Sofia såg sig omkring i mörkret. Huset var inte stort och helt klart fallfärdigt, det luktade mögel och en oidentifierbar stank. Hon rynkade på näsan innan hon tog fotogenlampan och gick vidare genom rummen. Hon var så chockad över vad som precis hade hänt att hon knappt tyckte det var märkligt att befinna sig i ett övergivet hus på ett okänt ställe. Lucifer hade tagit med henne och tillsammans hade de svävat i något som Sofia gissade var universum innan de landade mitt på vardagsrumsgolvet. Lucifer hade vant landat och tagit några steg åt sidan medan Sofia rullade runt som en boll innan hon fick fäste och kunde resa sig upp på ostadiga ben. 
  Hon lämnades ensam i huset då Lucifer försvann ut, han var tvungen att fixa en grej hade han sagt. Sofia hade inget hopp kvar längre och hon önskade att allt skulle ta slut. Hon tänkte på sin familjesituation, på Erik som slog henne, hennes pappa som förmodligen hade glömt bort henne. Om allt tog slut, om Lucifer tog bort henne från jordens yta skulle hon inte ha något emot det. Kanske var det därför som hon inte längre var livrädd för mannen i den svarta klädnaden.
  Jonathan visste hon inte vad hon skulle tro om. Så fort Lucifer hade försvunnit ut genom dörren och hon hade hört hur han reglade för den så att hon inte kunde fly, var hon övertygad om att han hade lurat henne. Jonathan fanns med största sannolikhet inte levande här. Hon hade gått rakt i en fälla, hon som lovat sig själv att aldrig falla för någon annans ord. Människor ljög, de manipulerade och ljög för att få sina medmänniskor dit de ville.
  Fast var Lucifer en människa? Sofia hade ingen aning. Fick hon placera honom i ett fack hade hon kallat honom för omänsklig. Han var långt ifrån normal och hon hade funderat på om han var en trollkarl. Men sånna fanns väl ändå inte på riktigt? Allt var för märkligt för att kunna sätta ord på.
  Sofia tog med sig lampan och letade sig upp för en trapp som hon var bombsäker på skulle rasa ihop om hon trampade på fel ställe. Stegen täcktes av en röd tjock matta så det gick inte att undvika de murknaste brädorna, trappen var en lika stor fälla som hela situationen kändes som.
  "Sofia?" Lucifers röst kom från nedervåningen och Sofia kröp ihop i ett hörn i hallen ovanför trappen. Varför visste hon inte men det kändes rätt. Hon ville gömma sig, viljan att fly hade bosatt sig i hjärnan. Till sin fasa hörde hon steg i trappan och snart dök hans vita skelettansikte upp i skuggorna. Han såg ut som ett monster.
  "Sitter du här och gömmer dig? Jag tänkte ju avslöja hemligheter för dig."
  "Du sa att Jonathan var här", hävde Sofia ur sig och hatade att rösten inte bar. Hon lät svag som ett litet barn.
  "Allt har sin tid flicka lilla. Du kommer snart få sällskap."
  Lucifer kom närmre och Sofia ryggade automatiskt tillbaka mot väggen. Nu var hon enda emot och hon tryckte sin rygg så hårt hon kunde mot den nedfallna tapeten. Lucifer hukade sig framför henne och först då kände hon en stark illaluktande doft från honom. Hon ville kräkas.
  "Rebecka kommer snart. Jag hoppas att ni ska komma bättre överens här än vad ni gjort i skolan, för jag är inte speciellt imponerad av eran relation där. Du var ganska otrevlig häromdagen när hon försökte bli vän med dig."
  Sofia blängde på Lucifer med stora mörka ögon. Allt hon såg var hans glasögon. Hon var chockad. Rebecka? Sofia tänkte tillbaka på hur Rebecka faktiskt hade försökt att prata med henne och hur hon ofta rört sig nära i korridorerna. Sofia hade blivit irriterad på henne men tyckte att hon hade rätt att vara det. Hon ville faktiskt vara ifred och Rebecka accepterade inte det. Men vad hade hon med det här att göra?
  "Du behöver inte se så chockad ut, jag ska förklara. Rebecka har redan varit här. Hon fick i uppdrag att ta med dig hit men hon var inte kapabel till att genomföra det, men till min fördel blev du svag och släppte in mig i ditt liv ändå..."
  "Jag är inte svag", avbröt Sofia ilsket men visste att han hade rätt.
  "Jasså inte? Sen din bror försvann har du blivit ett vrak men du behöver inte vara arg. Rebecka fick träffa Jonathan och det har hon bildbevis på. Jag antar att du aldrig fick se dessa?"
  Ilskan vällde upp inom Sofia. Hade Rebecka vetat om att hennes lillebror levde utan att ha sagt något? Och dessutom vetat om var han var någonstans? Varför i helvete hade hon inte sagt eller gjort något? Om Sofia tyckte illa om Rebecka innan så var det inget mot vad hon gjorde nu. Rebecka var en svag liten skit som aldrig klarade av att ta egna beslut. Hon var som en parasit och levde sitt liv på andra. Sofia skulle aldrig förlåta henne om det här var sant.

Rebecka landade hårt i ett buskage mitt i skogen, det högg till i benen men den här gången ramlade hon inte. Hon tog ett tvekande steg för att se om benen fortfarande var hela men de verkade fungera som de ska. Runt om henne var skogen mörk och tät, så fick hon syn på huset. Nu kunde hon inte längre hoppas på att allt bara hade varit en mardröm, nu visste hon att det fanns på riktigt. Hon ville inte sätta sin fot där inne igen men hann inte börja gå innan Lucifers gestalt uppenbarade sig.
"Hej flicka lilla", sa han och log sitt fula leende. Rebecka svarade inte. "Jag måste iväg och fixa en sak så du får vara i huset så länge", fortsatte han och tog tag i Rebeckas tunna arm. Greppet var hårt och det gjorde ont när han släpade med sig henne mot ytterdörren.
Rebecka la märke till att dörren var reglad utifrån och då gick det upp för henne att hon skulle bli instängd. Lucifer hade som plan at regla igen dörren och sen försvinna från platsen. Hur länge skulle hon behöva sitta där inne den här gången?
"Mina föräldrar kommer anmäla mig försvunnen igen", försökte Rebecka. Lucifer vände sig om och såg på henne, skrattade ett hånfullt skratt.
"Det gör inget, ingen kommer hitta dig här i alla fall. Dessutom avvaktar dom nog lite längre den här gången eftersom att du dök upp sist, erkänna det för polisen måste vara lite pinsamt."
Dörren gled upp och med en hård knuff i ryggen var hon inne i hallen igen. Hon såg inte så mycket men hörde tydligt när Lucifer blockerade dörren på andra sidan. Hjärtat dunkade hårt och det tryckte över bröstet. Rebecka flämtade och andetagen blev snabbare och snabbare. Hon sjönk ihop på golvet och började sparka kraftlösa slag mot dörren som inte gav vika en enda millimeter.
"Det där funkar inte."
Rösten var välbekant men Rebecka kunde inte se Sofia från den position hon låg i. Hoppet kom tillbaka lite när hon förstod att hon inte var ensam, men så tyckte hon synd om Sofia. Hon förtjänade inte att vara här.
"Du ditt jävla svin har vetat om vart min lillebror är någonstans utan att ha sagt ett enda ord", skrek Sofia och lät helt rasande. Rebecka satte sig upp och ryggade tillbaka mot dörren. Hon visste inte vad hon skulle svara nu och förblev tyst med halvöppen mun.
"Idiot, kommer vi levande härifrån ska jag anmäla dig som medbrottsling."
Sofias blick var mörk och det slog nästan blixtar om henne. Rebecka förstod att hon måste vara rasande och hon kunde inte försvara sig. Sofia hade helt rätt i vad hon sa, hon var en medbrottsling. Det kändes inte bra alls och Rebecka vågade inte titta på Sofia, istället granskade hon en av golvbrädorna. Det kröp en spindel på den, stor och svart med långa ben. Rebecka flyttade sig lite åt sidan för att slippa spindeln men den fortsatte att krypa åt hennes håll.
"Har du ingenting att säga eller? Nej det är klart, Julia är ju inte här och kan prata åt dig."
Nu kände sig även Rebecka arg och reste sig hastigt upp. Sofia kanske hade rätt att vara arg nu, men hon hade varit oförskämd långt innan hon hade en anledning till det.
"Sköt ditt egna liv istället för att lägga dig i andras hela tiden, det är ju inte speciellt konstig att du inte har några riktiga vänner", hävde Rebecka ur sig och tog två bestämda kliv mot Sofia som var iklädd mjukiskläder.
"Det är väl ändå jag av oss två som sköter mitt egna liv?"
"Nej, du bryr dig mer om andras än ditt eget."
"Du vet ingenting om mig så du borde inte uttala dig för fem öre."
"Och du borde inte säga något om mitt."
Tjafset eskalerade och de utbytte en rad elaka ord om varandra innan Sofia fick nog. Hon spottade på golvet innan hon gick de få stegen fram till Rebecka, höjde sin hand och gav henne ett hårt slag över kinden.