Alexia.

"Han kom hem igår", säger jag till Amber och ser ner i min tallrik. Vi har lunch och sitter just nu i skolans matsal.

"Knackade han på?" frågar hon och jag skakar på huvudet.

"Han hörde inte av sig alls, inte mer än de sms som vi skrev tidigare på dagen. Men jag såg honom när han kom hem."

"Okej... Det verkar så jävla skumt." Hon ser ut över matsalen och jag pillar med pastan på min tallrik. Jag känner mig som berövad, det har jag gjort sedan igår och jag vet inte hur jag ska ta in alltsammans. Han var ju hur underbar som helst dagen innan. Han var helt underbar och allting kändes så jävla rätt. Men sen blev han plötsligt konstig, tillbakadragen och kall.

"Han kanske har träffat henne igen? Under veckan som ni inte var ihop? Han kanske träffade henne och ja..."

"Tror du?" Jag kikar upp på henne och får genast ont i mitt hjärta.

"Vem vet. Han kanske hade panik för att ni hade gjort slut, panik över att ha blivit lämnad igen. Så han kanske var med henne och nu har han dåligt samvete för det."

"Dåligt samvete? Fy fan..." Jag släpper gaffeln, lutar mig tillbaka i stolen och blir genast förbannad.

"Tror du seriöst att han har knullat med henne?" frågar jag och hon rycker på axlarna. Det får mig att plocka upp min mobil och öppna upp ett sms.

"Vad gör du?" Hon ser storögt på mig och jag skriver.

"Jag ska fråga honom", säger jag sammanbitet och trycker på skicka.

"Men Al, jisses..."

"Vadå? Om han inte vill vara med mig så kan han fan vara ärlig om varför. För han har inte gett mig en anledning. Inte en som jag kan acceptera i alla fall."

Efter att han gick i förrgår så har jag hunnit samla mig. Jag är fortfarande jäkligt ledsen men har en känsla av att ännu är det inte över, inte helt. För långt inom mig finns det fortfarande ett hopp om att han ska ändra sig och komma tillbaka. Han är kär i mig, det vet jag. Det kan han inte förneka. Tänk om kan legat med henne igen?!

"Vad skrev du?" Jag räcker fram mobilen till henne så att hon kan läsa sms:et.

<<Är det på grund utav henne??>>

"Ja, rakt och tydligt", säger hon och sträcker tillbaka mobilen till mig. Jag lägger ner den på bordet, greppar gaffeln igen och tar en bit pasta i munnen. Det tar inte många minuter innan mobilen vibrerar, och jag plockar genast upp den igen.

<<NEJ!>> Jag höjer på ögonbrynen och ser på Amber. Hon ser frågande på mig och jag skakar på huvudet.

"Tror du ärligt talat att han skulle svara ärligt på det?" frågar hon och dricker upp sitt vatten.

"Antagligen inte", mumlar jag och svarar Cody.

<<Hur kunde det gå ifrån, älskling, till jag vet inte?, på bara ett dygn då?>>

"Gumman." Hon greppar plötsligt tag i min handled och jag möter hennes blick. Tårar har börjat att rinna ner för mina kinder och jag har inte ens märkt det.

"Fan också", viskar jag och torkar mig snabbt i ansiktet.

"Tänk inte på honom nu. Det gör dig bara ledsen. Försök att inte göra det i alla fall", säger hon, släpper min handled och ser sig omkring i matsalen. Jag följer hennes blick, fastnar på bordet längst bort där Calvin sitter och biter ihop. Mobilen vibrerar igen och jag ska precis se ner på den när jag fastnar i Conrads ögon. Han släpper mig snabbt med blicken, säger något till Calvin och jag plockar genast upp min mobil.

<<För att du lämnade mig>> står det och det gör mig förbannad igen.

<<Nej, jag lämnade inte dig! Det var du som lämnade mig!>> skriver jag argt, och suckar sedan högt. Amber ser beklagande på mig, och jag lägger ner mobilen i fickan igen. Jag får inte ut något av att skriva till honom, och antar att jag lika gärna kan sluta att försöka...

***

Jag har satt mig på baksidan, det är tidig kväll och jag hoppas att jag ska få en skymt av honom. Hösten är här, det har börjat bli mörkare och kallare på kvällarna nu. Så jag har filten omkring mig, en varm kopp te står på bordet och jag har även tagit med mig min dator ut för att plugga.

Han svarade aldrig på mitt sms som jag skrev tidigare idag och det stör mig som fan. För jag vill att han ska prata med mig, även om det bara är ilskna korta ord i en text. Han är hemma nu, det vet jag. Jag såg honom när han kom hem och varenda gång jag ser honom så börjar mitt hjärta att värka av längtan.

Det tar över en och en halv timma innan han till slut kommer ut på altanen för att tända en cigg. Han är ensam och han pratar i telefon. Jag försöker att vara så diskret som möjligt när jag ser på honom och hjärtat slår hårt i bröstet på mig. Jag hoppas på att han ska se mig, hoppas på att han ska säga någonting, men det gör han inte. Han röker klart, pratar hela tiden i telefon och går sedan in.

"Helvete." Min ögon tåras och jag stirrar ner i datorskärmen. För denna gången kommer han inte till mig, denna gången så bryr han sig inte för han tycker inte om mig längre. Det är över på riktigt, det är slut och jag kommer aldrig mer att få vara med honom...

***

"Mia?"

"Nej farmor, det är Alexia." Jag ser på henne där hon sitter i soffan och ler åt mig.

"Alexia? Nej, nu är du allt rolig." Hon ser ner på kakorna på bordet, knuffar brickan mot mig och nickar.

"Ta nu en kaka Mia, det behöver du." Jag suckar åt henne, tar en kaka och stoppar den genast i munnen. Det får henne att le nöjt och ta en själv.

"Hur mår du idag farmor?" frågar jag och hon rynkar pannan.

"Bra", säger hon sedan kort och ser ut över rummet. Jag stannade på demensboendet på vägen hem från skolan, då jag inte varit här på länge nu. Men det spelar ingen roll för henne, hon minns varken när jag var här senast, eller vem jag är. För hon tror ju att jag är min mamma.

"Var är Carl?" frågar hon och ser på mig igen.

"Han jobbar", svarar jag och hon nickar.

"Han får komma hem snart, ni kan ju inte få några barn om han är ute och reser hela tiden. Och jag vill ha barnbarn." Hon ler när hon säger det och jag får en klump i halsen.

"Det kommer", svarar jag bara och lutar mig tillbaka i stolen.

"Jag var bara arton år när jag fick Johan, sen kom Olga och lille Carl. Ni behöver inte vänta så länge."

"Farmor, känner du igen namnet Alexia?" frågar jag lågt och hon rynkar pannan ingen. Jag ser hur hon tänker, innan hon skakar på huvudet.

"Varför säger du farmor?" frågar hon sedan och ser på mig. Jag suckar inombords och greppar tag i hennes hand för att krama den.

"För att du är min farmor", mumlar jag och ler sorgset mot henne. Hon ler bara tillbaka, innan hon frågar,

"Var har du Carl?"

***

De har fest, igen...
Jag sitter i min säng, med armarna om knäna och stirrar ut i rummet. Jag mår skit, hjärtat värker, tårarna rinner och det känns nästan som jag ska kräkas. Hela den här veckan har varit för jävlig och förra veckan lika så. Vi hade mer skit än lycka under de veckor vi känt varandra, men de få dagarna som vi var med varandra var helt jävla underbara, han var underbar och jag saknar honom som fan. Fan också...

Den dunkande basen gör mig vansinnig och jag vet fan inte vad jag ska ta mig till. De är mycket folk hos dem ikväll, en jävla massa och jag känner nog knappt hälften av dem. Jag vet i alla fall att Conrad är där, och Cody är också med då jag såg dem där ute förut. Det är en del tjejer också, och det gör mig förtvivlad. Tänk om han ligger med någon av dem? Jag snyftar lågt och plockar upp min mobil för att skriva ett sms till honom. Jag vet inte vad jag ska skriva, men upptäcker att han har skrivit till mig.

<<Det blir lite fest ikväll, hoppas att vi inte stör.>> Jag frustar till, skakar ilsket på huvudet och svarar honom.

<<Ni stör!>> Jag slänger sedan ner mobilen på madrassen och snyftar lågt. Han är så kall, så kort och det gör så jävla ont inombords. Sorgen går över till smärta, och sedan till ilska över att han satt mig i den här jävla situationen. Hade han bara gett fan i att jaga mig ifrån början så hade jag inte suttit här nu. Jag hade inte varit ledsen, och jag hade inte saknar honom så att det värker i hjärtat. Allting är hans fel, allt!

Jag drar handen över ansiktet för att torka bort mina tårar, och greppar tag i min mobil för att skriva till honom igen.

<<Hoppas att du har jävligt roligt! Hoppas att du mår jävligt bra Cody! För det gör fan inte jag!>> Jag börjar sedan att hulka och lutar huvudet mot knäna. Tårarna strömmar, kroppen skakar och det känns som om den här eviga smärtan aldrig kommer att ta slut...