxor på sig och tillsammans med den limegröna dunjackan förvandlar klädseln henne till en gående färgexplosion. Stora guldringar dinglar från öronen och ögonfransarna är så långa att de ser ut att tynga ner ögonlocken.

"Det såg ut som att ni bråkade", envisas Evelyn med sin gälla röst.

"Men så var det inte", svarar Natalie och börjar gå mot skolan. Evelyn skyndar efter.

"Hade inte du den där klänningen igår också?"

Natalie stannar upp mitt i ett steg och kan inte låta bli att se med en trött och ogillande blick på Evelyn.

"Spelar det någon roll?" frågar hon.

"Nej verkligen inte", svarar Evelyn så snabbt att hon snubblar på orden.

"Bra", svarar Natalie. Hon sträcker på ryggen och går med bestämda steg mot skolans entré. Den tjocka kjolen håller kylan ute och den vadderade överdelen får brösten att se större ut. Natalie älskar den här klänningen och skulle lätt kunna ha den alla dagar i veckan. Det enda som fattas är jackan som hänger i Jacks hall.

Stämningen i skolans korridorer är ansträngd. Elever står i stora klungor och diskuterar lågmält med varandra. Nyfikenheten vaknar till liv i Natalie men hon ignorerar den och styr stegen mot sitt skåp på andra våningen. Några vänder sig om och tittar efter henne men hon tar ingen notis om det.

När hon öppnar skåpluckan trillar en handskriven lapp ut. Natalie plockar upp den från stengolvet och läser det enda ordet.

Förlåt

Det finns ingen avsändare och Natalie känner inte igen handstilen. Hon är helt säker på att det inte är Jack.

"Vad är det där?" Evelyn försöker snegla över Natalies axel.

"Inget", svarar hon snabbt och knycklar ihop lappen till en liten, kompakt boll.

"Har du hört vad det är alla snackar om?" Evelyn låter entusiastisk och det förvånar inte Natalie ett dugg att hon redan tagit reda på dagens skvaller.

"Nej, har du?"

"Ja, det verkar som att de från den andra sidan också ska få gå i skola här", säger hon lågt och ser sig om över axeln. "Men det är inte officiella uppgifter än så du får inte säga något."

Natalie fnyser.

"Om det var sant hade jag redan vetat om det. De har inget här att göra."

***

Nu är tre kapitel ute och vi har fått träffa både Natalie och Annie! Jag skulle bli jätteglad om du lämnade en liten kommentar och röstade om du gillade kapitlet.
Fortsättningen kommer mycket snart!
/Johanna