Chris intog sin plats i rummet vägg i vägg med förhörsrummet tillsammans med Bernard och Alice.
Rummet var mörkt och den enda ljuskällan kom från förhörsrummet på andra sidan den falska spegeln.
Bernard ställde sig mitt framför spegelväggen med armarna i kors.
Han såg fortfarande bister ut efter att de tjatat sig till begäran som han slutligen gått med på.
Det fanns ett underliggande hot om att de skulle få minskat förtroende ett tag om förhöret med Kenny inte gav något.

Alice ställde sig i hörnet längre in för att ge Chris möjligheten att stå närmast dörren.
Han såg till att dörren var stängd innan han vände uppmärksamheten mot Kenny som satt och pillade på handklovarna som förankrade honom vid bordet.
Alice knäppte på högtalarna och ljudet av det vaga rasslet från Kennys handklovar hördes.

Fifer steg in i rummet utan att Kenny tittade upp.
Hon stängde dörren efter sig och gick lugnt fram till stolen för att sätta sig.

Kenny tittade till slut upp och hans ansikte skiftade för ett ögonblick då han tydligen inte väntat sig att få Fifer framför sig.
Skymten av förvåning och igenkännande bäddades snabbt in bakom masken av oförstånd.

”Ska vi gå rakt på sak?” frågade Fifer.
Kenny svarade inte, men något i hans blick verkade analysera situationen.

Fifer lutade sig fram och knäppte händerna på bordet.
”Du vet lika bra som jag att det inte är något större fel på dig. Faktum är att du är ganska intelligent. Den man jag såg i huset när jag satt som gisslan hade en helt annan blick än den du ger mig nu. En helt annan blick än den du gav Alice.”
Fifer sänkte huvudet för att kika granskande på Kennys ansikte.
”Du är inte det minsta bakom flötet... Ditt enda problem är att du saknar empati... Din mor å andra sidan... Du vet säkert lika bra som jag att hon är autistisk. Inte gravt kanske, men i kombination med hennes inlärningssvårigheter och det faktum att hon är lätt förståndshandikappad så blir hon en lätt marionett för någon med din intelligens.”

Fifer och Kenny mätte varandra med blicken under en kort tystnad.
Kenny verkade osäker på hur han skulle bete sig.

”Du och Penny var tvillingar... Men du föddes med missformat huvud. Din mamma visste att hon själv hade vissa handikapp och blev rädd att du ärvt något av det... Hur gammal var du när du lärde dig att utnyttja det?”

Kenny svarade fortfarande inte.
Chris gissade att han försökte avgöra hur mycket Fifer visste och sökte ett sätt att slingra sig ur hennes grävande frågor.

”Du knuffade Penny ner för trappan för att hon inte gjorde som du ville. Till skillnad från Claire ville inte Penny falla för ditt låtsashandikapp. Hon visste att du var smartare än du utgav dig för. Hon kanske rent av kom på dig med något?”
Kenny såg ner i bordet och började göra mönster med fingret igen.

”Vad tänker du kalla mig?”
Fifers fråga fick honom att hejda sig.
”Du skrev ganska otrevliga saker om Alice när hon intervjuade dig. Ett snyggt litet trick. Att rita i bordet ger dig två saker att koncentrera dig på, vilket får dig att verka frånvarande och lagom korkad. Att kalla Alice för enkelspårig hora var inte så fint gjort förstås, men det hade sin effekt. Du tar ut din ilska och verkar frånvarande på en och samma gång. Få se vad du tänker kalla mig.”

Fifer lutade sig fram.
Hon utmanade honom att börja med sina fingermönster, men Kenny satt stelt stilla.
Det var uppenbart att hon kommit på något som han var obekväm med.

Fifer gav honom en stund innan hon fortsatte.
”Din mamma trodde att hon gett vidare sina handikapp till dig och du visste precis hur du skulle dra nytta av hennes dåliga samvete. Du insåg att du inte skulle behöva jobba och aldrig skulle ha några krav ställda på dig om du bara spelade rätt. Att sitta på ett hem var kanske inte så kul, men du behövde inte städa, laga mat eller ens bädda sängen och gjorde du något så fick du mängder med beröm. Låter ju inte så dumt. Problemet var att du hade mer vuxna behov som ville bli tillgodosedda... Var det något sådant som hände med Penny?”
Kenny blängde på Fifer.
”Låt höra. Ville du se henne naken eller kanske ta på henne? Försökte du få henne att göra något?”

Chris kände hur kalla hårar sakta kröp över ryggen.
Den blick Kenny gav Fifer var en helt annan än den oförstående fasad han visat upp så långt.
Rent hat brann i hans ögon.

Fifer såg att hon fått effekt hos honom och lutade sig fram med armbågarna mot bordet.
”Du gömmer dig bakom mamma och påstår att det var hon som lurade dig, men jag har redan sett under masken på dig. Du är inte annat än en beskärmare som virat in din egen mamma i en väv av lögner och dåligt samvete. Du lät henne tro att Pennys död var hennes fel för att hon lämnat er två ensamma. Du bredde på hennes dåliga samvete för att hon skulle klandra sig själv. Kanske sa du att hon riskerade att förlora dig om någon fick veta vad som hänt? Sa du rent ut att allt var hennes fel för att hon var en dålig mor? Innan du lurade henne att hennes synder vore förlåtna om ni ordnade änglar till himlen?”

Chris hoppade till när Kenny slog sin öppna hand i bordet med en smäll.
”Jag gjorde bara vad mamma sa!” vrålade han.
”Din mamma har inte sagt att du ska knulla din döda syster.”
Fifers röst var lugn och behärskad.

Kenny stirrade med brinnande blick på Fifer för ett ögonblick.
”Håll käften din jävla fitta!”
Han reste sig och började rycka och dra i handklovarna, men stålbordet var fastskruvat i golvet så försöket hade ingen effekt.

Fifer reste sig och öppnade passligt dörren när flera poliser raskt gick in i rummet för att ta hand om Kenny.
Själv lämnade hon rummet och gick ut i korridoren.

Chris lämnade rummet bakom spegeln och gick för att krama Fifer.
Hon verkade lugn, men han fann situationen skrämmande själv.
Lite skakad var hon kanske ändå under den svala ytan och inte tackade hon nej när han lade armarna om henne heller.

Chris släppte Fifer när Bernard kom fram till dem.
”Bra jobbat. Vi har allt vi behöver för att skicka materialet till åklagarna och bygga upp ett fall.”
Bernard gav Fifer en uppmuntrande nick.
Hon log och nickade själv.

Kenny baxades förbi och ropade mycket ovårdade saker åt dem innan han försvann runt hörnet längre ner i korridoren. Hans oskyldiga och frånvarande blick var som bortblåst.

”Skönt att veta att han inte bara döms till sluten vård och kommer lindrigt undan”, muttrade Bernard innan han vände sig till dem. ”Ni två ska få lite välförtjänt ledighet. Sedan ser jag fram emot att ha er tillbaka på avdelningen igen.”

Chris och Fifer ägnade någon timme åt att plocka ihop alla rapporter och sända dem till åklagaren innan de var klara för dagen.
Fifer fick prata med en psykolog som fanns i huset innan hon förklarades klar att åka hem.

”Kan jag fråga dig en sak?” undrade Chris när de satte sig i bilen.
”Absolut.”
”Gillar du min lägenhet?”
Fifer såg på honom.
”Gör jag väl. Hur så?”
Hon verkade redan ha listat ut vart han var på väg med sin fråga, men lät honom komma till sak själv.
”Jag tänkte bara att våra lediga dagar kunde användas till att flytta lite grejer från din lägenhet till min, om du inte är väldigt förtjust i din egen lägenhet förstås?”
”Jag avskyr min lägenhet. Då det är bottenplan har den galler för fönstren och det känns som ett ombyggt garage. Jag har letat efter ett annat ställe ett tag nu... Men din lägenhet är fin...”

De utväxlade en blick med tillbakahållna leenden.
”Jag menar... det går ju alltid att flytta ut igen om det nu skulle behövas, även om jag tvivlar på att jag skulle ha en anledning”, tillade hon svävande.
”Absolut.”
Leendena spred sig medan han startade bilen och körde ut från garaget.

”Du tycker inte att vi går för fort fram?” undrade han efter en stund.
”Inte alls. Vi har känt varandra ett tag så det är inte som att vi kastar oss in med huvudet före... Kan vara klokt att vänta ett tag innan du friar förstås. Någon måtta får det vara. Minst ett år efter att vi flyttat ihop, men försök att överraska mig med det.”
Chris kunde inte hålla sig för skratt.
”Jag ska komma ihåg det”, lovade han.
”En fråga till bara.”
”Ja?”
”Hur många barn vill du ha?”
Han sneglade på henne.
”Bara så att vi vet om vi är på samma sida”, tillade hon.
Han kände en viss lättnad.
Barn hade varit lite väl plötsligt.

”Tre kanske. Minst två högst fyra.”
Fifer nickade.
”Låter bra. Då har vi inga problem där i alla fall.”
Han skrattade till och skakade på huvudet.
Han skulle få händerna fulla med Fifer. Det var han övertygad om. Ändå såg han fram emot det.
Händerna fulla med Fifer lät faktiskt riktigt lockande.

~*~

Chris gick raskt ner för trappan till bilen med den stora väskan i handen.
Han slog upp bildörren och möttes av en våg av hetta.
Han backade något steg och gjorde en grimas. De skulle få köra med rutorna helt öppna ett tag innan klimatet i bilen var någorlunda behagligt. Bilen hade stått i solen hela morgonen.

När han låtit lite av hetluften vädra ut slängde han in väskan i bagageutrymmet och vände sig till lägenheten.
Fifer steg precis ut och låste noga dörren efter sig innan hon tog kylväskan i handen och kom ner för trappan till parkeringen.
Chris log mot henne och lät blicken svepa över hennes figur i den korta sommarklänningen.
Hon log bara retsamt tillbaka och ställde in kylväskan i baksätet.

”Tänker det vara så här varmt redan nu så undrar jag hur resten av sommaren blir”, klagade hon när hon drog på sig bältet.
Chris log medan han körde ut från parkeringsfickan.
”Jag är inte det minsta avundsjuk på Alice och Mark som får ta vårt skift medan vi är borta”, sa han och kände sig nöjd över tanken.
Sommarliken var alltid lite extra otrevliga i värmen.

Knappt hade han kört ut från parkeringen innan han kände telefonen surra i fickan.
Han stannade till då det inte var någon trafik i närheten och drog fram telefonen. Han räckte den sedan till Fifer och fortsatte köra.

”Två meddelanden. Du är inte särskilt uppmärksam”, retades hon innan hon öppnade hans meddelanden.
”Ett från Emira och ett från Mark... Emira säger att barnen håller på att tjata öronen av henne och undrar om vi kan säga vilken tid vi beräknas vara där.”
Hon tog blicken från telefonen för att se på honom.

”Säg att vi är där vid fyratiden”, sa han efter en stunds eftertanke.
”Fyra? Du tänkte att vi skulle skippa toalettpauser och knipa hela vägen?” undrade hon.
”Du får väl kissa snabbt.”
Fifer fnös.
”Jag säger att vi är där strax efter fyra.”
Chris log för sig själv medan Fifer svarade på meddelandet.

”Mark skickar en uppdatering om Claire och Kennys rättegång... Båda fick livstid, men Claire kan ansöka om benådning om tio år. Kenny nekas alla ansökningar.”
Chris nickade.
”Det gick som vi hoppades då.”
”Absolut. Jag är fortfarande glad att min erfarenhet av Kenny inte blev värre än den var. Jag tycker fortfarande att det är lite läskigt att sitta fast med händerna, även om det mest är tanken på att vara bakbunden som skrämmer mig då det inte direkt är något som händer ofta.”
Chris nickade igen.

”Jag svarar och tackar för infon”, sa Fifer och skrev ett svar åt Mark.
Sedan vred hon upp volymen på radion, vilket han antog att var för att byta stämning.
Han sträckte ut handen och lade den på hennes ben.
”Nu när vi vet hur det gick med dem kan vi slappna av och ta vara på våra lediga dagar”, sa han för att hjälpa henne att tänka på annat.

Hans ord verkade ha önskad effekt då hon log.
”Absolut. Mamma har ställt kravet att hon vill träffa dig, så det måste vi hinna med under vår semester.”
”Det var ju inte länge sedan vi besökte henne.”
”Du lyckades tydligen göra ett intryck.”
”Jag har den effekten på folk.”
Fifer skrattade till innan hon lade sin hand över hans.
”Jag har märkt det.”

~•♡•~