"Jag kan inte fatta vad som hände igår."
  Julia grät i andra änden av telefonlinjen och Rebecka önskade innerligt att hon skulle kunna säga något som skulle göra allt bra, men den makten bar hon inte på. Båda pojkarna hade dött på caféet och det enda Rebecka såg framför sig var de livfulla små grabbarna som charmade sin mamma, vars liv skulle krossas i oändligt många bitar när deras leenden skulle frysa till is och blodet ur deras kroppar lämnas i pölar på ett schackrutigt golv.
  "Inte jag heller", svarade Rebecka och drog en filt över kroppen och sjönk ner djupt i sin säng.
  Det hade blivit söndagskväll och imorgon väntade en dag i skolan. Helgen hade känts orimligt lång och dansen som ägt rum i fredags var så avlägsen den kunde bli. Alldeles för mycket hade hänt på alldeles för kort stund i Rebeckas annars så oerhört händelselösa liv.
  "Tror du dom var ute efter pojkarna, att det hänger ihop med Jonathans försvinnande?"
  "Ingen aning", svarade hon och önskade att hon hade berättat allt för Julia tidigare, men något höll henne tillbaka. Hon fick låtsas spekulera i frågan. "Lucifer kanske är inblandad.
  Tystnad i andra änden. Rebecka trodde nästan att hon hade lagt på när Julia till slut svarade.
  "Jo det är sant, jag är bara inte så bra på att acceptera saker som inte borde kunde hända eller existera. Du vet..."
  Ja, Rebecka visste mycket väl vad hon menade. Julia trodde bara på sånt som var vetenskapligt bevisat och lämnade inget åt fantasin eller slumpen. Rebecka hade varit likadan, men efter att ha besökt ödehuset kunde hon inte lita på fakta och vetenskap längre. Lucifer var något helt annat.
"Har du fått tillbaka mopeden?"
"Ja jag hämtade den tidigare idag, vill du ha skjuts till plugget imorgon?"
Rebecka sa tacksamt ja och samtalet avslutades. Under dagen hade ingenting av värde hänt, Rebecka hade spenderat mestadels av tiden i sin säng med Netflix. Hennes föräldrar hade med jämna mellanrum kommit och kollat så hon var okej, till och med hennes storasyster hade ringt och gjort det. Det verkade som om fredagsnatten var glömd, ingen verkade arg på henne längre men hon visste inte vilket som var värst, att någon tyckte synd om en eller att någon var arg på en. Rebecka föredrog nog argheten, nu tyckte alla synd om henne för att hon hamnat mitt i skottdramats centrum och hon avskydde det.
Förutom de två pojkarna hade en äldre kvinna också omkommit ute på torget, hon hade cyklat när hon blivit träffad rakt i bröstet. Det var den största nyheten i alla flöden och polisen verkade jaga de förrymda mördarna, ett vittne hade kunnat bekräftat att det var dessa som låg bakom dramat. Alla sökte febrilt efter motiv till dådet. Terror var uteslutet vid det här laget och nu arbetade polisen på att ta reda på om det varit riktat mot pojkarna eller om de fallit offer av en slump.
Så små och nu var de borta. Den äldsta hade kanske varit fem år. Det knöt sig i Rebeckas mage och hon pluggade in sina hörlurar i öronen. Musiken dränkte omgivningen. Hon kunde fortfarande känna doften av blodet. Doften från de brända köttbitarna. Doften från Lucifers unkna andedräkt.

Sofia låg vaken trots att klockan blivit två. Hon hade lovat sig själv att hon skulle gå till skolan imorgon men nu började hon ångra sig. Hur skulle de andra reagera om hon helt plötsligt kom tillbaka efter två veckor? Skulle hon ha någon att hänga med? Eller skulle alla glömt bort henne och slutat brytt sig?
En svart kudde var ihopknölad i Sofias famn och hon kramade den så hårt hon bara kunde. Det hjälpte lite mot ångesten som knackade på allt för ofta nu. Hon stirrade ut genom sitt sovrumsfönster, bort över det sunkiga kvarteret med lägenhetshus och radhus. Det lyste bara i ett fåtal fönster. Var är du Jonathan?
Steg hördes ute i trapphuset och Sofia önskade ännu en gång att ljudisoleringen skulle förbättras. Dörren till deras lägenhet öppnades och Sofia tog för givet att det var Erik eller Ann som kommit hem, de var ofta ute och rände på nätterna och brukade aldrig vara tysta när de kom hem. Mitt i veckan kunde det också inträffa.
Den här gången var det tysta steg och ingen sa något. Sofia försökte lyssna på stegen för att avgöra om hon kände igen dem eller inte men ljudet lät ganska främmande. Visserligen hade hon aldrig riktigt lärt sig Eriks steg, de var ändå inte viktiga.
Sofia reste sig upp och gick så tyst hon kunde fram till sin dörr. Hon hukade sig ner och kikade i nyckelhålet. Ett par svarta stövlar. En mörk kappa. Det behövdes inte mer för att det skulle börja krampa i hennes käke och skriket ville ut. Hon kämpade för att vara tyst. Stegen kom närmre. Dörrhandtaget trycktes ner. Ett gällt skrik lämnade Sofias strupe och en annan dörr i lägenheten slogs upp och Erik kom inrusande i hennes rum. Hans ögon var nästan röda av ilska.
"Vad i helvete sysslar du med? Jag ska faktiskt jobba imorgon och behöver sova", sa han rasande och Sofia hade hoppat ner i sängen igen.
"Mardrömmar", mumlade hon. Pulsen ökade när Erik inte lämnade rummet, istället gick han fram till henne.

Kuratorns rum var gult från golv till tak. Tavlorna föreställde horisonter och olika solnedgångar. Rebecka funderade på om det var ett dåligt försök att skapa ett lugn i rummet. Hon tyckte mer att det kändes som att ha kommit till en spådam som var helt vimsig.
"Du vet väl att du kan berätta vad du vill?" Kuratorns blick var medlidande hon viftade med sina långa ögonfransar. Armbågarna vilade mot skrivbordet och händerna var hopknäppta.
"Ja", mumlade Rebecka och stirrade ner på sina skor. Ena skosnöret hade gått upp.
"Berätta lite om dina känslor från caféet."
"Men för fan, jag har redan sagt att jag inte vill prata om det."
Rebecka reste sig hastigt upp från stolen, slängde ryggsäcken över axeln och lämnade kycklingrummet och det grå permanentade håret bakom sig. Julia och hon hade knappt hunnit in i korridoren förrän en lärare gripit tag i dem och sagt att kuratorn väntade. Rebecka var först på tur. Nu skyndade hon sig tillbaka till skåpen där Julia väntade.
"Vad fort det gick", sa Julia och lyfte blicken från engelskaboken.
"Jag stack", muttrade Rebecka. "Din tur nu."
Julia försvann och Rebecka började rafsa ihop böcker och pennor som hon skulle behöva till första lektionen. Hon gick vidare genom korridoren och upp på andra våningen utan att prata med någon. Hon märkte att många blickar drogs till henne men hon visste bättre än att tro att de tyckte hon var snygg. De var bara nyfikna och jävliga.
Varma armar slöt sig plötsligt kring Rebeckas kropp och hon vände sig om i greppet och fick syn på Emil. Hans isblåa blick var orolig och han höjde lätt på ögonbrynen som att han ville att hon skulle säga något. Istället begravde hon sitt ansikte mot hans axel och la försiktigt händerna kring hans midja. Hon struntade i om någon såg.
"Du kan prata med mig om du vill, det måste ha varit fruktansvärt."
Rebecka nickade men sa inget.
"Hojta till om du vill ses efter plugget", tillade han och gav henne en puss på pannan innan han släppte taget om Rebecka. Hon såg efter honom när han försvann bort med några kompisar och fortsatte själv åt andra hållet. Var det någon hon ville prata med så var det Emil och hon tänkte sms:a honom så fort skoldagen var över.
Utanför kemisalen stod de flesta ur klassen och väntade på läraren. Lite avsides på en bänk satt till Rebeckas förvåning Sofia. Hennes hår var uppsatt i en hög tofs och hörlurar täckte öronen. Sofia stirrade ner i sin mobil men Rebecka la ändå märke till att hennes ena öga var svullet. Skulle hon gå fram till henne?
Rebecka önskade att hon skulle ha fått mer instruktioner om hur hon skulle få med sig Sofia. Nu kändes det som ett omöjligt uppdrag. Dessutom så kunde hon inte bara gå fram till henne och säga: "Kolla vad jag har, din lillebror är på en bild med mig. Häng med så ska jag visa vart han är." Sofia skulle ställa så många frågor och om Rebecka försökte svara ärligt på dem skulle hon bli idiotförklarad på en gång. Förmodligen anklagad för medhjälp till människorov då hon faktiskt hade träffat Jonathan utan att berättat det för någon.
Mobilen plingade till och Rebecka halade upp den från jeansfickan.
Tiden tickar, den rinner snart ut