Quen drog kappan tätare om sig och slöt ögonen. Det enda som hördes var vinddraget och Zadrocs dova vingslag. Det var riktigt skönt att kura ihop sig i den varma kappan och halvslumra. I flera dagar hade hon tränat med Drenic, så hon var oerhört tacksam över att få en paus. Han satt på förstås sin drake snett framför Zadroc, men hon var i alla fall inte ensam med honom på en dammig borggård där han försåg henne med nya blåmärken och mer träningsvärk. Dessutom hade de sällskap av Haimen och Tyrien på sina drakar. Quen hoppades att Haimen skulle vara mindre pratsam i de två äldre husarernas sällskap än han varit då de först träffats. De skulle tillbringa en stor del av dagen tillsammans och hon var inte på humör att lyssna på en svada med svammel.

Quen blundade en stund och var nära att slumra till. För att inte frestas att somna öppnade hon ögonen för att se på utsikten. Himlakammens södra delar tornade upp sig i horisonten medan slätten efter Ilac bredde ut sig under dem. Hennes blick sökte sig till Zadrocs vingar som sträcktes ut och fylldes med luft när han sänkte dem. De drogs ihop och höjdes innan de spändes ut och sänktes igen. Hon blinkade långsammare då ögonen ville hållas slutna. Hon kunde känna den stora drakkroppen höjas och sänkas under henne då vingslagen tryckte dem uppåt och lät dem sjuka.
Första gången hon flugit med Zadroc hade hon varit så nervös att hon inte kunnat ta in alla intryck. Dagen framför dem innehöll inte några prövningar, så hon slogs av hur rogivande det var att bara sitta där. Tystnaden, de långsamma rörelserna och de storslagna vyerna vaggade in henne i en annan verklighet där tiden flöt fram likt en sömnig å. Hennes egna andetag blev djupare och lugnare, som om hon inbjöds att andas i takt med Zadrocs vingslag.

Grå bergsmassiv med vita toppar passerade under dem. En av de höga topparna passerade ett knappt stenkast ifrån dem där puderlätt snö sveptes iväg likt dimma eller rök. Snöröken virvlade när vinddraget från drakarna knuffade till den.
Quen sneglade mot Himlakammens nordligare delar och försökte fästa blicken på hemtama bergstoppar.
Hon visste att Toryn informerats om hennes situation. Kung Brodir hade själv skrivit brevet, så hon anade att det var skrivet med storslagna ord som höjde henne till skyarna. Hon undrade hur Toryn upplevt det när ett brev från kungen informerade honom om att hans dotter red en stor drake som en av kejsarens husarer.
Norin hade också skrivit ett brev för att berätta sin sida av historien. Själv hade hon inte förmått sig att lyfta en penna. Hon visste inte vad hon skulle säga då det hon ville få sagt inte kunde kläs i ord.
Bara tanken fick ögonen att kännas fuktiga.
Hon blinkade hårt och vände blicken mot draken strax framför istället.

Drenic lät Cohat sjunka mot en platå bland bergen där en rastplats väntade på dem. Hon landade nära kanten med Zadroc och följde de andras exempel när hon lossade sadel och packning från Zadrocs rygg. Hon hade fått en egen sadel som var betydligt bättre än hennes eget försök. Repet över hennes ben var nu en bred läderrem, vilket var bekvämare, för att inte tala om att sadeln i skinn och läder var avsevärt snyggare.

Så snart Zadroc befriats från sadeln kastade han sig ut över klippkanten och seglade i en vid sväng mot havet. De andra drakarna följde honom medan Quen tog med sin packning mot rastplatsen.
Tyrien gick fram till ringen med stora stenar för att göra i ordning en brasa.
Quen släppte sin packning vid en av de upphöjda stockbänkarna och sopade av lite snö innan hon satte sig på bänken. Hon svepte kappan tätare om sig och var tacksam för att rastplatsen läades från de isande vindarna av en stor klippa.
Drenic ställde sin packning nära en bänk innan han slog sig ner med en suck.
Borta vid klippkanten gick Haimen kvar och såg ut över omgivningen. Utsikten och de storslagna bergen tycktes fascinera honom.
Quen såg på medan Tyrien fick fyr på elden. Små, fladdrande lågor växte sig snart starkare i den torra veden. Värmen som äntligen strök sig kring hennes ben och ansikte fick henne att sluta huttra. Tröttheten hade gjort henne mer frusen än normalt. Hon brukade tåla kyla ganska bra annars.
Hennes blick följde Tyrien när han gick och satte sig på bänken bredvid Drenic. Tyrien var kortare än Drenic, men det var å andra sidan inte så konstigt. Ingen var längre än Drenic och få kom ens nära. Tyriens ansiktsdrag var minst lika maskulina och de var båda slätrakade.
Det slog henne att den ena borde vara minst 50 år äldre än den andra då husarer valdes vart femtionde år. Haimen var 20, precis som alla nyvalda husarer. Det innebar att Tyrien och Drenic var 70 respektive 120 år. Hon hade ärligt talat ingen aning om vem som var vad.
Tyrien märkte tydligen hennes blick då han mötte den och höjde ögonbrynen.
”Vem av er är äldst?” frågade hon.
”Jag. Hur så?”
Hon hade inte hört Tyrien säga något tidigare. Hans röst var dov och nästan skrovlig mot Drenics. Drenics röst hade bas, men var mjukare.
Hon ryckte på axlarna som svar på Tyriens fråga.
”Det går inte att se vem av er som är äldre”, tillade hon.
”Det är väl inte så konstigt. Har man druckit drakblod åldras man fem år på femtio. Det kommer du att märka själv, även om duszer lever längre än maneraer.”
Quen såg på elden då hon inte hade något svar. Hon hade inte tänkt på det än, men det stämde att husarerna levde oerhört länge. Hon hade hört att husarer inte tilläts gifta sig eller skaffa barn förrän deras tjänst var avslutad, vilket innebar att de levde ensamma i över 150 år. Det lät dystert och ensligt.
Nästa insikt rev genom hennes tanke likt en mörk spricka. Norin skulle inte åldras lika långsamt som henne. Han skulle kanske rent av vara död innan hennes tjänst som husar var avslutad. En tryckande kyla kramade hennes bröst innan hon snabbt tömde tankarna för att undvika risken att börja gråta.
Ett djupt andetag hjälpte henne att lyckas. Hon koncentrerade sig på eldens dansande lågor och lyssnade på vinden som ven kring klippan de satt i lä av. Dess dova hummande var som en uråldrig sång om iskalla vidder och bländande snö. Hon insåg att hon på sätt och vis blivit en del av den evigheten. Hundratals gånger skulle hon sitta där och lyssna på vinden medan drakarna jagade över havet. Platsen i sten med sina torra stockar skulle alltid se likadan ut och bergets sång skulle alltid höras. Kejsaren skulle bytas ut och monarker skulle komma och gå. Själv skulle hon följa rutiner och sedvänjor lika troget som vinden ven kring bergstopparna. Att vara husar var att ingå ett avtal med tidlösheten.

Haimen satte sig en bit ifrån henne och gnuggande händerna mot varandra.
”Så vi sitter bara här tills drakarna käkat?” undrade han.
Tyrien mötte Haimens blick.
”Hade du velat göra något annat?”
Haimen ryckte på axlarna.
”Det låter lite kallt och långtråkigt.”
Tyrien såg på elden igen.
”Som husar måste man ha både tålamod och stresstålighet.”
Haimen suckade och flyttade fötterna i ett försök att sitta mer bekvämt.
”Hur kommer det sig att just vi fyra sitter här? Måste man ta med drakarna till sin egen kontinent för att käka, eller byter man ibland?”
Quen släppte elden med blicken för att snegla på Tyrien och Drenic. De båda männen såg på Haimen med uttryckslösa ansikten. Hon undrade om hon fått medhåll om att Haimen pratade för mycket. De såg i alla fall inte imponerade ut.
”Våra drakar kommer alla från Himlakammen. Det finns inga andra berg i landet, så det här är deras naturliga jaktområde. De har en högre chans att finna byten om de får jaga i hemtama trakter”, förklarade Drenic.
Haimen nickade och Quen hoppades att han hade slut på frågor. Tystnaden var mer bekväm för henne än ständiga samtal och framför allt meningslösa sådana.
Quen slöt ögonen för att lyssna på videns vinande och lägereldens knäppningar. Hon kunde ha suttit där hur länge som helst. Att låta huvudet bearbeta helt oviktiga saker medan de rogivande ljuden fyllde hennes öron skulle aldrig bli tråkigt. Med Tyrien och Drenic i närheten kände hon sig trygg. Dessutom var Zadroc inte långt borta.
Dessvärre det dröjde inte länge innan Haimen skruvade på sig igen.
”Hur ofta ska vi hit och låta drakarna käka?”
Frågan fick henne att ryckas ur sin behagliga meditation. Irriterat sneglade hon på honom innan hon lät blicken svepa över den ringlande snörök som virvlade över klippkanten mitt emot henne.
”Drakarna klarar sig i lite över en vecka om de äter ordentligt, men vi kommer hit en gång i veckan då vi inte vet hur mycket de fått i sig under sin jakt.”
Drenic svarade med samma tålmodiga ton som tidigare.
”Stannar vi alltid här när de jagar eller finns det fler rastplatser?”
”Det här är den vi brukar använda, men det finns en längre norrut om vi vill variera oss.”
”Hur länge brukar det ta?”
Quens blick drogs till männen igen.
Tyrien gav Haimen en mörk blick. Hans tålamod var tydligen inte lika slitstarkt som Drenics.
”Nog är det lustigt att den som tränats att bli husar från barnsben beter sig mindre som en husar än den som blev det genom en ödesnyck.”
Haimen verkade först inte förstå vad Tyrien menade. Sedan fick hans kinder en varmare ton och han sjönk ihop lite.
Quen höll sig från att le och betraktade eldens flackande lågor.
”Quen.”
Hon vaknade till och mötte Drenics blick.
”Säg till om du får kallt.”
Hon nickade och återgick till att se på elden igen.
”Jag tycker att det är kallt”, muttrade Haimen, men om de andra hörde det så ignorerade de honom.

Snöflingorna som virvlade över dem glittrade i solen innan de smälte i värmen från elden. Det tycktes finnas en vag sälta i luften, vilket kunde bero på att de hade havet på andra sidan klippan. Vinden träffade berget med ett dovt dån för att sedan vina när den splittrades i flera virvlande vindilar. Den bleka solen erbjöd inte mycket värme.
Quen frestades att blunda igen då ögonlocken fortfarande kändes tunga. Ljuden runt henne var otroligt sövande. Hon lutade sig fram så att hon hade armbågarna mot knäna och stödde hakan i händerna.
Knappt hade hon kommit nära att slumra till innan hon kände någon sätta sig bredvid henne. Kvickt rätade hon på ryggen och mötte Drenics blick.
”Allt okej?”
Hans ögonbryn var knappt märkbart hopdragna när han granskade hennes ansikte.
Hon nickade och övermannades av en gäspning.
”Jag mår fint”, fick hon fram när gäspningen släppte sitt grepp.
”Trött?”
Hon nickade igen.
Hon kände tyngden av hans hand på ryggen.
”Vill du lägga dig en stund?”
Hennes blick flackade över honom då hon inte var säker på vad han menade. Hennes spontana tolkning var att han erbjöd henne att lägga sig med huvudet i hans famn, men osäkerheten fick henne att ifrågasätta om hon förstått rätt.
”Här på bänken?”
”Det kan dröja innan drakarna är tillbaka. Är du trött kan du passa på att sova en stund.”
Han tog tag om hennes axel och tryckte henne mot sig.
Quen lät honom dra ner henne tills hennes kind låg mot hans lår. De hade tjocka, varma kläder på sig, men det kändes ändå på gränsen till intimt.
”Vi väcker dig om det händer något”, lovade han och lade sin arm över henne.
Quen såg på elden en stund innan tröttheten kom smygande tillbaka. Hon tillät sig att sluta ögonen och slappna av medan hon lyssnade på de sövande ljuden. Det luktade läder och ull från kapporna, men även Drenics maskulina doft letade sig förbi hennes sinne. Vagt var hon medveten om att Drenic rättade till hennes huva så att den skyddade mer av hennes ansikte innan verkligheten sjönk undan till ett dis i fjärran.

Quen väcktes av mumlande röster och drogs segt upp ur sömnen. Vinden ven fortfarande runt dem och brasan knäppte då veden var aningen fuktig.
”Vill du börja förbereda så kan du gott och väl göra det.”
Drenics dova röst hördes ovanför henne. Hon hade uppenbarligen missat inledningen på samtalet.
”Maten hinner ju bli kall om hon sover länge”, sa Haimen.
”Sover hon fortfarande när maten är klar så väcker vi henne.”
Quen hörde Tyrien röra på sig, så hon antog att han förberedde deras lunch. Hon låg stilla och lyssnade på omgivningen en stund innan hon ansåg att det räckte och satte sig upp.
Drenic lyfte armen från henne när hon rörde på sig.
Hon gned sig i ögonen och sträckte sedan på sig.
”Bättre?” undrade Drenic.
Hon nickade och såg sig om. Solen stod högre, men hon hade nog inte sovit så länge. Tyrien höll på att värma soppa i en gryta vid elden och Haimen satt hopkrupen med missnöjd min.
"Har jag missat något?” undrade hon.
”Isande vindar och monotont stirrande på elden”, muttrade Haimen.
”Lika bra att du vänjer dig. En dag i veckan kommer vi att sitta här, om inte något oförutsett händer”, sa Drenic och satte sig mer bekvämt.
”Toppen.”
Ingen tog notis om Haimens syrliga fnysning.

Det var skönt att vara tillbaka i Axis efter en lång dag i bergen. Ändå såg Quen fram emot nästa jaktdag. De var en angenäm paus mot träningarna och den strama atmosfären i huvudstaden. Allt kändes mycket enklare i bergen. Dessutom hade hon fått se en ny sida av Drenic som hon inte tyckte allt för illa om. Han kunde faktiskt vara ganska omtänksam. Den sidan hade hon ingenting emot att se mer av och nu när hon visste att Haimen hölls på plats av de äldre husarerna behövde hon inte bekymra sig för det heller. Stegen kändes lättare än vanligt när Quen lämnade den stora salen efter middagen för att söka sig till sitt rum.

Knappt hade hon kommit halvvägs till sitt rum innan hennes blick fångades av en av tornets budbärare. Hon hade tänkt läsa mer i den bok som Norin ordnat åt henne, men sättet som budbäraren såg på henne tydde på att det inte skulle bli så mycket med den planen.
”Husar Runsköld.”
Orden nästan ramlade ur munnen på honom medan ivern glödde i hans ögon.
”Ja?”
”Kejsare Ronir Storgar avkräver ett ögonblick av er tid. Följ mig.”
Quen blinkade till av den plötsliga ordern. Hon fick skynda sig att följa den ivriga budbäraren som raskt gick genom tornets gångar och korridorer. Hjärtat började genast slå hårt. Att stå öga mot öga med sin egen kung var nervöst, men att stå inför Kontinenternas kejsare vägde tyngre. Hon hade ingen aning om vad hon hade att vänta sig.

Budbäraren stannade utanför en stor port i snidat trä. Dörren var större än den Brodir hade till sin kammare och mönstret föreställde slagfält, drakar och bragdmän. Det gick inte att ta miste på vart dörren ledde.
”Det är bara att gå in. Kejsaren väntar.”
Pojken steg åt sidan och bugade med en vid gest mot dörren.
Quen svalde och gick fram för att skjuta upp den ena dörrhalvan. Fyrbåken i den kala korridoren fick mönstret i dörren att dansa som om det levde. Hon önskade att hon haft åtminstone en vink om vad som väntade på andra sidan.

Det avlånga rummet påminde om ett tempel. Det var mindre än den stora salen där de åt, men det var ändå avsevärt större än många andra rum hon varit i. En bred röd matta ledde fram till ett honungsfärgat skrivbord i trä. Skrivbordet var lika konstfullt utformat som dörren till rummet.
Hon stängde dörren innan hon följde den röda mattan mot skrivbordet. Ronir satt lutad över några pergament och skrapet av fjäderpennan mot den slipade djurhuden var det enda som hördes. Hennes steg dämpades av den tjocka mattan och hon undrade om hon borde ge något ljud ifrån sig så att hon inte bara smög fram till kejsaren. Hon hade ingen aning om hon borde yttra sig eller förväntades göra något.
Hennes blick drogs till skelettet som hängde ovanför skrivbordet. En stor drake tryckte ryggen mot det välvda taket och stirrade på henne med tomma ögonhålor. Facklorna i rummet skapade ett ljusspel i det grinande ansiktet som fick henne att rysa. Det var definitivt en effektfull inredningsdetalj och hon undrade vem draken var.

Quen stannade något steg ifrån skrivbordet och blev stående.
Ronir raspade några ord till på pergamentet innan han tittade upp.
”Husar Runsköld. Så trevligt att du kunde komma med så kort varsel.”
Ronir stoppade fjäderpennan i en hållare och rätade på ryggen. Hans blick vandrade över henne i ett kort svep innan han knäppte händerna på bordet framför sig.
”Hur trivs du här hos oss? Har du kommit till rätta?”
Quen harklade sig kort och svalde innan hon fick munnen att lyda.
”Ja.”
Nervositeten tycktes sluka hennes förmåga att tänka. Hon hade gärna kommit med något bättre, men efter hennes kortordade svar blev det tomt i huvudet igen.
Ronir nickade och vände sin uppmärksamhet mot pergamenten på bordet.
”Det finns mycket att veta om livet som husar. Mycket som drakblodet gör med kroppen som kan vara ovant. Du kanske inte vet allt än, men en effekt är infertilitet. Det är i alla fall vad vi tror då ingen husar har avlat ett barn under alla de år som vi haft husarer här i tornet.”
Ronir tittade upp från en av pergamentrullarna och mötte hennes blick.
”Många ser det som en fördel, men själv är jag nyfiken på om det vore annorlunda om båda parterna vore husarer. Jag kan förstås inte ge dig någon order. Det är inte en kejsares plats att influera i sådana affärer. Jag tänker dock ta mig friheten att be dig överväga saken. Det vore mycket uppskattat om du kunde tänka dig att testa denna hypotes. Kan jag räkna med att du ger det en reflexion?”
Det tog en stund för Quen att samla sig.
”Jag kan tänka på det.”
Det kändes bäst att inte säga emot, även om hennes huvud hade svårt att få grepp om vad kejsaren egentligen bad henne göra.
”Mycket bra.”
Han lyfte ett annat pergament och läste det innan han tog fjäderpennan för att skriva något på det.
Quen stod osäkert kvar och såg på fjäderpennan som vickade och dansade.
Det var tyst en stund innan Ronir ställde ifrån sig fjäderpennan igen och suckade lätt.
”Jag har hört att du tillbringar mycket tid med husar Elmali.”
Det tog en stund innan det gick upp för henne att Ronir pratade om Drenic.
”Han tränar mig i svärdsfäktning.”
Ronir nickade igen, men utan att se på henne då pergamentrullarna verkade intressera honom mer.
”Om jag får säga min mening, husar Runsköld, så är husar Elmali en utmärkt kandidat för det jag talade om. Han är plikttrogen, belevad och en av de husarer som inte kamperar på Lokuset så fort han får en chans. Jag skulle uppskatta om du tog honom i särskilt beaktade i den här frågan”, Ronir gav henne en blick innan han vände sig till sina pergament igen, ”Det var allt, husar.”
Quens hjärta hann slå tre slag innan hon insåg att det var dags för henne att gå.
Kvickt neg hon djupt innan hon skyndsamt vände och gick.

Quen såg tomt framför sig medan hon långsamt gick ner för trappan.
Hon hade inte vetat vad som väntat inne hos kejsaren, men att bli ombedd att skaffa barn hade definitivt inte funnits med bland hennes gissningar. Ronir hade inte diskuterat något annat med henne, om man inte räknade med den rent formella hälsningen. Hans enda anledning att kalla in henne till sig hade varit att be henne överväga att försöka bli havande med en annan husar. Hon hade ingen aning om hur hon skulle reagera. Att Drenic ansågs vara hennes bästa val visste hon inte heller hur hon skulle ta. Hon hade inte tänkt på honom på det sättet. Han var så lång. Stod de nära varandra hade hon näsan i bröstet på honom. Bara tanken på hur det skulle te sig i en intim situation var pinsam, även om hon ärligt kunde säga att hon gillat den mjukare sidan hon sett av honom under dagen.