Quen stängde dörren efter sig i sitt gemak och gick fram till kartbordet. Väl där blev hon stående en stund med blicken på brevet.
Till slut ansåg hon sig ha förhalat situationen länge nog och knäckte sigillet. Wulfrins handstil var aningen spretigare än Ronirs, men likväl var den prydlig och lättläst.

Kära Quen, högste monark över duszerna och drottning över Himlakammen. Jag vill börja med att beklaga er tidigare konungs bortgång. Det är med skam jag erkänner att jag är i senaste laget med den saken. Brodir Hammarhorn var en mycket uppskattad bekantskap och jag vill tro att vi hade en mycket god relation. Då våra handelsvägar har fortsatt som vanligt vill jag tro att även vår relation kan bli en lönsam och framgångsrik sådan. Jag tycker att det är på tiden att vi som Östra kontinentens regenter möts öga mot öga. Vi styr trots allt över samma kontinent. Jag vill understryka att du kan känna dig trygg i min borg. Du har inga fiender här. Tvärt om hoppas jag på att stärka vårt band och kanske bygga en än mer lönsam framtid. Det är med vårt rikes bästa avsikter jag bjuder över dig till min borg och jag kan lova dig att du får ta med en hur stor vaktstyrka du vill. Även en handfull drakar om min drottning behagar.
Med varmaste hälsningar, kung Wulfrin Donwin.

Quen tog blicken från bordet när det knackade på dörren.
”Ja?”
Dörren öppnades på glänt och Norin steg in.
”Du sände efter mig?”
Utan att svara höll hon fram Wulfrins brev.
Norin stängde dörren efter sig och kom bort till henne.
Quen iakttog hans minspel medan han läste brevet.
”Ska jag åka?” undrade hon.
”Jag tror att det vore både oartigt och misstänksamt om du tackade nej. Dessutom tror jag att vi behöver höra vad han har att säga. Han nämner trots allt att du får ta en handfull drakar med dig. En sådan inbjudan visar att han är medveten om att vi samlat en hop drakar i berget. Det är också ett tecken på god vilja att låta dig ta med en så stor vaktstyrka du vill. Han är angelägen om att få träffa dig och han verkar inte ha något emot drakarna... Jag undrar rent av om det är något med dem som intresserar honom. Det är trots allt först nu han hör av sig. Han kunde ha hört av sig tidigare, men just nu verkar han väldigt gärna vilja träffa dig.”
Quen tog ett djupt andetag och nickade.
”Behöver jag svara att jag kommer eller tar vi oss dit bara?”
”Jag tror att vi ska prata med Thrum om saken. Åker vi dit blir det inte bara du och jag. Thrum borde vi ta med oss och han kan välja en extra soldat att ta med. Vi har trots allt sadlar för två av en anledning på våra drakar och jag skulle känna mig ganska otillräcklig om det bara är jag som vakar över dig i borgen.”

Wulfrin hade sitt högsäte i Ocell. Det tog drygt en dag att ta sig dit till fots. Med drake var det knappt mer än att de behövde glidflyga ner för berget och över ett mindre fält.
Quen lät sin osäkra blick svepa över stenstaden när de närmade sig. Wulfrins borg satt likt kronan på en kulle mitt i staden och var bygd i kraftiga stenblock. Ocell låg i utkanten av bergets skugga och det långa samarbetet med Himlakammens folk var tydligt. Det sades att staden byggts när Himlakammens salar holkats ur. Obehövliga stenar från Chmura- Krzywka hade transporterats till Ocell och gjort staden till en fästning. Quen hoppades att det betydde att hon hade en stark allians med dem, även om det var forna förfäder som inlett den.

Drakarna fann plats att landa bakom borgen där en stor plan lämnats fri innanför murarna. Planen var förmodligen gjord för drakar att landa på då det kändes i största laget för en vanlig stallbacke.
Quen lät Thrum stiga av först innan hon själv steg ner. Bredvid dem klättrade Ysabel ner före Norin.
Quen sökte med blicken mot borgen. Hon såg en bakdörr öppnas och Wulfrin själv steg ut med två soldater bakom sig. Annars verkade det inte finnas beväpnade vakter någonstans. Quen antog att han lät vakterna hålla sig undan för att visa en varm och välkomnande sida.

Quen ville inte stå och tveka för länge av rädsla för att se vek ut. Hon höll huvudet högt och började gå så snart Norin tagit sin plats ett halvt steg bakom henne på hennes högra sida. Thrum och Ysabel gick sida vid sida bakom dem.
”Var hälsad, min Królowa”, sa Wulfrin och bugade sig för henne.
Hon överraskades av att han valde hennes duziska titel.
”Det samma, el meu rei.”
Hon var glad att hon snappat upp några maneranska ord så att hon kunde titulera honom på samma sätt som han titulerade henne. Hon undrade samtidigt om det var vanligt bland män från östkontinenten att vara långa och välbyggda. Wulfrin hade lite samma kroppsbyggnad som Drenic, men hans hår hade samma färg som mogen halm och hans skägg var tjockt, men kort.
Wulfrin log brett mot henne och bjöd henne armen för att leda in henne i borgen. Quen accepterade hans gest och krokade sin arm om hans. Deras livvakter blandade sig bakom dem medan de steg in genom den tjocka träporten.

”Jag ber om ursäkt för att jag inte tog kontakt tidigare. Det var ofint av mig. Jag var inte säker på hur snart efter dödsfallet ni har begravningsceremonin och jag ville inte verka taktlös genom att skicka mitt brev under opassande tid. Jag inser att jag nog väntade för länge.”
Wulfrins röst var djup och hade en dominant ton. Hans auktoritet gick inte att ta miste på. Quen hoppades att hon inte lät som ett vilset barn i jämförelse.
”Jag godtar din ursäkt. Jag har varit så uppbunden i min nya roll att jag uppskattat att få ta en sak i taget.”
”Skönt att höra, men även om vårt möte dröjt så tror jag att vi har en hel del att tala om. Våra riken har en lång gemensam historia. Jag vet att mitt folk inte varit i närheten av vad de är idag om det inte vore för ditt folk. Våra åkrar har försett berget med mat och berget har försett oss med metall och sten. Två stöttepelare som tillsammans bär upp hela vår kontinent. Det sista jag vill är att det samarbetet bli ansträngt eller i värsta fall förtvina. Vi behöver varandra och det kan inte ens kejsardömet armbåga sig in i. Med det sagt behöver vi gemensamt överväga hur vår framtid ska se ut. Jag har för full avsikt att stöda det rike som burit mina förfäder till framgång.”
Allt lät så högtidligt när Wulfrin talade om deras vikt att samarbeta. Samtidigt kände hon sig lättad över att han inte direkt ställde henne mot väggen angående införskaffandet av drakarna, även om hon var övertygad om att det ingick i det han ville tala med henne om.

De steg in i en mindre rådssal. Ett runt bord med fyra stolar var det enda som tog upp rummet utöver en öppen spis och ett litet serveringsbord. Quen antog att det rörde sig om ett mindre rum för mer intima samtal då man inte ville involvera mer än nödvändigt antal personer.
Wulfrin lämnade sina vakter utanför och Quen gick med på att göra det samma. Han gjorde en gest mot stolen mitt emot hans medan han drog ut sin stol. Hon noterade att alla stolar kring bordet var lika stora. Ett rum där alla var av lika värde. Det kändes passande och hon slog sig ner vid bordet för att höra vad Wulfrin hade att säga.

”Så hur många drakar har du i berget just nu?”
”Åtta.”
Han nickade.
”En avsevärd armé måste jag säga.”
”De är inte avsedda för mig. Varje dusziskt rike får två drakar i sin tjänst. Vi hoppas att det även ska bli en fördel för de maneraer som bor nära våra berg då vi kan försvara dem mot vilda drakar om det skulle behövas. Drakarna är även transport för oss monarker då vi väljer att träffas. De är inte avsedda som hot.”
Wulfrin nickade igen. Han knäppte händerna framför sig på bordet medan hans gråblå ögon mönstrande hennes ansikte.
”Du vet säkert lika bra som jag att kejsaren inte kommer att uppskatta ert införskaffande av drakar. Han kommer inte att se det som en praktisk lösning på något.”
Quen fuktade läpparna och tog ett samlande andetag.
”Jag hoppas att han kan förstå att kejsarens ensamrätt på drakar inte var något vi duszer fick vara med och bestämma. Vi har inte ens några representanter bland kejsarens husarer. Om vi bodde i ett jämställt rike skulle vi fatta beslut gemensamt. Ärligt talat hade vi inte något att säga till om att kejsaren skulle styra högst av alla över alla folk på Kontinenterna. Det var maneraernas beslut.”
”Du har min fulla förståelse, min królowa. Jag vill bara se din hela avsikt med införskaffandet av drakarna. Det är ett våghalsigt beslut, men jag räknar med att du har goda avsikter. Jag skulle också vara intresserad av hur du anser att drakfrågan skulle lösas på bästa sätt. Tycker du att kejsaren borde ha alla drakar i Axis eller vore det mer praktiskt med drakarna spridda över våra riken?”
En viss misstänksamhet kröp förbi bakom hennes tankar. En varnande viskning från någon undermedvetet som nätt och jämnt gick att höra.
Quen tog ett djupt andetag igen för att köpa tid medan hon övervägde sitt svar.
”Att fördela drakarna vore fördelaktigt för alla. Maneraerna har tre drakar per rike som de sänder till Axis. Det vore inte helt fel om varje rike skickade en drake till Axis och behöll två själv. Med tre riken får kejsaren fyra drakar om man inräknar kejsarens egen drake. Det är dubbelt fler än någon annan.”
Leendet i Wulfrins ansikte gick knappt att antyda, men han såg omåttligt nöjd ut. Långsamt lutade han sig tillbaka i stolen.
”Helt min åsikt, min królowa. Jag är glad att vi har så stor förståelse för varandra.”
Quen kände att det spände kring bröstet igen. Det som diskuterades kändes för stort för att någon som hon skulle vara lämplig att ens få föreslå det. Ändå satt hon där och puttade Kontinenterna allt närmare branten till ett inbördeskrig. Hon hade stupet framför sig och en vägg bakom sig. Det fanns ingen väg tillbaka.

”Du ska veta att jag tagit mig friheten att skriva till mina egna husarer. Jag har bett dem lämna Axis och ta sig hit så snart de kan. Med era drakar och mina tre har vi en avsevärd styrka ifall kejsaren väljer att sätta hårt mot hårt. Vi ska lägga fram vår sak och hoppas att kejsaren förstår, men det är lika bra att vi är beredda på strid. Han kommer inte att uppskatta att förlora det övertag som Kontinenternas kejsare fått njuta av sedan urminnes tider. Förändring är svår att få igenom, men så länge vi står enade så måste kejsaren lyssna på oss. Vi stiger in i nya tider med dig i fronten och jag är glad att kunna sluta mig i ledet bakom dig.”
Quen kände en rysning krypa upp mellan skulderbladen och vidare upp i nacken. Hon lyckades förmå sig att nicka för att visa sin uppskattning, även om det var en uppskattning av artighet. Scenarion blandade sig likt en flock skrämda fåglar i hennes huvud.
Om de andra kontinenterna höll med stod de i strid med kejsaren. Om de andra kontinenterna inte höll med hade de avsevärt större styrkor att möta. Oavsett vilket kändes framtiden osäker och farofylld. Det var inte utan att hon undrade vad hon ställt till med.

En knackning på dörren bröt den spända känslan som kröp kring henne.
Både hon och Wulfrin vände blicken mot dörren.
”Stig in”, sa Wulfrin med hög röst.
En budpojke gläntade nervöst på dörren och steg in med halva kroppen.
”Ers majestäter. Drakarna har siktas och kommer på inflygning.” Wulfrin gav pojken en nick innan han vände sig till Quen.
”Verkar som att vi får sällskap snart.”
”Ers nåd...”
Pojkens försiktiga röst fick Wulfrin att se på honom igen.
”Det är bara två drakar som närmar sig.”
Wulfrin satt stilla för ett ögonblick innan han gav pojken lov att gå med en gest.
Efter en suck vände han sig till Quen.
”Återstår att se vem av mina pojkar som valt att stanna hos kejsaren”, mumlade han och reste sig.
Quen följde hans exempel då hon var nyfiken på att få veta det samma. Hon hade svårt att tänka sig att Drenic skulle välja att stanna hos kejsaren, eller om det bara var en förhoppning som fick henne att tänka så. Hon hade lämnat Axis utan att säga ett ord till honom, även om situationen borde ha förklarat sig själv. Sanningen var ändå att hon inte ens skrivit ett brev till honom.
Kaoset som uppslukat henne hade fått privata prioriteringar att falla undan, vilket hon ångrade nu. Quen lade sin hand på Wulfrins arm medan de följde samma gångar genom slottet som tidigare. Rytmiska steg följde dem till bakdörren och gjorde dem sällskap ut på den mindre stenläggningen. Det kändes betryggande att veta att Norin var precis bakom henne.

Zadroc och Cytryn hade dragit sig undan till ena sidan av den stora gårdsplanen och de vida vidderna kring Ocell bredde ut sig runt dem. Quens blick föll direkt på de två nyanlända drakarna som sökte sig ner på gårdsplanen med kraftfulla vingslag. Whiteng befann sig närmast och visade att Tyrien hörsammat sin kungs kallelse. Quen såg nervöst förbi den vita honan och fick syn på Cohat.
En våg av lättnad svepte genom henne. Hon visste inte vad hon skulle ha trott om Drenic vägrat komma. Det var nästan så att ögonen blev fuktiga när det väckte mer känslor än hon räknat med.

Quen såg att både Tyrien och Drenic blickade bort mot de två drakarna som redan stod på platsen medan de kom bort mot henne och Wulfrin. Cytryn var uppenbart ny för dem, men hon undrade hur mycket huvudstaden listat ut att Himlakammen hade fler drakar än kejsaren för tillfället med Cohat och Whiteng i Ocell.
”Välkomna hem, mannar. Jag är glad att se er”, sa Wulfrin och utväxlade handslag med både Drenic och Tyrien.
”Vi kom så fort vi fick brevet. Jag antar att vi har en del att tala om”, sa Tyrien.
”Det har vi... Drottning Runsköld känner ni redan, även om det är med ny titel.”
Wulfrin gjorde en gest mot Quen. De två männen svepte som hastigast över henne med blicken innan de bugade. Quen svarade med att kröka nacken i en mer återhållsam bugning. Det kändes märkligt då hon sett upp till dem som befälhavare tidigare. Inte gjorde det saken bättre att hon fortfarande kände sig liten bland de långa männen.
”En ära att få träffa dig igen, Krolówa. Situationen kom snabbt och oväntat. Vi beklagar förlusten av kung Brodir.”
Tyrien lade fram de artiga kondoleanserna och Quen gav honom en nick för att emotta hans ord.
”Nå. Låt oss inte stå här och dra ut på det här i onödan. Det är betydligt varmare där inne och vi vill alla uppdatera oss om läget vi befinner oss i.”
Wulfrin erbjöd henne armen igen och Quen krokade sin arm om hans då det förväntades att hon blev eskorterad av sin värd. Tyrien och Drenic följde strax bakom dem med livvakterna sist.

Quen satte sig på stolen hon suttit i tidigare medan Drenic och Tyrien tog de två lediga stolarna. Wulfrin såg allvarsam ut när han knäppte händerna på bordet framför sig.
”Ni märkte säkert att det står en drake till bredvid Quens drake på min gård? Det är bara ett ytligt exempel på den ändring i vår hierarki som vår vördade drottning bidragit med till vårt rike och bara en glimt av den styrka som hon anskaffat. Vår drottning har inte mindre än åtta drakar till sitt förfogande och fler kommer det att bli. Vi var precis på väg att gå in på hennes tanke inför denna ändring.”
Wulfrin hade sett på henne under sin förklaring, men verkade skifta till att tala direkt till henne.
”Hur många drakar hade du tänkt förse dig med?”
”Drakarna är inte till mig. Jag har försett mig med två, precis som våra andra dusziska riken kommer att göra. De är avsedda för transport och försvar. Vi har inte några planer på att ta till strid.”
”En djärv plan, men jag tror inte att kejsaren kommer att se det som transport och försvar.”
”Troligen inte, men jag hoppas att han kan försöka se min tanke med det. Jag har själv sett hur de vilda drakarna hinner orsaka en hel del skada i städerna innan kejsarens drakar hinner dit. Axis ligger centralt och de bebodda bergen ligger i ytterkanterna av Kontinenterna. Tillsammans borde vi kunna försvara alla folk och på så sätt minska skador och förluster.”
”Det betyder att även våra rikens huvudstäder borde ha två drakar att tillhandahålla. Två drakar per monark.”
Wulfrin sänkte huvudet en aning som för att antyda en utmaning.
”Vilket är precis vad du har. Om kejsaren får en kejsardrake och en drake från varje kontinent så har han fyra. Varje monark har två. Det förutsätter förstås att de andra monarkerna vill ha tillbaka två av sina husarer från kejsaren, men vad jag kan se vore det en rättvis lösning.”
Wulfrin log och höjde huvudet igen.
”Kloka ord... Hur hade min Królowa tänkt lösa landets auktoritet? Anser du att kejsaren borde fatta alla beslut själv?”
Quen fick en känsla av att Wulfrin ville utröna exakt var han hade henne. Hon kunde inte göra mycket annat än att ge honom vad han ville ha då det inte kändes som att hon hade någon anledning att hålla tillbaka. Hon kunde lika gärna försöka utröna var hon hade honom samtidigt.
”Jag tror att ett råd vore en bra lösning. En representant per rike och vår kejsare som medlare. Vi duszer har hållit oss med samråd sedan urminnes tider och det finns inte några inbördeskrig registrerade i vår historia.”
”En mycket intressant lösning. Det skulle förstås ändå sänka kejsarens makt då rådet kan samla sina röster emot honom, men vad mig anbelangar skulle kejsaren må bra av att komma ner från sin piedestal en smula. Han och hans förfäder har haft allt för mycket makt i allt för många år. Han har glömt att man bör visa respekt för sina underordnade.”
Quen svalde sina ord då hon inte var säker på om hon hade rätt sak att säga. Hon hade inte träffat Ronir i egenskap av monark än, men hon hade inte hört Ronir vara respektlös mot Brodir. Ronir verkade bara fylla sin roll som kejsare. Hennes erfarenheter var ändå så ringa att hon gjorde bäst i att inte uttrycka några åsikter.

”Så tanken är att Drenic och jag stannar här framöver?” undrade Tyrien.
Wulfrin gav honom en nick.
”Exakt. Om inte er tjänst kräver något annat. Jag ser det inte omöjligt att ni får göra besök på andra platser i landet, men ert hem blir här och er främsta anförare blir jag. Jag tänker ta mig friheten att fatta det beslutet. Kejsaren får säga vad han vill. Jag känner starkt att vi skulle kunna få med oss Terren i förslaget också. Jag är väl medveten om hur ofta hans rike fått utstå drakattacker och den osäkerhet de lever med. Han om någon skulle uppskatta att ha två drakar hemma hela tiden.”
Quen nickade.
Vad hon sett och hört skulle det förvåna henne om de inte fick med Terren på deras sida.