"Fan också." Jag suckar ilsket och sätter mig upp på sängen. Det är tredje helgen i rad som den förbannade jävla Calvin har fest och det gör mig helt jävla vansinnig. För det är inte vilka fester som helst. Det är gap, skrik hög musik och fylla, och inte nog med det så skräpar de ner i vår trädgård!

Att behöva plocka burkar och fimpar efter dem varenda jävla söndag är helt oacceptabelt! Och jag ska inte behöva ligga så här varenda lördagskväll heller.

"Jävla svin..."Jag kliver ilsket upp ur sängen och plockar åt mig min mobil. Klockan börjar att närma sig halv två på natten och jag förstår fan inte hur han kan hålla på, på det här viset. Visst han bor ensam nu, helt ensam då hans föräldrar flyttat till Paris när han började på gymnasiet, men vad fan...

"Idiot..." Jag går ut till köket för att hämta ett glas med vatten, innan jag smyger ut till vardagsrummet. Jag kikar sedan fram bakom gardinen, ser ut igenom fönstret, ut på baksidan och granskar högen med fulla människor som står där ute. De skrattar, röker och kastar en massa jävla burkar på gräsmattan. På min gräsmatta!

"För helvete!" Jag väser emellan tänderna och skakar ilsket på huvudet. En kille kliver plötsligt över det lilla staketet och går bort och sätter sig i mina utemöbler. Han pratar i telefon och jag kokar över.

"Ne nu!" Jag skyndar in i mitt rum för att ta på mig en kofta, innan jag går tillbaka till vardagsrummet. Jag öppnar sedan altandörren för att ta mig ut till killen och läxa upp honom. Han ska fan inte tro att han bara kan kliva rakt över staketet och våldgästa mina möbler.

Musiken dunkar högt här ute och jag går med ilskna beslutsamma steg bort till utemöblerna och den oinbjudna gästen som har ockuperat dem. Han sitter framåtlutat i stolen, med huvudet böjt nedåt och med en cigarett i handen. Det enda jag ser av honom är den vita skjortan och en mörk kalufs på huvudet.

"Hallå!" Jag blänger på honom men han ignorerar mig.

"Är du döv?" Jag ställer mig precis framför honom och han ser ner på mina bara fötter, innan han långsamt höjer huvudet och ser upp på mig.

"Vad fan tror du att du sysslar med?" utbrister jag och till min förvåning så lutar han bara huvudet lätt åt sidan, innan han ler. Oh... Det pirrar till i magen när jag möter de mörkblå roat glittrande ögonen, och jag biter genast ihop.

"Jag måste lägga på, vi hörs." Han lägger ner mobilen i fickan, lutar sig tillbaka i stolen och granskar mig ifrån topp till tå. Jag lägger genast armarna i kors över bröstet då jag enbart har ett kort linne på mig under koftan och ett par små, korta shorts. Jag känner mig utlämnad åt hans blickar, och han ser ut som om han ska sluka mig hel.

"Vad fan gör du i mina utemöbler?" fortsätter jag ilsket och han ler snett innan han lugnt tar ett bloss på sin cigarett.

"Varför så sur?" frågar han och greppar plötsligt tag i min handled. Han drar sedan hårt i mig och jag faller tjutandes rakt ner i hans knä.

"Släpp!"

"Chilla..." Han lägger armen omkring mig, håller mig hårt intill sig och tar ännu ett halsbloss på sin cigarett. Han snusar mig sedan i nacken, och det får håret i att resa sig. Shit!

Han smeker mig över magen med sin hand och jag kommer snabbt tillbaka till verkligheten. För helvete! Jag vrider mig i hans knä, möter hans blick och blänger på honom.

"Vad fan tror du att du håller på med?" säger jag kort och han rycker på axlarna.

"Vadå...? Jag röker ju bara", svarar han drygt och jag sliter mig loss. Jag ställer mig sedan snabbt upp framför honom och blänger ilsket på honom.

"Du röker bara? I mina möbler?" utbrister jag och känner hur kinderna kokar av ilska. Inte nog med att han våldgästat mina möbler, han har även tagit sig friheter med att... att...

"Ja. De är bekväma." Han avbryter mitt pågående psyk bryt, lutar sig bakåt i stolen igen och ser ännu en gång på mig ifrån topp till tå. Han möter sedan min blick och ler kaxigt.

"Du! Du har ingen rätt att sitta i mina möbler. Du har ingen rätt att vara i min trädgård över huvud taget!" utbrister jag och han reser sig plötsligt upp. Han är lång som fan och han får mig att chockat backa ett steg. Han ställer sig precis framför mig, ser ner i mitt ansikte och lägger handen omkring min nacke.

"Kanske inte", svarar han kort, innan han drar mig intill sig och kysser mig hårt och bestämt på munnen. Jag stelnar till i hans famn och greppar genast tag i hans armar för att knuffa bort honom. Men jag hinner inte göra det, då han släpper mig igen.

"Men jag gör vad fan jag vill... tack för lånet", säger han sedan kort och jag bara stirrar på honom när han vänder ryggen åt mig och kliver över staketet till Calvins sida igen. Han försvinner sedan in i huset och jag stirrar storögt efter honom. Vad i hela?

Jag sväljer, lägger handen över mina läppar och vänder sedan snabbt ryggen till dem för att rusa in i huset igen.

"Jävla... barbar", utbrister jag ilsket, innan jag dyker ner under täcket i sängen igen.

"Nästa gång så ringer jag ta med fan polisen", flämtar jag förskräckt, och släcker lampan på nattduksbordet...