Hell is empty and all the devils are here.

Ljudvolymen är öronbedövande, som alltid. Jag sveper en trasa över bardisken för att få undan krossat glas, sprit och ett avslitet öra. Mynten och vad annat skräp jag fått i betalning följer med. Jag samlar ihop allt av värde, innan resten sopas ned över skorna på dem som väntar i baren. Trasan hamnar i hinken vid mina fötter.

Under ett av borden ligger en kille ihopkrupen, med ett gapande hål i huvudet. Runtom trängs hamnskiftare, magiker, siare, vampyrer och Gud vet vad mer på en alldeles för liten yta. Till 7th Circlekommer de som inte har något att förlora, eller de som letar efter någon att förtära. Jag räknar mig till den första kategorin. Oftast.

- Du! Grabben?

En skiftare vid namn Edgar kastar en näve mynt på disken. Lukten av smuts och svett hänger som ett moln omkring honom. Antagligen har han dränkt sin Spiritus i alkohol för många år sedan. Jag tömmer ut närmaste glas, gnuggar bort saliv och fettfläckar mot byxbenet och häller upp.

Edgar smackar med sina köttiga läppar. Han sveper spriten i ett par klunkar och skjuter fram glaset på nytt.

- En till.

Jag håller fram handflatan, och han slänger åt mig ännu ett par slantar. När han fått sin påfyllning lutar han sig fram.

- Hör du. Ayden, hör du mig? Kom närmare, så ska vi prata.

Jag rör inte en min när hans stora, skitiga näve trevar över min arm.

- Du är en snygg grabb, sluddrar han. Vet du vad? Jag är en guldgruva för sådana som du. Jag betalar bra, och du behöver inte ta den i arslet om du inte vill. En avsugning räcker, eller så går vi bara en trappa upp och du ger farbror något att runka till. Vad säger du, grabben? Spela inte blyg nu. Du har varit med förr.

Jag korsar armarna över bröstet, uttråkad och rastlös på samma gång. När han fortsätter famla över mig sträcker jag mig efter en tomflaska och krossar den i hans ansikte. Edgar backar, synbarligen förvånad men inte särskilt skakad.

- Jaså, du vill ha hårda tag? Nå, inte mig emot. Kom till pappa, så ska vi göra upp.

Hans ögon lyser upp med en rovgirig glöd, när han tar ett steg mot mig.

Jag hinner inte mer än höja nävarna innan Conor står mellan oss. Trots att han är vargskiftare är han byggd som en slagbjörn. Conor tycker om att slåss, att berusas av smärtan och se den speglas i ögonen på den han slår sönder. I brist på bättre ord kallar han sig för utkastare, vilket ger en antydan om hans åtaganden.

Jag fångar en glimt av hans varggrin när han hugger tag i Edgar, och skallar honom över näsan. Blodet sprutar över dem båda, innan Conor slungar honom tvärs över golvet. De omkringstående flyttar sig, men knappt någon vrider på huvudet ens.

Borta i hörnet glider Jaymes nedför trappan. Han är spöklik i sin stillhet, men jag uppfattar vågorna av irritation som pulserar ut från den tunna gestalten. Jag höjer rösten över sorlet.

- Det räcker, Conor.

Conor lyfter handen i en obestämbar gest. Inte vet jag om han tänker ta livet av Edgar eller slänga ut honom, det gör mig detsamma. Han sliter tag i Edgars hår, släpar honom över det skitiga golvet och låter honom försvinna som en fallande himlakropp ut i natten. Tussar av grånade testar faller till golvet när Conor drar igen dörren.

Han går fram till bardisken, och lutar sig med ryggen mot bänkskivan. Han ser oberörd ut, men hans varg är strax under ytan. Jag klappar honom på axeln och räcker honom en ölflaska. Conor biter av kapsylen. Han tömmer halva flaskan i ett drag och skakar undan sitt mörka hår ur ansiktet. Okammat och trassligt når det honom till mitten på ryggen.

Meera ler åt honom från andra sidan baren. Hon är en skicklig sierska, och en av fåtalet gäster jag uppskattar. Conor nickar innan han vänder sig mot mig.

- Fullmåne imorgon.

Rösten kastar ett eko av hans Spiritus, mörk och hotfull. Jag nickar, och han fortsätter:

- Ruadh hörde av sig. Vet inte vad det gäller, men jag måste delta den här gången. Alfas order. Jag blir inte borta länge, några timmar bara. Ska jag ordna hit en ersättare? Beorn kan täcka upp för mig.

- För min skull? frågar jag med ett snett leende.

Conor tar mig om nacken, och drar mig närmare.

- Vem annars? muttrar han och fångar min underläpp mellan tänderna.

Blodsmaken fyller min mun, men han släpper inte taget. Jag knyter näven i hans hår, och lindar det kring handen. Min tunga glider över hans skäggstubb, han slickar upp bloddropparna från min spruckna läpp.

Kyssen avbryts när Jaymes når fram till baren. I enkla vita kläder är han sinnebilden av oskuld, men alla i närheten viker undan blicken och flyttar sig ur vägen. Hans rökfärgade ögon vandrar mellan mig och Conor.

- Ursäkta mig. Ayden, jag behöver ett ögonblick av din tid.

Conor flinar till. Han rätar upp sig och ger mig en lätt örfil.

- Vi ses.

Jag fångar hans handled. För ett ögonblick vilar min tinning mot hans handflata, innan han försvinner tillbaka ut i trängseln. Jaymes pressar samman ögonen i något som påminner om en parodi på en migränattack. Jag väntar på att han ska säga något, men han står orörlig, med samma plågade ansiktsuttryck.

Meera vinkar åt mig. Hon knäpper med fingrarna, och en grönskimrande flamma dansar mellan hennes fingertoppar. Jag nickar åt henne.

- Fortfarande gott om fritid och ont om pengar?

- Tack, Ayden. Med din talang för kallprat kunde du bli bartender en dag.

- Ledsen, raring, säger jag och fyller hennes bägare till kanten. Tar du emot min fredsgåva?

- Jag har inte mycket till val. Tiggare har inte råd att vara kräsna.

- Spåkärringar har inte råd att vara hederliga, menar du?

Hon rättar till den svarta klänningen över bysten.

- En sierska behöver också mat på bordet. Kom och hälsa på mig någon gång, Ayden. Jag har en lycklig lögn redo åt dig när du vill. Eller en lycklig sanning, om du vågar öppna ditt sinne för mig. Men du kanske är rädd för vad jag ska se?

- Livrädd. Jag vaktar mina hemligheter, vet du.

Jaymes harklar sig, och Meera blinkar åt mig innan hon avviker. Jag vänder uppmärksamheten tillbaka till honom. Hans ögon ger ifrån sig ett underligt, indigoblått sken som dränker hans egen färg. Alltså har han nyss dränerat någon stackare på minnen och personlighet.

- Här är för mycket ljud, konstaterar Jaymes lent. Oerhört högljutt.

Blodkärlen under hans nästan färglösa hud är ett tecken på att han är belamrad med främmande intryck och skeenden. Jag har sett Jaymes tappa kontrollen, och jag har ingen önskan att uppleva det igen.

- Vill du att jag stänger ned?

- Åh, det ska inte vara nödvändigt, min vän. Inte än, inte nu. Jag har mer att göra ikväll, fler som kommer för att ta mina tjänster i anspråk. Men jag har arbetat hårt och länge, och mina krafter är inte vad de en gång var. Jag behöver en kort respit.

Han gnuggar tinningarna, och blåmärken slår upp efter hans tunna fingertoppar. Jag vet bättre än att ta i honom, så jag håller avståndet.

- Vad behöver du, Jaymes?

Han ryser, som om min röst gör honom illa. Glöden i hans blick är så intensiv att jag backar ett steg.

- Jag måste döva mina sinnen. Ge mig ett ögonblick av din tid, säger han igen, och den här gången förstår jag.

Jag håller ansiktet neutralt, även om jag vet att han fångar upp min rädsla. Han har aldrig bett mig om det här förut. Jag vet alltför väl vad han vill ha, och jag vill inte ge honom vad han ber om.

Jaymes ansiktsuttryck mildras. Han sänker rösten till en viskning som bär hela vägen fram till mina öron, trots larmet runtomkring.

- Min vän. Allt jag ber om är några sekunder. Tio hjärtslag, inte mer. Du kommer inte att sakna dem. Jag närmar mig vägs ände, och jag vill slutföra min gärning innan jag brinner ut. Du har många långa år av liv framför dig, vad är då tio hjärtslag?

- Det är inte tiden som oroar mig.

Jaymes ler milt. Han är späd och vacker på sitt oansenliga vis, men just nu skrämmer han mig från vettet.

- Jag kommer att göra det lätt för dig. Förresten har jag förstått att du uppskattar ett visst mått av smärta.

Jag ser tigande på honom, och hans leende övergår i ett skratt.

- Även om du har lärt att undanhålla tankar för mig, så är vargen en öppen bok. Genom honom har jag fångat upp mer om dig än du anar. Seså, inte är du brydd för att jag känner till dina böjelser?

- Jaymes, alla här vet vad jag vill ha, det är ingen hemlighet. Men jag gissar att jag inte kommer att tycka om det du föreslår.

Jaymes rycker på axlarna.

- Du kan knappast klandra mig om jag är en smula oförstående. Mina erfarenheter av smärta är mycket begränsade.

- Och ändå begär du att jag ska...

- Jag ger dig en chans, avbryter han vänligt. Ta den, är du snäll. Det kommer att kännas bättre om du erbjuder dig godvilligt.

- För dig?

- Ja. Och för dig.

Jag ser ut över rummet. Conor syns inte till.

- Som du vill. Tio hjärtslag. Här?

Jaymes skakar på huvudet.

- Den synen skulle sannolikt inverka menligt på affärerna, min vän. Och du kommer att behöva vila efteråt. Vi går upp.

- Någon måste ta över i baren, invänder jag och famlar efter det sista halmstrået.

- Lita på mig, jag ordnar allt praktiskt. Gå före, du. Jag kommer om ett ögonblick. Var inte orolig, tillägger han mjukt. Jag ska göra det så skonsamt jag kan.

Jag vänder och går uppför trappan, till de privata rummen på övervåningen. Kontoret är kanske inte den bästa platsen, men dit kommer åtminstone ingen. Jag låser upp och tänder fotogenlampan i taket. Lukten sticker i näsan, eller så kanske det är känslan av fara som ger mig krypningar.

Medan jag väntar passar jag på att skjuta ihop pappren som ligger utspridda över skrivbordet till en enda hög i hörnet. Ett par pennor och en pennkniv sveper jag ned i en låda. Jag är nervös. Inte för att Jaymes tänker stjäla tio hjärtslag av mitt liv, dem kan jag båda ha och mista. Egentligen inte så mycket för smärtan heller, även om det kommer att bli svårt. Men jag vill inte att Conor ska veta. Han kommer att bli rasande, och det sista jag önskar är ytterligare konflikter mellan honom och Jaymes.

Rastlöst vandrar jag med fingrarna över skrivbordet. Jag slits mellan önskan att någon ska avbryta vad som är påväg att ske, och insikten om att detta är oundvikligt. När fan kommer han?

Precis när jag tänkt den tanken till slut öppnas dörren. Jag väntar mig halvt om halvt att mötas av Conor, men det är Jaymes som kliver in och sakta skjuter igen dörren bakom sig. Lättnaden trängs med besvikelse. Conor kommer att straffa mig när han får veta, men den smärtan är något jag väljer, något jag kräver av honom liksom han kräver min underkastelse.

Jaymes vrider om nyckeln i låset, och ser på mig med sin sällsamma, genomträngande blick. Jag rätar på ryggen.

- Ok. Du är här. Hur gör vi nu?

Han funderar lite, innan han nickar mot skrivbordsstolen. Mina ben skakar när jag går runt bordet och sjunker ned på sitsen. I en rörelse drar jag t-shirten över huvudet och låter den falla till golvet. Jaymes mönstrar mig med något som kanske är medlidande.

- Du behöver inte frukta mig. Hur många gånger måste jag bevisa att jag är din vän, Ayden?

- Vad vill du att jag gör? frågar jag och ignorerar hans försök att lugna mig.

- Var stilla och slut ögonen.

- Måste jag blunda?

- Nej. Men du kommer inte att tycka om vad du ser.

Jag skrattar till, men gör ändå som han säger. Mörkret bakom mina ögonlock är ingen tröst. Jag hör Jaymes komma närmare, och plötsligt får jag panik.

- Säg till innan. Jaymes, jag måste veta när...

Hans hand är över mitt hjärta innan meningen är slut.