~Iowa's Perspektiv~

Mina ögon far över den mörklagda skogen. Mina öron söker efter ett enda ljud som inte kommer från ett djur, vinden eller någon av min klan. Från skogsklanen. Jag har suttit såhär i timmar nu. Far säger att vi måste hålla sträng koll på våra gränser. Ingen alv som inte är skogsalv skulle komma innanför dessa gränser. Egentligen har jag inte något problem med att sitta här. Jag gillar skogen och alla dess invånare, men det är bara så underligt hur far betedde sig.

"Far?" frågar jag. "Du kallade mig." Han vänder sig till mig med ett leende. Jag blir genast misstänksam. Om någon annan skulle sett honom skulle de säkert inte misstänka något, men nu är det här min far. Jag känner honom och ser tydligt hur blicken flackar en aning när han ser på mig. Hur hans leende är lite stelare... nervösare? Än vanligt.

"Det gjorde jag", bekräftade han. "Jag undrade om du inte ville följa med vakterna ut i skogen ett tag? Hålla koll på våra gränser. Kriget verkar komma närmre och närmre vår skog och jag vill inte ha någon spion smygande i skogen." Jag nickar.

"Jag skall bara byta om från detta", säger jag och tittar ned på de bruna byxorna, det bruna linnet som täcks av en ljust grön väst och pryds av ett svart bälte där min alvklinga hänger. Far skakar på huvudet.

"Du har inte tid till det", säger han och jag rynkar på pannan. Är det så brådskande? "Ta min mantel, den kommer att få dig att smälta in i naturen." Han tar av sig den mörkt gröna manteln han har runt sig och sveper den runt mig. "Gå", ler han.

"Vad skall du göra, far?" frågar jag. Han skakar på huvudet.

"Det vanliga. Se över våra arméer och så." Jag nickar och är på väg att gå när en av vakterna kommer in genom dörren.

"Han är här, sir", säger vakten till far. Jag vänder mig mot honom.

"Vem är här, far?" frågar jag. Han ler mot mig.

"Det är bara en gäst, inget viktigt. Skynda dig nu, innan de ger sig ut i skogen utan dig", säger han. Jag nickar fundersamt. Far har aldrig ljugit för mig förut, det är säkert inget stort nu. Jag vänder mig om och går förbi vakten ut genom porten.

Jag suckar tyst och byter långsamt ställning. Till höger om mig ser jag en bit av en av de andra vakterna röra sig svagt. Nej, jag kan verkligen inte vara kvar här, jag måste få reda på varför far ljög för mig.

Sakta, sakta smyger jag ner från trädet jag suttit i. Mina fötter, som är klädda i mjuka skinnskor, sjunker ned i mossan och dämpar mina steg. Jag ber att ingen ska upptäcka mig. Men såklart är det att be om det omöjliga. Även fast jag är en av de bästa på att smyga i vår klan, är även de här vakterna tränade i århundraden att vakta och övervaka. Man kan inte lura dem.

"Iowa", säger en låg röst bakom mig och jag snor runt. Framför mig står Eowal, med sin båge i handen och kogret bakom ryggen. Han är klädd som en vanlig vakt, med mörkt gröna kläder och en ännu mörkare mantel runt sig. På tyget av hans tröja syns skogsklanens emblem; en ek med grenarna sträckta i en stor krona. Ett likadant emblem hänger just nu runt mitt halsband; samma träd inuti en stor cirkel. Halsbandet fick jag när jag föddes och betyder att jag är del av den ledande familjen i skogsklanen. "Vart ska du?"

Jag tittar på honom med bedjande blick, möter hans gröna ögon och försöker få honom att förstå.

"Jag måste, Eowal. Snälla", ber jag honom, noga med att vara tyst så att ingen annan hör oss. Jag har tur att det var Eowal som såg mig, och inte någon av de andra vakterna. Eowal har varit den som tagit hand om mig när far är för upptagen med riket. Det är han som har lärt mig att skjuta med bågen, ta mig fram obemärkt och spana. Han är den som har lärt mig om hur jag fullt utnyttjar mina krafter. Han är den som har gjort mig till den jag är idag.

Han granskar mig under luvan på manteln han har på sig, innan han till slut nickar. Jag ler ett lättat leende mot honom innan jag rusar iväg genom skogen, ber att skogens blad och grenar ska skydda mig från de andra vakternas blickar.

Det dröjer inte länge innan jag är framme vid de stora portarna in till centrumet av vårt rike. Jag sveper manteln tätare omkring mig och tittar mig omkring. En liten bit bort växer en gigantisk ek och tyst kallar jag på den, ber den att sträcka ned en av sina grenar till mig. Långsamt gör den som jag ber och en tillräckligt tjock gren för att jag ska kunna hålla mig i när den återigen glider upp och över muren. Jag har aldrig smugit in i mitt eget rike förut och hela min kropp och sinne skriker just nu bara hur fel det här är.

Men dock är det nödvändigt.

Far har alltid vakter placerade innanför portarna och om jag kom före alla andra skulle de skaffa misstankar. Jag tackar trädet när jag landar på andra sidan muren, bakom ett par gigantiska buskar där vildblommorna blommar för fullt. Jag tittar över dem och mycket riktigt, två vakter står på varsin sida av portarna med bistra uppsyner. Jag smyger mig långsamt bakåt, längs med muren och bort från dem. Sedan styr jag min väg mot vad vi kallar tronhuset, som ligger i centrum av allt. Det är där far oftast är, där han planerar stridstaktik och tränar. Det är där han tar emot gäster.

I skuggorna av natten tar jag mig snabbt fram, osedd och ljudlös. Jag smyger längs väggarna av de detaljrika trähusen som ligger tätare och tätare ju längre inåt man kommer. Det dröjer inte länge förrän jag är framme vid det största huset, tronhuset.

I hela mitt liv har jag levt här och jag spenderade nästan hela mina hundra första år med att smyga runt och spionera. Jag gillade att kunna se utan att synas, och på det sättet har jag hört många saker som egentligen inte är ämnade för mina öron, sett saker som inte är ämnade för mina ögon. Tack vare att jag spenderat alla de år med att smyga runt vet jag nu nästan alla gömställen som finns innanför murarna. Med det vet jag hur jag ska ta mig in i tronhuset obemärkt.

Jag smyger runt till andra sidan av det stora huset. Där, knappt synlig bakom en massa klätterväxter och i samma färg som resten av väggen sitter en dörr. Jag är tvungen att be klätterväxterna att flytta på sig för att jag överhuvud taget ska kunna se var den är.

När jag hittat dörren öppnar jag den långsamt och går in, noga med att stänga efter mig och att klätterväxterna återvänder till sina platser igen så att dörren återigen täcks. Jag ser mig omkring i det trånga utrymmet omkring mig. Det här var för länge sedan en vinkällare, men nu står hyllorna tomma med ett tjockt lager av damm över. I hörnen växer sig spindelnäten större och större och luften är kvav. Jag söker mig till ena väggen och klättrar snabbt upp för hyllorna. Det är väldigt högt upp i tak men det tar inte så lång tid innan jag kommit till den översta hyllan. Där finns en liten ventilationslucka, som för övrigt är den enda ventilationen detta rum har.

Snabbt slinker jag igenom hålet som är cirka en meter djupt, och kommer ut på den andra sidan vilket är tronsalen. Jag sitter just nu på en av balkarna i taket, med närmare tio meter ned till marken. Min blick söker sig runt i salen och det dröjer inte länge innan jag ser far. Han står och pratar med någon som är omsvept i en mantel så att jag inte ser ansiktet från där jag sitter. Det enda jag ser är en mörk, kort gestalt med en mantel som går enda ned till golvet. Jag rynkar på pannan och försöker att höra vad de säger. Men trots min alvhörsel är det svårt och det enda jag hör är några enstaka ord.

"...10 000 man..."

"...strida..."

"...alliera..."

Jag rynkar på pannan. Det låter nästan som att de håller på att bilda en allians i kriget mellan alverna, men varför skulle han vilja hålla det hemligt? Det är ju bara något positivt och att han skulle vilja hålla det hemligt för mig, hans egna dotter, det sårar mig lite.

Plötsligt säger den andra mannen något och drar sedan av sig huvan på manteln. Jag flämtar högt innan jag förskräckt sätter händerna för munnen. För under luvan är inte alls en alv, utan en vätte. En vätte med en sjukligt grå hudton, små svarta ögon och sylvassa tänder som kan gå igenom en lätt rustning om den så vill. Med ens förstår jag allt. Varför far ville hålla detta hemligt och varför han då skickade ut mig i skogen. Att sluta allians med vättarna var som att sluta en pakt med djävulen. Förstod inte far det?

Vättarna är blodtörstiga varelser. De dödar utan nåd, utan att tänka och utan att känna.

En sorg stiger inom mig. Går kriget så dåligt för oss? Kan inte far berätta det för mig? Litar han inte på mig? Finns det ingen annan utväg än att ta hjälp av de där... odjuren?

När de skakar hand vänder jag mig om. Jag kan inte se på det här. Jag måste härifrån. Med en tyngd i bröstet fumlar jag mig tillbaka i det dammiga, kvava lilla rummet och nedför alla hyllor. Ut genom dörren utan att riktigt bry mig om att lämna det som det var och genom den svala natten. Jag måste springa. Vart vet jag inte. Men jag springer, med manteln fladdrande bakom mig och utan att bry sig vem som ser mig längre. Med hjälp av samma ek svingar jag mig över muren och landar på den mjuka marken, innan jag fortsätter springa. Bort bort bort och längre bort. Jag springer tills jag håller på att stupa, och längre. Utanför rikets gränser. Jag är på flykt från verkligheten.

Då var första kapitlet klart. Hoppas ni gillar det!

//Blueberryz