Två tydliga knackningar hördes på den kraftiga trädörren. Norin och Quen reste sig och drog undan stolarna från kartbordet innan Norin gick för att öppna. Hon hade redan gissat att det var Thrum. Hon hade hört honom knacka tillräckligt många gånger för att ha lärt sig hans rutin.
Hon mötte Thrums blick först innan hennes uppmärksamhet drogs till den smått hukande skuggan snett bakom honom. Triston lutade sig tungt mot kryckan som stödde honom under armen. Han höjde blicken utan att lyfta huvudet och hon såg in i ett par klarblå ögon. Knappt hade hon mött hans blick innan han kvickt såg ner i golvet.
Hennes blick svepte över honom innan hon vände sig till Thrum som steg fram och bugade.
”Var hälsad, Krolówa.”
Hon gav honom ett leende och en nick.
”Får jag presentera min bror, Triston.”
Thrum gjorde en gest mot Triston som osäkert steg längre in i rummet. Han bugade så djupt som kryckan lät honom medan han höll den hårt för att inte tappa balansen.
”Välkommen, Triston. Jag ser fram emot att höra vad du har att berätta. Som många andra saknar jag erfarenhet av strid, vilket inte är någon fördel för en drottning är jag rädd. Upplys mig gärna om vad än du tror att jag behöver veta.”
Hon gjorde en gest mot kartbordet för att uppmuntra honom att börja diskussionen.
Han såg nervös ut innan han nickade och haltade närmare det svarta stenbordet. Efter att ha harklat sig gjorde han en gest mot Axis.
”Kejsaren har i alla tider satt sin största styrka i att försvara sin huvudstad, vilket du säkert redan vet. Han har alltid haft ett större antal drakar i staden än han sänt ut. Det är dock något som säkert kommer att ändra. Nu är det för första gången en styrka med drakar som möter kejsarens arméer. Det vi kan räkna med nu är att han kommer att försvara staden med andra medel. Jag skulle gissa att han i denna stund lägger alla sina resurser på att bygga ballister runt staden tillsammans med katapulter och vapentorn som är gjorda för att skjuta ner drakar. Det betyder att en mindre samling soldater kan försvara staden med dessa vapen medan han får sin armé och samtliga husarer fria att sändas dit han vill skicka dem.”
Quen lät blicken svepa över bordet medan hon nickade.
”Låter troligt... Vad innebär det för oss?”
”Det betyder att kejsare Ronir med största sannolikhet kommer att skicka hela sin skara med husarer på snabba, korta anfall när han bestämmer sig för att ta över ett område. Troligen skickar han husarerna först för att bryta ner landområdet, för att sedan skicka sina soldater att sköta resten, men det finns även en risk att han låter drakar och husarer förstöra så mycket som möjligt för att sedan lämna det åt sitt öde och spara sina arméer tills han verkligen behöver dem.”
Quen nickade igen och tog ett djupt andetag.
”Vi måste alltså vänta på att han gör något för att veta vad han väljer för strategi?”
”Det är oundvikligt. En fiende brukar sällan berätta om sina avsikter och strategier. Den bästa tekniken är att inte vara förutsägbar.”
Hon sneglade på honom och mötte hans blick.
”Jag borde kanske skicka hem de andra drakarna innan ett sådant anfall sker? Han lär troligen anfalla det som ligger längst bort först om alla drakar finns här.”
Tristons blick drogs till kartbordet.
”Troligen.”
Hon nickade och följde hans blick till de förgyllda symbolerna för byar och städer.

Norin harklade sig, vilket fick Quen att höja blicken för att möta hans.
”Om det är okej så tänkte jag ta med Thrum till rustningskammaren för en inspektion. Vi blir inte borta länge.”
Quen höjde ögonbrynen åt den oväntade förfrågan, men gav honom en nick.
Norin utväxlade en blick med Thrum innan de båda lämnade rummet och stängde dörren efter sig. Hennes blick dröjde sig kvar vid dörren för ett ögonblick innan hon vände sig till kartbordet igen.
”Ronir antydde att han skulle anfalla Kraj-Sciana i Dun-Egg i början av allt det här. Med det har han visat att han väldigt enkelt kan skicka sina husarer dit om han ville anfalla berget. Tror du att det vore hans första mål?”
Hon gjorde en gest mot bergskammen som ristats in i bordet likt en rad ojämna, liggande drakfjäll.
Triston följde hennes gest.
”Bergskammen ligger utan tvekan närmast Axis, men det är också förutsägbart. Risken är större att han anfaller en maneransk bosättning först.”
Quen höjde ögonbrynen.
”Du tror att han tar en maneransk bosättning först?”
”Troligen. Han känner nog att sveket från dem är större och det är betydligt enklare att anfalla en öppen stad än att försöka hitta öppningarna i ett bergsrike. Ett förslag för vår del vore att bygga tjocka ståldörrar som tål drakeld. Bergen vore svåra att anfalla om vi stängde alla öppningar. Med våra drakar på utsidan och våra riken som ointagliga fort kulle kejsaren tveka länge innan han anföll våra berg. Det enda som skulle kunna ta sig igenom en sådan dörr vore möjligen din drake. Jag tvivlar på att något alls skulle stoppa honom.”
Quens blick dröjde sig kvar vid konturerna av Dun-Egg medan något kallt drog ihop sig i magen. Hon tog ett djupt andetag och nickade för att försöka dölja att hon kommit av sig.
”Jag ska nämna för de andra att de bör se över sina bergs säkerhet och göra dem svårare att ta sig in i. De får också se till att resa hem snarast så att de kan försvara sig om något händer. Kraj-Sciana kan kalla på hjälp från Lekki-Falszowac. Gran-Cresta och Dun-Egg ligger närmare varandra än de andra bergen. Morze-Ochrona och Zlóg-Sidlo kan även de hjälpa varandra med Muntaya och Pala så nära varandra. Port-Królestwo och Falochron-Ziemia ligger båda på ön i Vaxiell-Rius inlopp. Det är tur att de andra rikena har varandra till hands.”
Quen insåg att hon babblade om saker som Triston redan visste i ett försök att hålla sina egna tankar borta från Zadroc och det hot han utgjorde. Lyckligtvis såg Triston inte det minsta irriterad ut när hon mötte hans blick. Han nickade och såg sedan på kartbordet.
”Ska jag komma med gissningar skulle jag säga att Kejsare Ronir troligen väljer att börja med Ratoli eller Aigua. Båda städer står under kung Terrens styre och är viktiga handelsstäder. Ett annat alternativ vore att han ser till att ha hela ön under sitt styre. Jag vet inte var deras lojalitet står just nu då de inte styrs under någon kung, utan bara sina städers jarlar.”
Triston pekade mot den stora ön i inloppet till Vaxiell-Riu.
Quen nickade. Ronir skulle säkert vilja se till att hans allierade täckte så mycket som möjligt av kartan. Ön hade inte så stort militärt inflytande, men de rika handelsstäderna innebar ett övertag som kunde övertala folk att vilja höra till kejsarens styre.
”Om Ronir vinner över de andra städerna så skulle han lyckas isolera våra berg mer”, fortsatte Triston, ”Vi är beroende av våra handelsvägar för mat, tyger och skinn. Dessutom har han kontroll över de södra delarna, vilket är de som producerar mest mat. Det vi borde fundera på först är hur vi gör oss oberoende av den handeln. De få som är våra allierade blir också svåra att hålla kvar om vi inte kan försvara dem.”
Quen suckade djupt för säkert femte gången och gned sig i pannan. Blicken dröjde sig kvar vid Axis och de städer som låg närmast huvudstaden. Hon hade ingen aning om hur de skulle lyckas försvara Ratoli och Aigua. Inte visste hon hur det skulle bli med ön heller. Ställde de sig på Ronirs sida hade de fienden på tröskeln till två bergsriken till. Om de inte ville stå på Ronirs sida hade de fler städer att försvara. Allt kändes som ett omöjligt kaos.

I ögonvrån märkte hon att Triston sneglade på henne.
Hon lade händerna på höfterna för att inte ömkligt stå och hålla armarna om sig själv medan hon gned sig i ansiktet.
”Jag antar att jag måste vänta tills jag vet hur det blir med ön. Sedan får jag se vad Ronirs nästa drag blir. Det enda jag kan göra är att skicka hem de drakar jag har här i berget för att ha dem närmare till hands ifall det blir oroligheter på andra sidan Kontinenterna.”
”Det är en bra början. Sedan finns andra förslag, som att ordna rustningar till drakarna och finna nya källor till mat och förnödenheter.”
Quen nickade. Trots att det fanns en mörk oro som hängde i bakgrunden kändes det ändå som att hon hade ett bra underlag att börja med. De förslag hon kunde diskutera med de andra monarkerna skulle visa att hon använt huvudet och åtminstone försökt lösa så många frågor som möjligt.
Hon mötte Tristons blick och gav honom ett tacksamt leende.
”Jag uppskattar dina synpunkter. Vill du ha tjänsten som rådgivare är den din.”
Han tog ett djupt andetag och såg ut att bli stel i kroppen. Hennes erbjudande verkade ha gjort honom överväldigad. Sedan samlade han sig och bugade så gott han kunde.
”Jag tar tacksamt emot erbjudandet, Krolówa.”
Hon log snett.
”Är det bara du och jag och kanske Norin här inne så går det bra att kalla mig Quen. Jag är inte så förtjust i stela titlar, även om jag kan se deras vikt. Det skulle i alla fall kännas bättre om det är en lite mer avslappnad relation mellan oss så att jag kan prata öppet. Påminns jag för mycket om vikten på mina axlar blir det bara jobbigt att försöka tänka fritt.”
Triston svalde och gav henne en lite djupare nickning.
”Om du så önskar.”
Quen log snett igen. Att han undvek hennes titel var kanske bättre än att han tvingade fram hennes namn då det tydligen gjorde honom nervös att se deras relation som nära och öppen.

En kort knackning på dörren hördes innan Norin steg in med Thrum strax bakom sig.
”Hoppas att vi inte stör?”
Han och ställde sig på sin tidigare plats på andra sidan bordet.
Quen höjde ögonbrynen.
”Inte alls, men ni har missat en stor del av diskussionen.”
”Jag är säker på att du kan upplysa mig så snart vi blivit ensamma. De andra monarkerna har önskat att mötet hålls så snart som möjligt. De är ivriga att bege sig hemåt så snart de kan.”
Quen gjorde en gest med handen.
”Visst. Vi kan hålla mötet med en gång.”
”Som ni önskar, Krolówa. Jag går och säger till dem med en gång.”
Quen höjde ena ögonbrynet åt honom när han använde titlar som han visste att hon inte var förtjust i. Hon valde ändå att inte reta sig på det och vände sig till Thrum som såg ut att vänta på sin tur att få tala med henne.
”Jag hoppas att mötet gick bra?”
Hon nickade.
”Absolut. Jag känner att jag har en bredare uppfattning om vad jag bör tänka på inför de kommande oroligheterna.”
Thrum nickade medan hans blick svepte mot kartbordet.
Quen höll tillbaka ett leende när hon insåg vad det var han egentligen ville veta.
”Jag har erbjudit Triston titeln som Doradca och han har accepterat.”
Thrum mötte hennes blick igen och verkade göra sitt bästa för att inte le brett. Han bugade med huvudet i en lite djupare nickning.
”Jag uppskattar den ära du gett vår familj. Jag ska se till att informera de andra skriftarna om Tristons nya titel så snart som möjligt och se till att han får kläder som passar uppgiften.”
Quen log och gav honom en kortare nickning.
Thrum vände sig till Triston med stolt blick.
”Var det något mer som skulle diskuteras, eller ska jag eskortera dig hem?”
Triston såg besvärad ut.
”Jag kan gå själv.” Protesten blev inte mer än ett lågt mummel.
”Självklart, men vi har ju en del att tala om. Har ni något att diskutera färdigt, eller ska vi bege oss hemåt?”
”Vi är nog klara här. Vi får fortsätta när vi fått reda på mer om läget ute i rikena”, sa Quen.
Både Triston och Thrum bugade för henne innan de lämnade rummet.
Quen tog ett djupt andetag medan hennes blick drogs tillbaka till bordet. Det kändes som att hon hade en hel del att ta hand om, men samtidigt var hon inte ensam i de besluten. De andra monarkerna hade säkert förslag och idéer att bidra med som skulle leda till bra lösningar. Hon önskade bara att hon hade någon som helst lösning på det egentliga problemet som låg bredvid hennes tron ute i tronsalen.

Norin steg in i hennes gemak och gav henne en nick som för att säga att de andra monarkerna väntade på henne.
Quen lämnade sin plats vid bordet och följde honom genom hörnet av tronsalen till de stora portarna, noga med att inte titta på den stora draken som låg krökt kring hennes tron. Hon såg bara den röda gestalten i ögonvrån innan hon fokuserade blicken på de öppna dörrarna.

Norin stannade utanför medan hon gick in i mötesrummet. De andra stod vid sina stolar och väntade på henne som sist. Quen gav dem ett artigt leende när hon gjorde gesten som bjöd dem att sätta sig innan hon slog sig ner själv.
”Jag hoppas att er vistelse här varit trevlig, även om vi alla önskar att förutsättningarna vore annorlunda.”
Det nickades och uttalades tacksamma små lovord.
”Det gläder mig. Låt oss nu komma till sak med en gång, så att vi inte sitter här halva natten”, Quen knäppte händerna på bordet framför sig, ”Vi väntar väl alla på att Ronir ska visa vad han tänkt hålla för strategi och hur städerna på ön vid inloppet av Vaxiel-Riu planerar att ta ställning. Vad vi kan göra medan vi väntar är att förstärka portarna till våra berg och se över våra handelsvägar. Utan mat söderifrån får vi räkna med att vi behöver andra lösningar. Jag tvivlar på att Ronir tänker låta handeln pågå nu när vi stiger in i ett krig. Med det sagt tror jag också att vi bör sända hem er snarast möjligt. Att skydda sitt eget rike är lättare om man befinner sig på plats.”
Hon lät blicken svepa över dem för att ge dem en chans att ta ordet.
Det utväxlades blickar, men till hennes lättnad verkad de flesta instämma.
”Jag ser fram emot att få resa hem och styra mitt rike med egen hand. Som vi sa tidigare bör vi resa hem så snart vi fått våra andra drakar tämjda och givetvis tar vi oss hem via de nordvästra kusterna”, sa Drendow.
”Jag oroar mig ändå lite för hur det blir utan handelsvägarna. Det är mycket mat som vi tar in från södra delarna av Kontinenterna”, sa Haola.
Quen nickade.
”Det är en rättfärdigad oro. Jag har funderat på det själv. Lyckligtvis har vi fyllda lager efter den senaste skörden. Jag hoppas att det är samma för er. Vad beträffar kött tror jag att vi kan lösa det på eget sätt. Drakarna lever på valar och havsvidunder. Lyckas vi fiska val med drakarna har vi en stadig tillgång till kött. Dessutom har vi våra kwozer och det finns gott om växter som går att odla på våra sluttningar. Sedan finns det bitar med mark nära våra berg som kan duga för odling av spannmål och rotfrukter. Om vi ser till att ta till vara det vi har och införskaffa det vi kan få tag i så borde vi klara oss ett bra tag.”
”Det finns ju även möjligheten att ta det vi behöver där vi vet att det finns. Skär kejsaren av våra handelsvägar har han provocerat oss att ta det på egen hand. Krigsbyten har förekommit förr när det begav sig”, sa Drendow och rätade på ryggen.
Quen nickade igen.
”Det är ett ytterst nödfall, men det är inte omöjligt. Dessutom finns en liten chans att mindre städer och byar vill hålla sig på vår sida, även om deras kung eller jarl följer Ronir. Screek och Daga ligger mitt emellan Gran-Cresta och Dun-Egg. De kanske vill hålla sig väl med oss genom att upprätthålla handelsvägar i utbyte mot säkerhet och skydd.”

Stegen kändes lite lättare när hon lämnade mötesrummet och hennes tankar bearbetade de överenskommelser de kommit fram till.
Dessvärre upphörde den positiva känslan abrupt när hon steg in i tronsalen och fick ögonkontakt med det röda vidundret längst in i salen. Hjärtat hoppade till när verkligheten kastades tillbaka likt en örfil.
Zadroc såg lugn ut, men hon kunde inte låta bli att tolka hans ansikte som lömskt.
Hon vände blicken mot dörren till hennes boning och steg in när Norin öppnade den för henne.
”Du får gärna fylla i det jag missade från alla dessa möten”, sa han och stängde dörren efter dem.
Quen gick fram till kartbordet.
”Absolut. Både det jag diskuterade med Triston och det vi kom fram till på mötet.”
För ett ögonblick kom hennes tankar av sig när en insikt svepte genom de planer och eftertankar hon bearbetade. Tristons ord om att en fiende undvek att avslöja sina planer hade en annan betydelse för henne. Zadroc kunde mycket väl avslöja hur han tänkt sig det hela. Han var fortfarande beroende av henne för att ställa sig högst Kontinenterna och de planerna skulle fungera smidigare om hon visste hur han tänkte. Hon skulle även bli tvungen att sätta sig i hans sadel förr eller senare, oavsett vad hon gjorde. Inte minst när de skulle tämja nya drakar och sedan försvara landområden.
Hon fick vänta tills Norin gått och lagt sig. I skydd av natten fick hon gå ut till tronsalen för att tala med elderdraken. Blotta tanken fick det att krypa i nacken, men hon fick lov att samla det mod hon hade. Om inte för egen del så var hon tvungen för alla andras skull. Det var bäst att spela med i Zadrocs planer tills hon visste vad hon kunde göra – om hon det fanns något hon kunde göra.