Svärdet flög ur Quens händer med en skarp klang och landade i den upptrampade sanden. Hon hoppade undan för Drenics utfall och plockade snabbt upp svärdet. Så snart hon fått tag i det intog hon position för att invänta nästa utfall, men det kom inget.
”Är allt som det ska?”
”Allt är fint.”
Han såg inte övertygad ut.
”Du har inte tappat svärdet på flera dagar.”
Hon ryckte på axlarna. Hans blick tycktes söka något hos henne.
”Jag hörde att du kallades till kejsaren igår.”
Hon stod stilla för ett ögonblick innan hon sänkte svärdet.
”Det blev jag.”
”Vill du prata om det?”
Hennes blick flackade över honom medan hon tvekade. Hur hon skulle ta upp ämnet hade tydligen hängt över henne mer uppenbart än hon trott. Resultatet var turligt nog att han lade frågan i händerna på henne, men modet ville inte infinna sig så som hon hoppats.
”Jag tänker inte tvinga något ur dig, men det är uppenbart att något tynger dina tankar.”
Hon suckade igen och fingrade på svärdet medan blicken svepte bort mot träningsdockorna.
”Jag hoppas att han inte var oförskämd?”
Hon stod orörlig för ett ögonblick.
”Jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla det”, mumlade hon till slut och såg ner på svärdet hon höll.
Ett litet hack i handtaget blev ett tacksamt fäste för blicken.
Drenic lutade båda händerna på svärdsknappen med svärdets spets vilande mot marken. Hans tystnad tycktes försöka dra svaren ur henne och hon strök rastlöst en hårslinga bakom örat. Drenics tålamod var nog större än hennes. Dessutom berörde ämnet även honom.
”Har... Har kejsaren pratat med dig om något de senaste dagarna?” fick hon fram.
Kinderna blev varmare när hans svar dröjde.
”Det är nog flera veckor sedan jag talade med honom senast. Är det något särskilt du tänker på?”
Hon harklade sig och tog ett djupt andetag.
”Kejsaren pratade om infertiliteten hos husarer och undrade om det är annorlunda med en kvinnlig husar. Framför allt om det vore annorlunda om båda parterna är husarer. Jag var inte beredd på hans förfrågan och nu kan jag inte släppa det.”
Drenic stod stilla för ett ögonblick innan han skiftade ställning.
”Han hoppas säkert på att kunna avla egna husarer. Kanske tror han att anlagen kan bli starkare.”
Quen skrapade med tumnageln på något som såg ut att vara smuts på handtagsstången.
”Jag vet bara inte hur jag ska ta det. Jag hade inte ens kunnat föreställa mig ett sådant förslag.”
Hon strök handen över ansiktet med en grimas.
”Du behöver inte ta åt dig av det. Han hade sina förhoppningar och han kunde inte låta bli att lägga fram dem åt dig, men han har ingen rätt att utöva några påtryckningar. Väljer du att ignorera honom har du full rätt att göra det.”
Hon tog ytterligare ett djupt andetag innan hon nickade.
Han tog upp svärdet och var på väg att inta position igen när han stannade upp.
”Varför undrade du om kejsaren pratat med mig?”
Hettan blossade upp i ansiktet igen. I ett försök att svepa undan ämnet ryckte hon på axlarna.
”Nämnde han mig specifikt?”
Hennes fingrar trummade rastlöst mot svärdets handtag.
”Inte direkt ... Han försökte väl antyda att vi ändå umgås regelbundet ifall jag ville ha chansen att fråga någon.”
Hon antog att färgen på hennes kinder avslöjade de ord hon undanhöll, men Drenic verkade inte vilja pressa ämnet hårdare än så. Han ryckte själv på axlarna och höjde svärdet igen.
”Antar att han fann det logiskt. Vi tillbringar ju en del tid här bara du och jag så han trodde säkert att du skulle ha lättare för att fråga mig. Känner du dig inte bekväm med att öppet trotsa hans förfrågan kan du säga att vi har försökt. Frågar han mig kan jag säga att det stämmer.”
Hennes andetag var aningen skakigt när hon suckade igen. Sedan nickade hon och tog ett bättre grepp om svärdet. Han gav henne ett knappt antydbart leende innan han intog position.
Quen förstod hans gest och gjorde sig beredd på hans utfall. Lättnaden spred sig i kroppen då ämnet inte blivit värre än så.
”Och vill du försöka så är det bara att säga till. Jag skulle inte säga nej om jag fick chansen.”
Quen lyckades nätt och jämnt parera hans utfall och stapplade bakåt.
”Zycie! Du kan väl inte slänga ur dig något sådant precis innan du svingar svärdet mot mig!” utbrast hon.
”Vad?”
Quen pustade frustrerat.
”Du är ju inte klok”, fnös hon.
Han skrattade till.
”Du måste kunna slåss trots att någon kastar något helt oväntat över dig. På slagfältet är alla medel tillåtna.”
”Jag tror inte att någon på ett slagfält skulle erbjuda sig att ligga med mig precis innan han försöker ha ihjäl mig.”
Drenic log retsamt och fattade tag om svärdet igen.
Quen skakade på huvudet åt honom och greppade sitt svärd.
”Jag trodde nästan att du menade allvar”, tillade hon.
”Det gjorde jag.”
Quen hann knappt reagera innan Drenics svärd kom i en sving snett ovanifrån. Hon stapplade bakåt efter pareringen igen och lyckades med nöd och näppe hålla svärdet.
”Lägg av”, flämtade hon upprört.
"Med vad?”
”Sluta retas.”
Hon tog irriterat ett nytt grepp om sitt svärd, men Drenic rätade på ryggen och stack spetsen på träningssvärdet i sanden. Med ena handen på höften och den andra vilande på svärdet betraktade han henne.
”Retas?”
Han såg oförstående ut.
”Varför skulle du vara intresserad av mig?” fnös hon.
”Varför inte?”
Quen kände att kinderna hettade igen.
Hon lät sitt svärd sjunka medan hon rätade på sig. Han lät så uppriktig att det gjorde henne stum.
”Har jag gett intryck av att inte finna dig attraktiv?” undrade han.
Hon ryckte på axlarna.
”Jag finner det svårt att tro.”
Hon lyckades bara mumla.
Drenic betraktade henne för ett ögonblick.
”Kom.”
Han tog ledningen till bänken som stod vid väggen. När han satte sig vände han sig mot henne. Han lät blicken svepta över henne medan hon osäkert satte sig en bit ifrån honom.
”Jag antar att jag inte varit så tydlig med mina åsikter. Jag ville inte att du skulle se det som att jag gjorde närmanden, men jag kan helt ärligt säga att du är mer intressant än många andra kvinnor jag mött. Den mest intressanta rent av, men ta det inte som någon påtryckning. Du har all rätt i världen att bestämma själv.”
Quen tog långsamt ett djupt andetag medan hans ord fick sjunka in.
”Det Ronir pratade om var dock att skaffa barn. Det är lite mer än att bara visa intresse.”
Drenic log vemodigt innan han såg ut över träningsområdet.
”Jag hade nog haft en handfull ungar vid det här laget om jag inte varit husar.”
”Varför blev du husar om du ville bilda familj?”
Han mötte hennes blick igen.
”För att den familj jag hade behövde det. Min far var skogshuggare och min mor flätade korgar. Deras yrken tärde på dem och vi riskerade att hamna på gatan. Mina systrar var inte så gamla. Själv var jag gammal nog att veta att min lön som husar skulle försörja dem, så jag sköt mina egna planer på framtiden och gjorde det jag visste att var bäst för dem. Man inser förstås inte hur långt hundrafemtio år är förrän man upplevt de första femtio.”
Quen höll hans blick en stund innan hon såg ner på svärdet.  Hon hade inte tänkt tanken på barn eller familj än, men som husar hade hon 150 år kvar innan hon ens kunde överväga saken. Det kunde inte vara lätt att vilja ha en familj och veta att man skulle få vänta i över 100 år på att få det.
”Nu vet du att jag är öppen för förslaget om du skulle vilja testa Ronirs hypotes. Vad gäller intresset för dig har jag alltid dragits till starka kvinnor och de är inte lätta att hitta i Axis. De flesta är följsamma och kuvade. Jag har aldrig träffat en kvinna som reser sig efter att ha blivit sparkad till marken och än mindre en som ögonblicket senare försöker hugga efter mig med sitt svärd.”
Hon kunde inte låta bli att le.
”Så saken var gjord när jag försökte anfalla dig?”
Hon sneglade på honom och möttes av ett retsamt leende.
”Med betoning på ’försökte’.”
Hennes leende blev bredare innan hon vände blicken till hacket i svärdets handtag igen.
”Lustigt att du tränat så hårdhänt med mig trots att du var intresserad.”
”Givetvis. Det ligger i mitt intresse att du överlever om du hamnar i en närstrid. Hade jag gett dig en dålig träning hade det minskat dina chanser. Dessutom är det mitt jobb och jag brukar inte slarva med de uppgifter jag får.”
Hon mötte hans blick igen. I tystnaden som föll mellan dem kunde man vagt ana stadens alla ljud över den höga muren. Folk som ropade, hovklapper mot stengator och hammarslagen från en verkstad.
Till slut reste Drenic sig.
”Om du känner att du fått det mesta ur världen nu så kanske vi kan fortsätta? Jag har fortfarande dina överlevnadschanser att förbättra.”
Quen följde hans exempel.
”Jag tror att jag behöver byta svärd.”
Han såg på svärdet hon höll, så hon pekade på hacket hon försökt distrahera sig med under deras samtal.
”Handtaget har en obekväm kant som stör mig.”
Han stannade till.
”Handtaget?”
”Ja?”
Han suckade, men det fanns en antydan till leende trots att han himlade med ögonen. Sedan höll han upp sitt svärd med svärdsknappen uppåt.
”Knapp. Kavel. Parerstång. Ansats. Tillsammans bildar det ett hjalt. Det finns inga handtag på svärd.”
Hon såg på sitt svärd.
”Kavel?”
”Det kan även kallas grepp om du föredrar det, men handtag heter det inte.”
”Hm ... Norin och jag har inte pratat så mycket om svärdsdelar.”
”Resten av svärdet heter klinga. Fördjupningen i mitten mellan eggen heter blodränna och från blodrännan till spetsen har du en ås. Det du stoppar svärdet i heter skida, där den metallförstärkta öppningen kallas munbleck och spetsen kallas doppsko.”
”Jag ska lägga hjalt och klinga på minnet, men resten kan jag inte garantera att fastnar.”
”Jag kan förhöra dig om några dagar.”
”Helst inte.”
Hon gick bort med svärdet till ställningen och valde ett i samma klass, men utan skador på kavel eller parerstång eller vad det nu hette. Alla namn på detaljer kändes närmast onödiga, men de behövde väl heta något ifall man behövde kunna berätta vad man menade.

Quen ställde omilt ner svärdet i ställningen och suckade djupt. Träningarna hade blivit mindre ansträngande men det var fortfarande en lättnad när de var över.
Drenic ställde ner sitt svärd bredvid hennes och lossade sedan på en rem i armskyddet.
”Får jag fråga en sak?” undrade hon.
”Absolut.”
”Vad är Lokuset för något?”
”Nämnde kejsaren det?”
Han tog blicken från armskyddet och mötte hennes blick.
”Han sa att du inte var en av dem som kamperade där. Jag undrar bara vad det är för ett ställe.”
Drenic log snett och vände sig till remmen på sitt andra armskydd.
”Lokuset är en taverna där husarer har en chans att träffa stadsbor. För att sätta bättre perspektiv på det så är det välkänt att husarer inte alstrar barn, vilket är ganska populärt bland damerna. Många ser fördelar i att dels få chansen att umgås med en husar och samtidigt inte behöva oroa sig för oönskade graviditeter om de får följa med till rummet. Även män kommer dit för att få ta ett stop och umgås med de högst aktade krigarna i riket. Det är ett ritkigt trevligt ställe. Vill du att jag visar det för dig?”
Hon sned händerna mot varandra efter det hårda greppet om svärdet medan hon övervägde saken.
”Har de mjöd?” undrade hon.
Drenic log.
”Ja, de har mjöd. Och bra musik. En av Axis’ bästa barder enligt mig. Jag går dit någon gång i bland för att ta ett stop och både mjödet och barden är värt det.”
Quen nickade.
”Okej.”
”Bra. Jag tar med dig dit i morgon kväll, om inget annat dyker upp.”

Quen log för sig själv när hon steg in i sitt rum efter middagen. Träningen med Drenic hade känts roligare än den brukade. I början hade hon trott att han varit hård mot henne för att han ogillade att behöva träna henne. Att höra orsaken bakom de tuffa träningarna fick träningsvärken och de nya blåmärkena att kännas oansenligare. Dessutom hade hon lyckats ge honom några smällar och kunde inte hålla tillbaka det självgoda flinet. Hon var inte den enda med nya blåmärken den kvällen.
Hon grimaserade när hon krängde av sig kläderna, även om det inte var fullt så illa som vid tidigare tillfällen. De ömma musklerna gillade inte de vida rörelserna hon behövde göra för att komma ur de mer åtsittande plaggen. Lika stelt kändes det att dra på sig nattsärken.
Hon suckade djupt och kröp ner under täcket för att sträcka sig efter boken som låg på sängbordet. Med ytterligare en djup suck slappnade hon av och njöt av lugnet. Brasan knastrade trivsamt i spisen och vagt kunde man höra ljud från folk som rörde sig utanför hennes rum. Hon hade börjat vänja sig vid det nya rummet och de ovana ljuden. Hemtrevligt var det inte, men det var acceptabelt. Att vänja sig vid att vara husar kanske inte var så svårt ändå. Att hon skulle bli kvar där i 150 år kändes dystert, men hon försökte att inte tänka på det. Hon såg istället fram emot att få se Lokhuset. Det kunde bli spännande och definitivt en välkommen omväxling från de enformiga dagarna som hon annars fick nöja sig med. Ett stop mjöd brukade hon inte tacka nej till och musik hade hon inte hört på länge. Ju mer hon tänkte på det ju mer såg hon fram emot det. Det skulle säkert bli en upplevelse.