Simon räknade dagarna. Men efter dryga veckan gav han upp. Aline kom inte tillbaka. Det var inte likt henne. Hon var inte den typen som övergav någon, hur bekant hon än var med dem. Och hon hade lovat. Hon hade lovat att hjälpa honom. Hon hade lovat att rädda honom. Något hade hänt. En annan förklaring fanns inte. Det kunde inte finnas någon annan förklaring. Simon ville inte tro det. Nej, hon skulle komma. Hon måste komma. Hon kan inte överge honom nu. Hon kan inte.
Simon ville inte tro det. Men det verkade som om det var fallet. Det gick ännu ett par dagar utan ett enda ord från henne, vare sig inifrån eller utifrån. Hon var som bortblåst. Det oroade Simon. Något riktigt allvarligt måste ha hänt. Och han kunde inte ens hjälpa henne. Han var fortfarande fast i sitt medvetande.
Om bara mamma inte hade lagt sig i hade han kanske kunnat vara fri nu. Om hon inte hade lagt sig i kanske han faktiskt hade kunnat rädda Aline.
Nu var han hjälplös, medveten om vad som hänt, men öförmögen att hjälpa till.
Och det gjorde honom inte direkt mindre orolig för sin lillasyster.