Ett starkt sug tog tag i Rebeckas kropp och det gjorde fruktansvärt ont i hennes mage. Det kändes som att en jätte tagit tag om hela henne och vred om, snurrade runt henne i luften som en boll. Hon såg inget runt omkring, allt var suddigt i diffusa grå och vita toner. Var hon på väg att dö? Var det såhär döden kändes?
Det var så tyst kring henne att hon inte längre visste om hon existerade. Hon blev yr och de brända klumparna hon fått i sig tidigare gjorde sig påminda och ville ut. Hon visste inte hur länge hon befann sig i den märkliga situationen, hon hade tappat all tidsuppfattning. Rebecka sprattlade med benen men fick inte fäste mot något. Befann hon sig i ett annat universum?
Så upphörde snurrandet, suget lämnade kroppen och det svartnade för ögonen. Med en duns for hon ner i något hårt och fuktigt. Rebecka öppnade ögonen och såg att hon låg mitt på en väg i en vattenpöl. Förskräckt reste hon sig upp, såg sig chockat om men ingen verkade ha sett henne. Hon fick syn på busskuren som var upplyst av gatlyktan, den kastade ett mjukt gult sken över gatan. Snabbt skyndade hon sig mot kuren och sjönk ner på bänken. Då började det plinga i mobilen. Efter att ha räknat till tjugotvå indikationer på att någon försökt nått henne eller skickat sms tappade hon räkningen.

Sms från mamma:
  Är du hos Julia? Kram mamma
Kan du ringa mig så fort som möjligt?
Jag och pappa kommer ringa polisen om du inte hör av dig snart.
Klockan är 12 på natten, var är du???

Sms från Julia:
Vad gör du Becka? Vill du ses?
Varför svarar du inte?
  Din mamma ringde nyss, jag blir orolig

  Sms från Emil:
Hej Rebecka, din mamma ringde och frågade om du var kvar hos mig, hon lät ganska orolig. Gick du inte hem? Du kan väl höra av dig så jag vet att det inte har hänt något.

  Rebecka stirrade på sms:en, hon orkade inte läsa alla och struntade i att kolla missade samtal. Hon läste Emils sms och trots allt som hänt värmde det hennes inre och hon började knappa ihop ett svar innan hon kom på sig själv med att kolla vad klockan var. 05:07 visade mobilen och Rebecka raderade texten, släckte skärmen och slängde frustrerat ifrån sig mobilen. Den fick sig en ordentlig flygtur och landade i diket på andra sidan vägen.
  Rebecka blundade och innanför ögonlocket spelades scenerna i skräckhuset upp för henne. Hon skakade och tårarna rann. Hon önskade att någon kunde väcka henne ur mardrömmen. Förtvivlat reste hon på sig och letade reda på mobilen. Skärmen var på något mirakulöst sätt hel.
  Hösten visade upp sin värsta sida med regnet som föll på tvären tack vare blåsten som rev och slet i träden. Rebeckas hud var knottrig och läpparna blå på grund av kylan. Hon hackade tänder när hon började gå hemåt. Till en början gick hon långsamt men successivt ökade hon takten och efter några hundra meter sprang hon så fort benen bar henne. Det värkte i bröstet av ansträngningen och fötterna gjorde fruktansvärt ont i de platta skorna.
  Den röda fasaden var upplyst av en lampa ovanför den vita dörren. Hemmet såg välkomnande ut. Inga fönster lyste på gatan och Rebecka gick ett varv i sin trädgård för att kontrollera att hennes föräldrar sov. Innerligt hoppades hon att de inte hunnit ringt polisen Rullgardinen var nerdragen i föräldrarnas sovrum men inget ljus sipprade ut så de sov nog, hoppades hon.
  Rebecka letade reda på nyckeln som till hennes lycka låg kvar i handväskan, satte den i låset och vred om. Så tyst hon kunde tassade hon in till köket och tappade upp ett glas vatten. Aldrig tidigare hade hon varit så tacksam för lite vatten, hon hade inte druckit på flera timmar och vätskan smakade gudomligt. Hon lyssnade noggrant efter ljud men inget hördes, hade någon varit vaken hade denne definitivt kommit till henne vid det här laget.
  Utan att tända några lampor smög hon sig upp för trappen och in på sitt badrum. Det var egentligen inte hennes privata men det var ingen annan som använde det. Hon stängde dörren bakom sig och först då vågade hon sätta fingret på strömbrytaren. Ljuset bländade henne och hon fick kisa en lång stund innan ögonen vant sig vid det. När hon mötte sin spegelbild blev hon förskräckt. Håret hängde i testar och var fullt av skräp, ögonen var tomma och trötta, sminket hade runnit och kletat i hela ansiktet och huden såg nästan genomskinlig ut. Ögonen var röda efter all gråt och rädsla. När hon stod där och mötte sin egen blick började hon tyst hulka. Innan hon hann göra något fick hon vända sig om och slita upp toalettlocket, maginnehållet rann ur henne.
Rebecka satt hopsjunken på golvet och lutade pannan i sina handflator, stödde armbågarna mot benen. Hon kände stanken från sig själv men hon vågade inte starta duschen, var rädd att strålarnas strilande skulle väcka hennes mamma eller pappa. Hon förstod att hon var tvungen att göra något åt sitt utseende innan någon fick syn på henne så hon började kamma ut kvistarna ur håret och fuktade en handduk som hon försiktigt gned i ansiktet. Hon torkade resten av kroppen, det fick duga så länge.
  Rebecka tog försiktigt av sig klänningen och jackan och gömde plaggen i garderoben. Hon letade reda på en alldeles för stor rosa t-shirt och begravde sig sen under täcket och filtar. Det tog ett tag innan värmen började komma tillbaka till hennes genomfrusna kropp men när hon väl tinat upp gjorde sig sömnigheten påmind. Hur hon än försökte så kunde hon inte somna. Så fort hon blundade dök Lucifers hemska ansikte upp och hon tänkte på Sofia och hennes bror. Vad hade han gjort med Jonathan egentligen?

  Klockan slog sju när Rebecka hörde att hennes föräldrar vaknat till liv på nedervåningen. Hon hörde upprörda röster men kunde inte urskilja vad dem sa. Hon bävade för vad de skulle säga till henne när de upptäckte att hon var hemma igen och Rebecka hade inte hunnit klurat ut någon bra lögn. Förfärat hörde hon snabba steg i trappen och hon förstod att någon upptäckt hennes skor i hallen. In genom dörren utan att knacka stormade Karin.
  "Rebecka?" Karin sprang fram till sängkanten och kramade om sin dotter innan ilskan gjorde sig påmind. "Var har du varit och varför har du inte svarat på ett enda samtal? Jag trodde vi var överens gällande reglerna i det här hemmet. Dessutom är det inte okej för fem öre att ljuga om vart du sover på nätterna, ja vi vet att du inte sov hos Julia igår natt." 
  Rebecka kände hur ångesten forsade in i kroppen. Sen kom sorgen. Sorgen över att hon inte frågade om Rebecka var okej, om det hade hänt något eller om hon var ledsen. Brydde hon sig ens? Rebecka försökte dra täcket över huvudet men Karin stoppade henne.
  "Du lär prata nu, vi ringde till och med polisen."
  I Rebeckas huvud snurrade tankarna runt och det kändes som om de var oändliga som ett helt universum, de tog aldrig slut och fick aldrig några bra svar.
  "Förlåt", fick hon tyst ur sig med grötig röst.
  "Du har fortfarande inte svarat på några frågor."
  "Jag har inga bra svar", muttrade Rebecka och kände en bitterhet blåsa upp inom henne. Om morsan bara hade brytt sig lite istället för att bara förmana och skälla.
  "Det är tydligt det."
  Rebecka såg på sin mamma, hur hon på senare tid börjat se äldre ut trots att hon försökte bleka över de gråa hårstråna och solade solarium för att få en livfullare hudton. Rynkorna vid ögonen var övertäckta med krämer och så fort hon skulle ut åkte sminkväskan fram. Rebecka tyckte att hon var löjlig men hon kunde inte låta bli att tycka om henne när hon hade sina bra stunder, det var ju trots allt hennes mamma. Det här var inte en av de bra stunderna.
  "Du ska inte fråga om jag är okej? Det kanske har hänt något? Jag kanske har blivit våldtagen och du bryr dig inte ett jävla dugg", hävde Rebecka ur sig och ångrade sig i samma stund, men sagt var sagt. Hon såg hur Karins gråa ögon fick en mörkare nyans för att sen gå över i oro, men orden som kom ur hennes mun var ändå inte snälla och omtänksamma.
  "Man skämtar inte om sånt och skulle det vara sant hade du inte uttryckt dig sådär."
  "Dra åt helvete", väste Rebecka lågt och reste på sig, stormade ut från sitt eget rum. Hon la märke till att Jonas stod i dörröppningen, hon hade inte märkt när han kommit dit och visste inte hur mycket han hade hört heller. Hon rusade mot badrummet och dränkte äntligen sin kropp i duschens varma strålar.
  I köket lyste lamporna och gav ifrån sig ett hemtrevligt sken mot den rostfria diskbänken och bänkskivan av ek. Rebecka lutade sig mot bänken och hörde hur någon följde efter henne och därefter tog någon tag i henne och hon hamnade i sin pappas trygga famn.
  "Ska vi prata lite?" frågade han med en lugn och trygg röst trots att Rebecka visste att han måste ha varit orolig han med.
  Tillsammans gick de in i vardagsrummet och slog sig ner i varsin ände av den svarta tygsoffan. Jonas startade TV:n för att få lite avslappnande bakgrundsljud men innan någon hann säga något startade nyhetssändningen och bådas blickar drogs till den platta apparaten på väggen. Rebecka stelnade till när reportern, med yvigt svart hår, började läsa upp nyheten.
  "Inatt lyckades två livstidsdömda mördare fly från fängelset i Kumla. Polisen har inte fått tag på dessa och är mycket förtegna om händelsen. Mördarna ska enligt tips till polisen ha synts till i samhället Bergsfalla men polisen har inte bekräftat uppgifterna. Har du upplysningar att komma med, hör av dig. Tills dessa personer är infångade uppmanas befolkningen till extra uppmärksamhet och försiktighet då de bedöms som mycket farliga."