Det var sent på kvällen. Inte ett ljud hördes vart man än befann sig i det stora slottet. Det var åratal sedan figuren hade vandrat genom det kusliga huset på ett normalt sätt. Han visste inte hur lång tid det gått. Tid hade blivit ett sådant konstigt begrepp för honom på sistone. Det var knappt så att han visste vilket århundrade han befann sig i. Han hatade skepnaden han numera spenderade sin tid i. Han kunde inte förstå hur han hade kunnat luras så totalt. Hur han kunde varit så dum. Hur han inte kunde inse sin morbrors plan direkt. Och nu fick han leva med konsekvenserna.