Tick, tack. Tick, tack. En klocka var det enda som hördes i rummet. Rebeckas kropp hängde slappt från stolen, med armarna fortfarande hårt knutna på baksidan. All hennes energi var borta. Varelsen, människan eller vad det nu än var för något hade lämnat henne ensam igen. Det stank i rummet och hela situationen fick henne att vilja kräkas. Kontrasterna var skrattretande, från att ha varit på en underbar dans till att sitta fastbunden i något jävla ödehus.
  Rebecka hade alltid trott att det fanns logiska förklaringar till allting och varit ganska trygg vid den tanken men nu hade allt vänts upp och ner. Det här fanns det ingen förklaring till över huvudtaget, än mindre logisk. Galenskap var det enda hon kunde komma på.
  Dämpade steg hördes från trappen och Rebecka försökte att samla kraft, till vad visste hon inte, hon kunde ändå inte försvara sig. Knarret från en dörr nådde hennes öron och någon rörde sig ljudlöst fram mot henne. Plötsligt träffade små väsande andetag hennes kind och hon var övertygad om att hjärtat hoppade över några slag.
  "Vill du se mig?"
  Nej det vill jag verkligen inte, tänkte hon men fick inte ur sig ett enda ord. Se monstret hon var instängd med var det absolut sista hon ville just nu, ingenting skulle kännas bättre av det. Till sin fasa kände hon hur ögonbindeln släpptes och hon knep ihop ögonlocken så hårt hon bara orkade. En stol drogs fram och ställdes framför henne men hon vägrade titta.
  "Se på mig."
  Rösten var kall och hård.
  "Ser du inte på mig ska jag se till att allt blir mycket värre. Du tycker väl om dina föräldrar och din syster?"
  Rebecka bet ihop, ångesten rev och slet i hennes bröstkorg. Hotade någon precis hennes familj? Hon ville aldrig i sitt liv utsätta någon av dem för fara och öppnade motvilligt sina ögon, fick blinka ett par gånger för att få tillbaka skärpan efter att bara sett mörker i flera timmar.
  En hög smäll hördes ute, åskan hade gjort entré. Ett stearinljus brann på golvet framför Rebecka och dess låga kastade ett märkligt sken över rummet. Hon såg inte så mycket, men det hon såg räckte. Det värkte i bröstet av rädsla och hysteriskt började hon skrika. Huset var fullt av råttor och spindlar men den som satt framför henne var tusen gånger värre. Det såg ut som en människa, men ansiktet var inte mänskligt. Kroppen doldes i en heltäckande svart kappa med en huva som var uppdragen över huvudet. Under huvan fanns ett kritvitt ansikte iklätt stora kolsvarta solglasögon som inte gick att se genom. Näsan var nästan obefintlig, det var bara två springor rätt in i huden. Munnen saknade läppar, allt som fanns var tänderna som såg ut att växa fritt mitt i ansiktet. Kinderna såg ihåliga ut. En knotig hand sträcktes ut och lades på Rebeckas bara ben, den var iskall och kylan gick som en stöt rakt genom hennes kropp.
  "Hej Rebecka."
Rebecka skakade så hysteriskt på stolen att den for omkull och med en hård smäll dunkade hon huvudet i golvet. Hennes vrål tog inte slut och förstärktes bara på grund av smärtan i skallen. Hon blundade men hörde hur mannen reste på sig och hasade fram till henne. Hans klädnad svepte Rebecka i ansiktet när han hukade sig ner bredvid henne, den luktade ruttet.
"Du kan sluta skrika, det finns ingen som hör dig här i alla fall."
Rebecka knep ihop ögonen ännu hårdare och när en hand närmade sig hennes ansikte försökte hon åla undan med stolen på ryggen men kom inte långt innan handen greppade tag om hennes ena handled, drog henne till sig och sa sammanbitet att hon skulle få gå om hon var en duktig flicka och samarbetade.
"Vad vill du att jag ska göra?"
Rebecka blev förvånad över att rösten, som blivit hes, fortfarande fungerade. Hon blinkade flera gånger i desperata försök att få mannen att försvinna men han satt envist kvar vid hennes sida. Hon drömde inte. Det här var en overklig verklighet. Det var en mardröm som inte gick att vakna ur.
"Jag har en bok där allt står, men först behöver vi äta."
Mannen försvann ut från rummet och Rebecka kunde pusta ut för några sekunder innan han var tillbaks med en gryta täckt av ett lock. Vad det än var i grytan luktade det fruktansvärt bränt och Rebecka tänkte inte äta det trots att hon var vrålhungrig. Mannen satte ner grytan framför hennes ansikte och öppnade locket. Där under låg det några kolsvarta klumpar.
"Det ska vara bränt, ju mer bränt det är desto mer dött är det. Ät. NU."
Rebecka tittade förtvivlat ner i grytan, förstod inte alls vad han menade men när han skar bort repen från hennes armar och ben tog hon motvilligt upp en av bitarna. Mannen stirrade hotfullt på henne när hon satte tänderna i den hårda, brända ytan. Hon hade ingen aning om vad det var hon åt, något kött förmodligen, det smakade fruktansvärt illa och fick henne att vilja spy igen. Han förgiftade henne säkert. Vid den tanken kom paniken tillbaka, nu skulle hon nog dö.
Efter några tuggor av köttet fick hon inte i sig mer, det gick verkligen inte att äta. Mannen framför henne åt glupskt upp allt som var kvar och han såg ut som ett rovdjur när han slet i köttet med sina blottade tänder. Rebecka försökte att undvika att titta på honom för han gjorde henne komplett skräckslagen.
"Kom med mig nu. Försöker du fly så dör du."
Rebecka tog hotet på allvar och reste sig upp på värkande ben, tog försiktigt ett steg framåt för att kolla om de fortfarande bar henne. Hon följde efter mannen in i ett annat rum som hade en öppen spis, ett litet bord och några stolar. På bordet låg det massa böcker och papper. Ovanför hängde en gammal fotogenlampa som lyste upp rummet. Mannen slog sig ner på en av stolarna och roffade åt sig en av böckerna, klappade på stolen bredvid sig och tittade på Rebecka. Rebecka stod still, hon hade fått syn på sig själv i en spegel som hängde på väggen. För en kort sekund undrade hon vem någon annan hade blivit räddast för, henne eller mannen med klädnaden?
"Här står allt du behöver veta." Han räckte över boken till Rebecka. Hon tog emot den. Boken var tjock och tung, pärmarna var i gammalt brunt läder.
"Vad vill du mig?" Rebecka lät förtvivlad.
"På sida femtiosju kan du läsa om dig själv. Du behöver hjälpa mig att få hit de andra tre."
"Vilka andra?"
"Det märker du."
Den väsande rösten uppmanade Rebecka till att öppna boken och hon följde maniskt hans order. Texten var liten och skriven i skrivstil. Försiktigt bläddrade hon fram till sida femtiosju och började läsa.

Om 400 år kommer du behöva hjälp av mänskliga ting. Fyra stycken kommer dem vara. En av dem kommer att födas den 12:e april 2001. Vem det är, är upp till dig att välja ut, men välj noggrant för bara några få är lämpade. Du har ett gäng år på dig att hitta rätt på. Du måste få med dig dina hjälpredor levande och de måste komma till dig på egen hand. Det finns dock inga regler om vilka hjälpmedel som är tillåtna på vägen dit. Du är ondskan, du bestämmer.

Rebecka kunde inte läsa mer och slog hårt igen pärmarna, damm flög ut från bladen. Ondskan. Om ondska hade ett ansikte så satt det definitivt bredvid henne just nu. Hon darrade när hon läste sitt eget födelsedatum, hon förstod ingenting och ville inte veta något heller.
Klockan borde vara mycket och någon borde efterlysa henne. Skulle någon hitta henne här? Rebecka längtade hem så att det värkte i alla ben hon hade i kroppen.
"Ditt uppdrag står på sida fyrahundrasjutton, jag har skrivit det själv", sa mannen med elak röst.
Rebeckas händer skakade när hon försökte leta på sidan han nämnt, hittade den. En spretig handskriven text stod där.

Ta med dig Sofia hit

Rebecka stirrade på orden, tittade sen försiktigt upp på mannen. Hon undrade om han kunde se något genom sina mörka glasögon. De såg inte ut som om man skulle kunna se ut genom dem. Hon skakade oförstående på huvudet och mannen gav ifrån sig ett hemskt skrockande.
"Du är inte så smart du. Och fruktansvärt lättpåverkad. Det var inga problem att ta sig in i ditt huvud, få osäkerheten att ta över, göra dig svag. Sen var det bara att locka hit dig, dum som du är så gick du självmant. Sofia är en svårare utmaning och nu är hon ditt ansvarsområde. Får du inte hit henne levande så vet jag exakt vart dina nära och kära håller hus, jag kan följa varje steg de tar och fixa så du får gå på deras begravningar. Du kan kalla mig för Lucifer."