Bobby's Tavern

Enligt skylten vid stadsgränsen har Wildfalls 100 invånare. Efter första anblicken är jag svårt skeptisk, om inte hälften bor i nästen under jorden.

     Samhället påminner om en gammal Westernfilm, med en huvudgata kantad av tättsittande brädkåkar. Dubbla rader gatlyktor flämtar ut sitt blekgula sken i höstnatten, och på alla sidor av bebyggelsen står urskogen tät och oförsonlig. Mörkret förvandlar stammarna till suddiga penseldrag, ruvande skuggor som kan dölja vad som helst.

     Logan parkerar utanför en timrad tvåvåningsstuga, den enda byggnaden som ser någorlunda robust ut. Ett handmålat plakat på dörren upplyser om att vi har anlänt till Bobby's Tavern. Logan kliver ut i ösregnet, jag sitter kvar. Hjärnan rusar, i ett försök att hitta en lösning.

     Hur i helvete ska jag överleva natten? Så snart mitt arsle lättar från skinnsätet är jag ensam igen. Jag har inga pengar, ingen telefon, ingenting. Dessutom är jag en evighet från civilisationen. Jag är fångad i ödemarken av översvämmade vägar och en ekande tom plånbok.

     Logans knackning på fönsterrutan för mig tillbaka till nuet. Jag inhämtar några sista sekunder av värme, innan jag öppnar dörren. Otroligt nog har regnet tilltagit ännu mer, någon däruppe öser isvatten över oss.

Jag stålsätter mig, och räcker fram hans skinnjacka. Genast smattrar dropparna genom tyget i min urtvättade anorak. Vinden tar i med ny styrka, och sliter nästan hårtrasslet av min skalle.

     - Tack för skjutsen, Mister Logan, halvskriker jag för att överrösta blåsten. Vi ses någon gång.

     Han höjer på ögonbrynen.

     - Vart ska du ta vägen?

     - Jag är pank, säger jag och demonstrerar genom att vända ut och in på fickorna. Antar att jag sätter mig under en gran tills gudarna blir på bättre humör.

     Logan lutar sina stora nävar mot jeanslåren, så att våra ögon kommer i jämnhöjd.

     - Du litar visst inte på folk i onödan, du?

     Jag rycker på axlarna, men plötsligt är det svårt att möta hans blick. När jag har stirrat på mina genomsura tygskor i någon minut sträcker han sig efter min ryggsäck.

     - Bättre att vänta ut gudarna inne i värmen. Det lär dröja innan vägarna är på plats igen.

     - Som sagt. Jag har inga pengar.

     Logan hänger skinnjackan över mina skuldror på nytt.

     - Ingen fara. Pappa Björn har din rygg. Hedersord.

     Dröjande kliver jag i hans fotspår uppför en rankig farstubro. Inskriptionen under taknocken upplyser om att stugan har drygt ett sekel på nacken. Utan att knacka skjuter Logan upp dörren. Tveksamt följer jag efter honom över tröskeln.

      Ägaren av Bobby's Tavern har en seriös jaktfetisch. De mörka stockväggarna är klädda med horn och djurhuvuden, och ett väldigt björnskinn har hedersplatsen framför den öppna spisen. Jag slänger en snabb blick på Logan, men han rör inte en min. Kanske är han inte den sentimentala typen. 

     En harkling från andra sidan rummet får mig att studsa till. Hockeyfrillan som häver sig upp ur djupet av en korgstol är en levande karikatyr. Rödrutig skjorta med avklippta ärmar, säckiga hängseljeans och nött trucker-keps –han checkar alla boxarna.

     - Vad kan vi stå till tjänst med, gott folk? Jag gissar att ni stötte på patrull nedåt Hunter's Trail?

     Eftersom jag är en snyltgäst håller jag låg profil, och spelar statist när Logan tippar huvudet i en nick.

     - Något sådant. Vägen är bortsopad efter Midsend Gap. Vi behöver mat och husrum, och en fast telefon.

     Hillbilly Bobbys utdragna gäspning blottar tre luckor i övre tandraden. Hans bleka ögon krälar längs min kropp, för att göra halt över brösten. Fan vet vad han får ut av min platta figur dold under två lager jackor, men tydligen är han inte kräsen. Tungspetsen rör sig över läpparna, fram och tillbaka som en köttig snigel.

     Reflexmässigt hugger jag tag i Logans hand. Om han blir förvånad döljer han det väl. Till synes oberörd krokar han armen om min överkropp, och drar mig tätare intill sig. Jag stelnar, i väntan på att min varg ska resa ragg, men märkligt nog accepterar hon att bli infångad av en jättegrizzly.

     Hillbilly Bobbys inspektion av mina obefintliga bröst kommer av sig.

     - Vi har fullbelagt ikväll, säger han och kliar sig i den spretiga skäggstubben. Ett par tältsängar i skjulet kan vi rassla fram, men då delar ni med gamle Scooter. Han sover hårt på fyllan, och stör inte en käft. 

     Logan skakar sakta på huvudet. Fortfarande ler han, men på en tiondel är de gröna ögonen kalla som stål.

     - Jag uttryckte mig otydligt. Vi behöver ett rum för två. Ingen tältsäng, inget uthus, inget sällskap. Vem du slänger ut för att lösa problemet angår inte mig. Gör ditt jobb, så betalar jag bra. I mellantiden duger din privata bostad.

     Hillbilly Bobby glor med halvöppen mun, tills en seg salivsträng droppar ned på skjortan. Så rycker han ur förvåningen, och vaggar bort till den hemsnickrade furudisken invid ytterdörren.

     - Ser ut som om sviten just blev ledig. Betalar ni kontant, Mister...?

     Logan drar upp en plånbok ur bakfickan, och släpper några skrynkliga 100-dollarsedlar på disken. Hillbilly Bobbys grumliga ögon vidgas ännu mer. Snabbt rafsar han åt sig sedlarna, och pekar på korgstolarna framför brasan. Som en eftertanke slänger han åt Logan ett par inplastade mintkakor.

     - Välkomna till Bobby's Tavern, herrskapet. Sätt sig ett ögonblick, så är rummet redo om fem röda.

     Med de orden stormar han iväg uppför trappan. Det oljiga tonfallet spricker i falsett när han vrålar:

     - Raylene! Rör på arslet, vi har besök.

      Logans arm om min överkropp lättar när han erbjuder mig en av de inplastade fyrkanterna.

     - Hungrig, lilla varg?

     Tonfallet antyder att han är tillbaka i rollen som tålmodig Bamsebjörn, men den tvära humörsvängningen skakade om mig. Jag vänder mig bort, och sjunker ned i en av korgstolarna. Hettan från lågorna sticker och spänner i kinderna. Med blicken i de vitglödgade vedträna säger jag entonigt:

     - Jag vet inte varför du hjälper mig, men jag har aldrig bett dig om något. Glöm inte det.

     Stolen bredvid knakar när Logan sätter sig, och lutar armbågarna mot knäna. Han säger ingenting, och det är jag tacksam för. Vi är två främlingar, sammanförda av ett skitväder från helvetet. När regnet lättar går vi åt olika håll.

     När regnet lättar står jag ensam igen.