Svetten rann från pannan och paniken fick hjärtat att slå hårda slag. Lugna dig Rebecka, det är någon som bara spelar dig ett spratt, tvingade hon sig själv att tänka. Hon lutade sig fram och stödde sig mot brevlådan, såg sig om så att ingen granne stod och tittade på henne men det verkade som om de flesta var kvar på sina jobb fortfarande. Mobilen ringde och hon började fumla upp den från jackfickan. Okänt nummer.

"Rebecka."
  Tystnad i andra änden.
  "Hallå?"

"Ja hej, ursäkta mig, det är lite dålig mottagning. Jag heter Ann och är Sofias mamma, ni är väl klasskamrater?" Kvinnans röst lät trasig på något sätt, som om inte allt stod rätt till. Rebecka tänkte på Sofia som för det mesta var rätt dryg, tyckte att hon var störst, bäst och vackrast.

"Ja det är vi", svarade hon kort.

"Har du sett henne i skolan idag?"

Rebecka tänkte tillbaka på skoldagen, försökte minnas om hon sett Sofia någon gång men det hade hon inte. Det hade varit ganska tyst och skönt för ovanlighetens skull idag, framförallt hade inte killarna busvisslat massa som de bara gjorde åt Sofia.

"Nej hon var inte där. Har det hänt något?"

"Hon skulle passa sin lillebror idag men jag får inte tag på henne. Inte hennes styvpappa heller. Du vet inte vart de skulle kunna hålla hus någonstans?"

"Nej tyvärr, vi är inte så bra kompisar."

Efter ett tack och hejdå var samtalet över. Rebecka stod fortfarande lutad över brevlådan och stirrade upp mot den röda trävillan som hon bodde i. Kände sig inte trygg längre, vem hade skrivit den förbannade lappen? Hon måste få tag på Julia för att få reda på om det bara var ett dumt skämt. Lappen lossnade lätt men lämnade röda små tussar kvar i brevlådan tillsammans med häftstiften den varit fastsatt med. Rebecka knövlade ihop lappen till en liten kompakt boll och slängde den i soptunnan, ville inte se den mer.

***

  Samtidigt i en sliten lägenhet på andra sidan samhället slet Sofia upp dörren. Hon letade snabbt igenom den lilla trean och konstaterade att ingen var hemma. Den blommiga soffan som var köpt på någon loppis för längesen stod i ett hörn och Sofia sjönk ner i den, lutade huvudet mot sina händer och försökte andas lugnt. Hon var tvungen att få tag på någon men hennes mobil var borta, hon försökte minnas om hon hade lagt ifrån sig den någonstans under dagen. I lekparken där hon gungat på sin bror kanske? Det spelade ingen roll just nu, hon kunde bara vänta tills hennes mamma eller Erik kom hem. Erik som hon egentligen hatade för att han kunde bli våldsam om han blev arg, men han var ändå bättre än hennes riktiga farsa.

  Efter vad som kändes som en evighet slogs lägenhetsdörren upp och det blev livat i hallen. Ann och Erik var upprörda, förmodligen för att Sofia inte svarat i sin mobil på hela dagen. De visste inte vad som hade hänt ännu och Sofia var livrädd för att berätta det. Tårarna hade lämnat svarta ränder på kinderna efter mascaran och rann fortfarande i en jämn ström. Hon hulkade och mådde illa när Ann kom in i vardagsrummet.

  "Jaha så nu passar det att komma hem, jag har för fan försökt och nå dig hela dagen. Ringt runt till varenda jävla klasskamrat jag hittat ett nummer till", fräste Ann och ilskan var tydlig.

  "Jag har glömt min mobil någ..."

  "Man glömmer inte så dyra grejer", avbröt Erik, lika arg han. "Varför lipar du? Var är Jonathan?" Eriks svarta hår spretade åt alla håll, magen som hade smugit sig på under senaste tiden hängde över jeanskanten och hans mörka blick skvallrade om att det här skulle bli en elak dag.

  "Vi var först på biblioteket", började Sofia berätta och såg vädjande på sin sköra mamma. "Efter det gick vi till lekparken och var där en lång stund. Jonathan hade så roligt, men sen när vi skulle hem började jag plocka ihop hans jacka och leksaker och när jag reste mig upp var han... försvunnen."

  Det sista av meningen kom fram som hulkningar. Sofia vågade inte ens se på sin mamma och styvpappa.

  "Men för helvete, det är en tvååring vi snackar om, man kan inte vika undan med blicken för en sekund fattar du väl?" Eriks röst var hotfull och Sofia förberedde sig på det värsta.

  "Har du letat överallt? Hur länge har han varit borta?" frågade Ann med sprucken röst och Sofia såg i ögonvrån hur hennes kropp började skaka.

  "Jag hade uppsikt, sen fick jag panik när jag upptäckte att han var borta och då måste jag tappat telefonen så jag kunde inte ringa någon. Klockan var väl runt två och jag har letat överallt fram tills nu, jag hittar honom inte. Vi måste ringa polisen."

  "Du är en usel barnvakt. Helt rutten. Du ska se till att min son kommer tillbaka, annars jävlar kan du flytta till din alkispappa", hotade Erik och ställde sig så nära Sofia han bara kunde och stirrade in i hennes ögon.

  "Om jag nu är så jävla dålig kanske du inte skulle be mig om att skolka för att passa din förbannade son. Du kanske skulle uppfostra honom också så att han inte springer iväg", fräste Sofia tillbaka men ångrade sig i samma stund som orden lämnat hennes mun. En halv sekund senare kom slaget över kinden och Sofia rusade till badrummet och låste om sig.

  Sofia kände sig helt förkrossad och kände hur innehållet i hennes mage vände på sig, hon hann precis lyfta på toalettlocket innan spyorna kom. Oron åt upp henne inifrån och genom dörren kunde hon höra hur Ann pratade med polisen.

***

Stekos kom från köket. Rebecka hade bestämt sig för att samla lite pluspoäng hos föräldrarna genom att börja med maten. Kycklingen fräste i pannan och riset kokade tyst i kastrullen. Genom att sysselsätta sig med något hade hon lyckats släppt lappen lite, Julia hade inte svarat när hon försökt att nå henne men det var det troligaste, att hon ville skrämma Rebecka. Julia var dessutom den enda som visste att hon faktiskt hade känt sig iakttagen den natten.

Hon slängde en blick mot klockan som satt ovanför dörren, halv sex visade visarna. De skulle komma hem när som helst. I samma stund som hon tänkte den tanken öppnades dörren och både Karin och Jonas dök upp. Utan att ta av sig jackorna gick de nyfiket in i köket, det hände inte så ofta att Rebecka lagade mat.

"Åh vad gott det ska bli", utbrast Karin och log ett varmt leende. Jonas hummade instämmande men såg frånvarande ut.

Under tiden som riset kokade klart dukade Rebecka fram porslinet. Av gammal vana tog hon fram fyra av allt innan hon kom på sig med att hennes storasyster flyttat hemifrån, till en större stad med sin kille. Rebecka saknade henne ibland, även om de pratade i telefon ofta så var det inte samma sak som att bo under samma tak. Jonas rörde om i riset, tog av det från plattan och började lägga upp en portion till sig själv. Han undrade hur hon hade haft det i skolan.

"Jo det var bra, tror jag lärde mig lite mer om algebra idag i alla fall", Rebecka skrattade och nämnde inget om varken Julia eller lappen på brevlådan. Även om hon tyckte om sina föräldrar, förutom när de bara var ute efter bråk och alldeles för överbeskyddande, så stod hon dem inte så nära att hon ville prata om sådana saker.

"Har det hänt något kul i byn idag då?" frågade Karin och slog sig till bords, såg ut genom fönstret alldeles bredvid. Konstaterade att de behövde kratta löv snart. Sen vände hon tillbaka blicken mot Jonas och log. Han jobbade som journalist på den lokala tidningen.

"Det har det faktiskt. Jag fick ett samtal precis innan jag gick hem som jag lämnade över till kvällsskiftet, en tvåårig pojke är försvunnen. Hade varit ute och lekt med sin storasyster tydligen och så verkar det som att hon tappat bort honom. Systern själv hade letat i flera timmar i närområdet men inte hittat honom."

Rebecka stelnade till mitt i en rörelse, gaffeln med kyckling halvvägs till munnen. Tankarna vandrade iväg till Sofia och samtalet hon hade fått tidigare. Hon hörde hur pappa och mamma diskuterade försvinnandet men lyssnade inte på dem, kunde inte koncentrera sig. Den ljusgråa tapeten verkade få en mörkare nyans och vilja suga in henne i mörkret, och ju mer Rebecka stirrade in i väggen desto mer kände hon att hon höll på att bli galen.

"Polisen verkade först tro att det var ett vanligt försvinnande, men en kollega smsade förut om att det kan röra sig om ett bortförande."