Quen ryckte till och såg sig yrvaket om. Hon blinkade flera gånger medan hon lyssnade efter ljudet som väckt henne.
Det bultade på dörren till det kungliga gemaket igen.
Hon slängde undan täcket och steg upp. I det vaga skenet från springan under dörren hittade hon sin morgonrock och drog den på sig.
Hon öppnade dörren till sitt rum precis lagom för att se Norin stega bort till dörren iklädd sin mörkblå morgonrock.
Den unga mannen utanför dörren ryckte till och tog ett steg tillbaka. Han stod med handen höjd och hade troligen varit på väg att bulta på dörren igen.
”Vad är det?”
Norins fråga fick den unga mannen att samla sig. Han bugade sig kvickt och trampade rastlöst på stället.
”Spanarna har sett drakeld borta vid Ocell. De vet inte säkert än, men det ser ut som att Ocell bli anfallet av drakar. Det är för mörkt än för att vi ska se ordentligt, men Ocell verkar brinna.”
Norin mötte Quens blick. För ett ögonblick stirrade de på varandra. Quen snodde sedan runt för att kvickt byta om och göra sig klar för avfärd.
”Sadla drakarna och väck Dusza huzary!”
Hon hörde Norin ropa åt vakterna som följt den unga mannen till tronsalen innan han skyndade till sitt rum.
Quen undrade om hon skulle ta Draktörne eller inte. Hon hade inte tid att sätta upp håret och kronan satt bättre om hon hade håret i ordning.
Hon gav kronan en blick medan hon knäppte knapparna i klänningen så snabbt hennes fingrar förmådde. Varenda knapp kändes svår att få på rätt när fingrarna skakade och hon försökte röra dem snabbare än de klarade av.
När sista knappen knäpptes fast stormade hon ut ur rummet. Hon visste att det tog en stund för spanarna att ta sig från sin plats till Tronowa Hol. Hon visste inte om hon blivit väckt på första knackningen eller andra och hon visste inte hur länge det tagit för spanarna att inse vad som hände vid Ocell. Känslan av att det började bli försent grävde sig mörk och djup i magen. Hon hade gärna slitit bort känslan ur kroppen för att kunna tänka klart, men fick istället göra sitt bästa för att hålla den i bakgrunden.

Hon fann Norin färdigt klädd några steg ifrån dörren till det kungliga gemaket. Han iakttog arbetet med att sadla drakarna med rynkade ögonbryn.
”Är Zadroc sadlad?” undrade hon.
”Han blev sadlad först, men du får vänta tills de andra kommer.”
Quen gav Zadroc en blick.
”Jag tror att jag klarar mig.”
”Du åker inte iväg ensam.”
”Zadroc kan hantera kejsardrakarna.”
”Det kan han säkert, men det är inte säkert för dig. De andra kommer snart.”
”Då kan det vara för sent. Vi vet inte när anfallet började eller hur många drakar det rör sig om.”
Norin tog tag i hennes arm.
”Jag menar allvar. Du kan inte ge dig av ensam. Framför allt när vi inte ens vet vad som händer där ute.”
Quens blick flackade via hans hand till hans ansikte. De svar hon kunde komma på kändes antingen för starka eller för veka. Oavsett hur många drakar som rörde sig kring Ocell var hon säker på att Zadroc kunde hantera situationen.

Ljudet av en drake som tog sig ner genom öppningen ovanför tronen avbröt dem. Quen glömde helt Norins grepp medan hon storögt såg upp mot taket.
Hjärtat hoppade till när hon kände igen Whitengs bleka ansikte. Den vita hondraken klättrade varsamt ner och undvek noga att inte komma för nära någon.
Quen drog loss sin arm ur Norins grepp och stegade iväg mot de nyanlända.
Hon insåg att Tyrien inte satt ensam i sadeln. Wulfrins mörkblonda hår och bruna björnskinnsmantel gick inte att ta miste på.
Whiteng stod snart och kurade nära väggen medan Tyrien och Wulfrin steg av.
Quen gick i krok för några av drakarna, men slog inte ner på takten förrän hon var framme.
”Vad är det som händer?”
Tyrien tog blicken från Whiteng och vände sig till henne. Något i hans blick fick magen att knyta sig till en hård klump av is.
”Vi hade inte en chans. De utnyttjade mörkret så att vi inte insåg vad som höll på att hända förrän de var precis inpå oss. De kom allihop. Fler än de var när vi lämnade Axis. Ronir har skaffat fler drakar och de verkar ha planerat anfallet i detalj. De brände barackerna först och arbetade sig systematiskt in mot borgen. Det var nätt och jämnt att vi kom iväg.”
Quen andades flera snabba andetag medan hon försökte ta till sig vad Tyrien sa. Hon gav sedan öppningen i taket en blick.
”Drenic?”
Tyrien var tyst för ett ögonblick innan han skakade på huvudet.
”Jag vet inte. Kejsardrakarna kom efter oss när vi gav oss av. Han vände tillbaka för att försöka hålla tillbaka dem och ge oss en chans att komma undan.” 
Luften tycktes upphöra att röra på sig. Hon kunde bara känna ett starkt tryck som lade sig över hela kroppen. Isande stickningar kröp upp för armar och rygg till nacken.
Till slut lyckades hon ta ett djupt andetag innan hon snodde runt och småsprang bort till Zadroc. Utan att sakta ner fortsatte hon upp till sadeln.
Zadroc väntade nätt och jämnt tills hon lyckats sätt sig innan han var på väg upp genom öppningen ovanför.

Med ett hårt grepp om sadeln flämtade hon till när de kalla vindarna träffade henne. Kisande mot den virvlade snön försökte hon se något nedanför berget. Snöyran skymde det mesta, men hon tyckte sig se mörk rök vid borta vid Selvas kant.
Zadroc kastade sig ut och lät vingarna fånga upp dem. Med kraftiga vingslag ökade han farten medan hon lutade sig fram för att undkomma så mycket som möjligt av vinden.
Det dröjde inte länge innan han spände ut vingarna och cirklade runt det som var kvar av Ocell. Pyrande byggnader skapade en pelare av mörk rök där lukten av bränt kött blandade sig med brinnande halm och trä. På den leriga marken kunde man ana spår av de djur som undkommit och flytt mot skogen medan grupper med maneraer kurade i skrämda grupper utanför murarna där de försökte trösta och värma varandra.
Quens blick flackade över området och sökte sig sedan utåt.
Zadroc tycktes veta vad hon letade efter och sökte sig ut från bosättningen.
När blicken föll på en blåaktig hög med spretande vingar skrek hon till av chock innan hon slog handen över munnen.
Zadroc sänkte sig och landade en bit ifrån den döda draken.
Quen gled sakta ner till maken innan hon på skakiga ben gick närmare.
Cohat låg på rygg med ögonen slutna och vingarna utbredda. Quens blick flackade över draken i jakten på Drenic. Vinden fick Cohats ena vinge att röra sig mot marken medan den vajade fram och tillbaka. Det lilla hopp hon hade kvävdes långsamt av en allt djupare förtvivlan som kramade luften ur bröstet. Cohat hade revor i ena vingen och ett stort hack över ena ögat, vilket tydde på att han rivits från skyn. Hon undrade om Drenic kanske hamnat under sin drake när hon skymtade något i ögonvrån.
Hon stannade och stirrade på den livlösa figuren klädd i metall och läder som låg utsträckt med huvudet mot henne. Ena armen låg ovanför huvudet medan den andra låg längsmed sidan. Bruna hårtestar rörde sig vagt i vinden medan allt annat var tyst och stilla.
Quen flämtade till medan ögonen grumlades av tårar. Lite längre bort låg resterna av Cohats sadel.
Hon lyckades ta ett steg närmare. Sedan ett till. Hon stannade när det kändes som att knäna skulle vika sig och lade armarna om sig själv.
Efter några andetag lyckades hon ta sig närmare igen.
Tillslut stod hon bredvid honom. Halvslutna ögon blickade oseende bort mot bergen i ett uttryckslöst ansikte.
Quen skakade till av en snyftning och sjönk ner på huk. Hon blinkade bort tårarna medan snyftningarna ryckte i henne så att hon knappt kunde andas. När hon slöt ögonen passerade minnesbilder av varma toner och ett vänligt leende, hans ömma blick när han sett på henne och den omsorg han så ofta visat. Han hade funnits där när hon behövt honom. Hon hade inte varit där när han behövt henne.
Hon blinkade några gånger för att se bättre och sträckte fram handen för att röra vid hans. Hans kalla hand fick en ny våg av sorg att riva i henne och hon kröp darrande ihop med armarna om benen. En ynklig jämmer fångades upp av hennes famn och överröstades av viden som prasslade i tuvorna av gammalt gräs.

Ljudet av vingslag gick att antyda i den vinande vinden, men hon gjorde sig inte besvär att se vem det var. Det kunde även vara flera drakar ovanför henne, men hon litade på att Zadroc skulle ta hand om det om det var någon med fientliga avsikter.

Vingslagen från en ensam drake hördes närmare innan den landade bredvid Zadroc.
Tystnaden som följde bröts efter en stund av steg som kom bort till henne. En kappa av skinn lades om hennes axlar innan någon satte sig på huk bredvid henne och lade en arm om henne. Hon var tacksam för värmen, men kylan som värkte i hennes bröst kunde inte värmas av varken kappa eller omfamning.
Greppet om henne blev hårdare och hon lättade lite från marken.
”Quen. Du kan väl ställa dig upp?”
Norins vädjande röst mumlade mjukt i örat. När hon inte svarade försökte han locka henne att ställa sig upp igen genom att lyfta på henne.
Till slut rätade hon motvilligt på benen, men när Norin försökte lägga armarna om henne slog hon honom hårt i bröstet.
”Du skulle ha låtit mig åka med en gång! Jag hade kanske hunnit!”
Han vände undan ansiktet och gjorde ingenting för att hindra hennes slag.
”Du hade inte hunnit.”
”Det kan inte du veta!”
Hon slog honom hårt igen och han fick ta ett steg tillbaka för att hålla balansen.
”Drenic vände för att hålla tillbaka de andra drakarna medan Tyrien och Wulfrin tog sig till berget. Han var troligen död innan de ens var framme. Du hade inte kunnat göra något.”
Quen måttade ett kraftlöst slag mot honom innan hennes armar föll utmed sidorna. Hon svajade på stället medan tårarna på nytt svämmande över och gråten ryckte i hennes andetag.
Norin steg fram och lade försiktigt armarna om henne. Hon föll in i hans omfamning så att hon slog näsan mot hans nyckelben. För ett ögonblick stod hon orörlig innan hon höjde händerna och tog tag i hans klädnad. Andetagen blev kortare och hetsigare tills hon tryckte ansiktet mot honom och skrek för allt hon var värd. Hon kände Norin darra till och trycka henne hårdare mot sig.
I tystnaden som följde hördes bara hennes ryckiga andetag och en död drakes vajande vinge i den kyliga vinden.

Varenda muskel i hennes kropp var så urlakad att hon skulle ha ramlat ihop om inte Norin envist höll henne i en hård omfamning. Ögonen ville inte hållas öppna, utan vilade halvslutna medan hon såg bort mot grådimmiga fält där snöiga berg reste sig i fjärran. Det fanns ingen gråt kvar, men det kändes ändå som att hon inte gråtit tillräckligt. Ingenting kändes bättre. Tårarna hade bara gjort hennes ögon grusiga och dragit musten ur hennes kropp, men det svarta hål av sorg hon hade i bröstet gapade fortfarande omättligt. Hon hade tappat greppet om tiden och den grå himlen såg likadan ut som den gjort tidigare.
Norin rörde till slut på handen när han strök henne över ryggen.
”Hur vill du göra? Ska vi ta med honom tillbaka till Chmura- Krzywka, eller ska vi lämna honom här tills vi vet hur vi ska göra med honom?”
Hon tog ett djupt andetag medan hon försökte få tankarna att röra på sig. Det kändes hemskt att bara låta honom ligga där, men minst lika hemskt att släpa iväg hans döda kropp till berget.
”Jag vet inte”, mumlade hon.
Blicken drogs till kroppen trots att det gjorde ont att se på honom.

Ljudet av vingslag fick dem båda att vända på huvudet.
Whiteng landade en bit ifrån Zadroc och Cytryn. Bakom den vita draken tyckte Quen att hon skymtade en grupp drakar kring Ocell. Drakarna verkade mest cirkla runt staden likt vakande beskyddare. Det som var kvar av staden såg hon inte mycket av, men hon gissade att Norin bett Dusza Huzary att hålla sig där för säkerhetsskull.
Hennes blick drogs till Tyrien när kom fram till dem. Hans blick svepte över Cohat innan han stannade för att se på Drenic. Han höll sig mer samlad än Quen gjort, men hon tyckte sig se känslorna växa under ytan. Han tog ett djupt andetag och vände sig till henne.
”Jag beklagar förlusten. Han stod mig nära med och han kommer att bli djupt saknad.”
Hans röst blev monoton som om han försökte att inte låta orden påverka honom.
Quen knep ihop läpparna för ett ögonblick innan hon gick fram för att lägga armarna om midjan på honom.
Tyrien höjde armarna och lade sedan sina armar om henne för att dela sorgebetygelser. Hans samlade yta kändes tunnare när hon kände hur hårt han greppade hennes kappa. Det var tydligt att hon inte var ensam om att bli berörd av Drenics död.
”En husar som dör med sin drake gör dem även sällskap i efterlivet. Det är egentligen kejsaren som avgör om paret förs till havs eller bränns på likbål tillsammans. Jag antar att det är du och Wulfrin som väljer det nu.”
Quen nickade och tog ett steg tillbaka.
”Jag ska föreslå likbål åt Wulfrin, så att Drenic kan vila här mellan Ocell och Chmura- Krzywka. Jag tror att det vore bäst.”
Hon lyckades nätt och jämnt hålla rösten stadig.
Tyriens mungipor stramade till innan han nickade.
”Jag tror att Drenic hade tyckt om det.”
Quen fick fram ett litet leende som Tyrien besvarade, även om hans blick var blankare än vanligt. Norin kom närmare och lade armen om henne.
”Vi borde åka tillbaka. Ocell är fortfarande i ruiner och vi behöver en plan. Ronir har spänt musklerna ordentligt den här gången och vi bör göra det samma. Att vi röjde undan en armé är sin sak, men att bränna en hel stad till grunden är närmast oförlåtligt.”
Quen tog ett djupt andetag och nickade medan hon såg bort mot Zadroc.
Den röda draken mötte hennes blick utan att blinka. Deras samtal låg färskt i minnet och hon visste vad han tyckte. En del av henne ville ge honom fri lejd att ge sig av till Axis och bränna staden till grunden, men hon visste att många oskyldiga skulle skadas om de gjorde det. Ronir kanske inte tog hänsyn till oskyldiga, men hon tänkte inte sänka sig till hans nivå. Däremot skulle hans arméer och drakar se upp om de stötte på henne och Zadroc någonstans. Hon tänkte inte vara hur blid som helst.