Jag orkade inte göra något motstånd när Aiden förde mig in i cellen igen och placerade mig på sängen. Det syntes att han ville göra något, hjälpa mig, trösta mig. Men han vågade inte. Han tittade inte ens åt mitt håll innan han begav sig bortåt, uppför trappan igen.

Jag behövde inte göra något själv, utan min kropp sa ifrån innan jag ens hunnit slappna av medvetet. Huvudvärken var i alla fall borta permanent nu, så lite framsteg hade skett. Min hjärna kändes som ett översvallande hav, där vågorna bestod av tankarna från de olika personerna som fanns i "fängelset". Min förmåga gick på högvarv och det kändes nästan som det gjorde när jag befann mig i Simons medvetande.

Plötsligt kände jag en tyngd på min axel. Jag förstod direkt att det var Ravenna som hade smugit fram från sin vila. Både hon och Alastor hade hållit sig borta från mig ett ganska långt tag nu och med allt som hade pågått hade jag nästan glömt att de fanns.
Nu hade även Alastor trätt fram. Han tog upp nästan hela cellen, så om någon skulle vilja kolla hur det var med mig skulle det vara i princip omöjligt. Cellen var helt enkelt för liten.
Är du okej? frågade Ravenna lite försiktigt.
Jag nickade sakta, men de blöta tårarna som rann nerför mina kinder sa emot.
Var är vi någonstans? frågade Alastor. Jag känner inte igen det här stället. Det är konstigt.
"Det är inte meningen att ni ska känna igen det. Jag är liksom bara inlåst i en cell i ett slott eller något där min ondskefulla far försöker få över mig på sin sida." Att vara sarkastisk var inte det minsta svårt. Det var det enda jag orkade få fram.
Va?! utbrast de i kör.
De pratade i mun på varandra, men jag orkade inte lägga mig i. Istället kupade jag ihop mig, gömde mig. Jag ville bara glömma.

Plötsligt blev allt tyst. Ravenna och Alastor hade gått in i vila. Jag var ensam igen. Jag förblev i den ställning jag låg i. Men jag kunde inte slappna av. Något störde mig, och det tog inte lång tid innan jag upptäckte vad. Ledarhunden satt bredvid sängen. Jag reste mig hastigt upp, nu klarvaken utan någon sorg som tyngde mig. Men hunden visade inget tecken på ett utfall. Tvärtom. På lätta tassar närmade han sig mig där jag satt i sängen. Smög, som om han var osäker på min reaktion.
Jag gjorde mitt bästa för att inte visa några tecken på rädsla eller osäkerhet. Jag visste dock inte hur bra jag faktiskt lyckades.
När hunden var intill mig satte den sig försiktigt ner och gnydde.

Jag vågade inte röra mig. Vågade inte göra något som kunde visa det minsta tecken på osäkerhet. För om jag var osäker, var det en större risk att han skulle utnyttja det och göra något mot mig.

Jag hade inte föreställt mig hur det skulle kännas att vara så nära. Eller jo, en fördom hade jag haft. Men den försvann så fort jag kände tyngden mot madrassen när Ledarhundens förvånansvärt tunga kropp var bredvid mig. Han smög fortfarande, men jag var inte rädd längre. Jag visste att han inte skulle skada mig. Eller, jag visste inte säkert. Jag kände på mig att det inte var det han ville. Han ville inte göra det pappa fick honom till. Jag bara visste det.

Vad jag dock inte visste var om det fanns något sätt att prata med honom. Det var inte så värst troligt att principen var densamma med honom som det var för Ravenna och Alastor. Ledarhunden var ingen Mystic. Han var en människa precis som jag. Han hade bara haft oturen att hamna under Hectors "välkomnande" vingar. Han hade trott att Hector var god, att han skulle hjälpa honom. Att han hade haft fel hade han lärt sig den hårda vägen när Hector förvandlade honom. Jag visste inte hur lång tid som hade passerat sedan dess, men det måste åtminstone gått ett bra tag. Annars skulle hundarna inte ha blivit en sådan ökänd historia som de var idag. En sådan fruktad legend.

Ledarhunden gav inte ifrån sig ett ljud. Han vågade inte.

Jag visste inte hur jag skulle agera mot honom. Skulle jag se honom som den hund pappa hade förvandlat honom till, eller som den människa han egentligen var? Den enda rimliga lösningen för att hitta mitt svar var att använda min förmåga. Men jag visste inte hur den skulle fungera på honom. I detta tillstånd var han faktiskt ett... djur. Men djupt där inne fanns en människa, en förlorad själ som längtade efter att bli fri från Hectors grepp.

Jag slängde en tveksam blick mot honom. Jag är ledsen, men jag måste göra det här. Jag måste försöka. Till min förvåning var det som om han förstod vad jag menade. Jag tyckte mig se honom göra vad som efterliknande en nickning, som om han gick med på att jag tog mig in i hans medvetande. Som om han ville att jag skulle göra det.

Hundkroppen spändes, han gjorde sig redo för vad som skulle hända.

Jag blundade och kände hur jag sögs in av den osynliga kraft som uppenbarade sig när jag steg in i hans medvetande.