Lukten av varmt trä, rök, sprit och svettiga maneraer mötte Quen i dörren till Lokuset. Luften pulserade nästan av musiken och det taktfasta stampet från bardens åhörare. I lokalens dunkla vrår tycktes skuggorna få liv och delta i festligheterna.
Drenic banade väg mellan mindre bord där folk satt samlade i grupper. Några spelade tärning och andra pratade med huvudena tätt ihop för att kunna höra varandra. Den stora majoriteten verkade engagerad i musiken och Quen fick gå tätt bakom Drenic för att inte knuffas runt av de som entusiastiskt vevade omkring i något de kallade dans.

Drenic visade henne till ett av de inre hörnen som verkade vara det mest avskilda i tavernan.
"Sätt dig, så hämtar jag något att dricka."
Han gjorde en gest mot den väggfasta träbänken. Hon nickade och gick runt bordet för att sätta sig på det tjocka fårskinnet som var tovigt efter flera års användning. Det nötta träbordet framför henne liknade de andra som fanns i rummet där gropar och hack tydde på många stökiga kvällar. Nyfiket lät hon blicken vandra över folk i lokalen för att se om hon skulle känna igen någon. Hon kände hur hennes ena fot började knycka till musiken och kunde inte annat än hålla med om att barden var bra. Fotknycken spred sig och snart vickade hon knappt märkbart med huvudet till musiken medan hon gungade med överkroppen. Stämningen fick henne att le. Alla såg glada och upprymda ut.

Drenic var snart tillbaka och ställde ett stort stop på bordet framför henne. Han satte sig bredvid henne på bänken och tog en klunk av sitt mjöd medan han såg bort mot barden. Quen lutade sig fram för att smaka på mjödet och fann att det kanske inte smakade som dusziskt mjöd men det var inget större fel på det.
Hon höjde sitt stop och tog en stadigare klunk som värmde hela vägen ner i magen. Kanske var det lite starkare än det mjöd hon var van vid, men det spelade inte så stor roll. Duszer brukade tåla starka drycker.
"Vad tycker du så här långt?"
Hon tog blicken från de dansande och såg på Drenic.
"Jodå. Mjödet är gott och musiken är bra."
Hon lät blicken svepa över rummet innan hon såg på Drenic igen.
"Jag ser ingen från tornet här. Brukar inte de andra gå hit?"
Drenic höjde ögonbrynen mot henne över kanten på stopet. Efter att han svalt mjödet och ställt ner sitt stop lutade han sig närmare.
"Jag tyckte det var bäst att inte ha så mycket konkurrens när jag tog hit dig."
"Konkurrens?"
"Jag vill ju inte att du följer med någon annan hem."
Han gav henne en menande blick.
Quen höjde ena ögonbrynet.
"Har du baktankar med det här?"
"Inte alls. Drick ditt mjöd."
Han gjorde en nick mot hennes halvfulla stop. Quens ögon smalnade innan hon slog armbågen i sidan på honom. Drenic flinade.
Quen tog stopet för att ta en klunk till. Med tungspetsen mellan tänderna tryckte Drenic ett finger mot nedre kanten på hennes stop så att mjödet fyllde hela munnen på henne. Quen tippade över mjödet i stopet igen innan hon hostade till. Drenic fick sedan ta emot ett slag i armen, vilket inte hade någon större effekt.
"Dzik", fräste hon, även om hon gjorde sitt bästa för att hålla sig för skratt.
"Vad kallade du mig?" skrattade han.
"Dzik. Det betyder gris... Eller galt för att vara exakt."
"Så du kallade mig svin?"
"Mer eller mindre."
"Så trevligt. Vill du ha mer mjöd?"
Quen knep ihop munnen för att inte visa hur road hon var. Sedan tryckte hon snabbt fingrarna i sidan på honom där hon visste att hon träffat honom med svärdet under träningen. Han ryckte undan från hennes hårda petande, men skrattade mest bara åt henne.
"En till kanske", sa hon och tog stopet för en klunk till.
Drenic reste sig för att gå bort till baren igen.
Quen skakade på huvudet åt honom även om han inte kunde se det.
Det var intressant att se hur han skiftade i personlighet när han var ledig. Hon antog att den strama husaren var en fasad och att den skämtsamma man hon hade sällskap av nu var hans rätta jag. Båda var tilldragande. Att få den allvarsamma soldaten och den stökiga dryckesbrodern i samma person var fängslande. Någon som kunde ta saker på allvar när det behövdes, men som kunde slappna av när det inte fanns behov för strama förhållningar.

Quen fick ett nytt stop framför sig innan Drenic satte sig så nära att hon kände värmen från honom.
"Berätta något om dig själv", bad han.
"Om mig?"
"Ja. Jag berättade om min bakgrund igår. Nu vill jag höra din. En bror vet jag att du har, men hur är det med föräldrar och övriga syskon?"
Quen tog en klunk mjöd innan hon började.
"Jag har inga andra syskon än Norin. Duzer får inte många barn och då chanserna är få brukar man ta den så snart den visar sig. Min mor hade ignorerat några chansen och blev orolig att det kunde vara försent snart. Min far ville gärna ha barn, så de gjorde väl gemensam sak av det kan man säga. Jag bor nu med min far och min bror. Min mor träffar jag bara när hon inte är på sina handelsresor och hon har en egen bostad. Mycket mer än det finns inte att säga."
Hon avslutade med en axelryckning.
"Så duszer behöver inte gifta sig om de blir havande och vem som helst kan välja att ta hand om ett barn? Jag vill inte vara oartig, men jag är inte så insatt."
Quen nickade för att bekräfta hans gissning.
"Man behöver inte vara gift och om föräldrarna inte kan eller vill ha ett barn så får någon annan ta sig an barnet. Jag skulle inte säga att det sker många misstag, men ett barn föds aldrig oönskat. Vissa skaffar barnet för att de är rädda för att ångra sig, men det finns alltid någon som vill ta hand om barnet om de första föräldrarna inte känner sig manade. En dusza får sällan mer än två och många vill ha fler än det."
Drenic nickade.
"Något mer du kan berätta om dig själv?" undrade han.
Quen ryckte på axlarna.
"Vad vill du veta?"
Drenic såg ut att fundera ett ögonblick.
"Hur kommer det sig att en alkemist hanterar vapen så bra?"
Quen log.
"Norin ville dela sitt intresse med mig, så redan när vi var små använde han mig att öva på. Han övertygade mig om att det var väldigt bra att kunna, så jag lät honom lära mig grunderna även om jag nog inte riktigt levde upp till hans förhoppningar."
"Han gjorde ett ganska bra jobb ändå. Även om det märktes att du saknade erfarenhet så kunde du grunderna riktigt bra."
Quen log när det värmde i bröstet, dels över stoltheten att hon inte varit så dålig som hon trott och dels för att Norin kunde ta åt sig äran som en bra lärare. Hon fick se till att tacka honom för det någon gång förutsatt att han inte tänkte bli mallig.

Quen började känna sig dåsig. Om det hade med mjödet, den varma lokalen eller tiden på dygnet att göra var hon inte säker på. Det fanns inte så mycket frisk luft i den folkpackade tavernan, vilket kunde bära skulden till att huvudet började kännas tungt. Hon satt tillbakalutad med ryggen mot väggen och lyssnade på barden. Drenic satt med sin arm mot hennes och lutade sig tillbaka på samma sätt. Barden hade precis börjat på en ny sång och Quen bestämde sig för att lyssna på sången innan hon bad om att få dra sig tillbaka. Sången steg och sjönk likt vida vågor, vilket fick henne att tänka på Zadrocs vingslag. Ingen dansade till musiken, men nästan alla såg ut att vara mycket engagerade i den.
Quen överraskades när en stor del av gästerna sjöng med i sången när den kommit igång. Inte minst för de dova, mjuka tonerna som kom från Drenic. Han sjöng lägre än han normalt talade, vilket gjorde hans röst melodiskt mild. De andra rösterna sjönk undan och hon fokuserade snart bara på honom. Hon vågade inte se på honom för risken att han skulle komma av sig. De mjuka tonerna fyllde hennes öron och tycktes kittla ner för halsen för att darra med djup resonans i hennes bröst. Hjärtat slog med ens lite snabbare och hon satt helt stilla för att inte störa honom. Det var nästan så att hon ville be barden spela sången igen när melodin nådde sitt slut men det kändes som hög tid att bege sig hem.
"Klar?"
Han svepte med blicken över henne och de tomma stopen de samlat på bordet.
"Vill du hem?" undrade han.
Quen nickade.
Han nickade själv innan de reste sig.

Musiken och rösterna blev med ens avlägsna och dämpade när dörren stängdes efter dem. Luften utanför tavernan var frisk och klar efter den instängda lokalen och Quen tog ett djupt andetag och medan hon lät blicken svepa över den stjärnklara himlen.
Drenic slöt upp bredvid henne när de började gå.
"Jag hoppas att kvällen blev vad du hade tänkt dig?"
Quen nickade.
"Absolut. Det var en välbehövlig paus från vardagen."
"Säg till om du vill göra om det."
Hon log och nickade utan att ta blicken från en stark stjärna nära horisonten. En god stund hördes bara deras steg mot kullerstenarna. Ljudet ekade lätt mot de rappade väggarna i den smala gränden. En hund skällde avlägset och lukten av vedrök gick att antyda i luften. De vek ganska snart av mot kejsartornet och styrde stegen mot en sidoport.
Quen lät blicken vandra över det höga tornet. Det var verkligen som ett virrvarr av olika byggnader som samlats i en hög. Tittade man noga kunde man urskilja de olika byggnaderna, även om det mesta smälte samman i helheten. I kvällens mörker glittrade hela tornet med facklor, lyktor och fyrfat som flackade i de vaga vindarna. Vackert var det, även om rädslan för att gå vilse dröjde sig kvar i henne var gång hon rörde sig i dess labyrintlika innanmäte.

De passerade vakterna vid sidoporten och fortsatte längs den sluttande väg som ledde vidare in i tornet. Quen var glad att hon hade Drenic med sig. Det fanns inte en chans att hon hade hittat själv, även om de tog samma väg in som de gått ut. Hon var inte ens säker på om det var samma väg, även om hon tyckte sig känna igen detaljer.

De stannade där husarernas korridor började. Drenic vände sig till henne och lät blicken svepa över hennes ansikte.
"Är det nu du slänger mig över axeln och bär mig till ditt rum?" frågade hon retsamt.
Han suckade lätt innan han skakade på huvudet.
"Följer du inte med frivilligt skulle det inte kännas rätt."
Quen hade hunnit uppleva ett ögonblick av besvikelse när han skakat på huvudet, men besvikelsen försvann lika snabbt som den dykt upp. Drenic harklade sig knappt hörbart och flyttade vikten från ena foten till den andra. Hans blick sökte sig via golvet innan han mötte hennes igen, vilket påminde henne om en blyg pojke som inte vågade berätta för en flicka att han tyckte om henne.
"Du vet var jag står i den frågan, så det är helt upp till dig."
Hans röst var låg och hon upplevde än en gång hur tonerna i hans röst tycktes fortsätta genom henne, som om vibrationerna från hans stämband fick hennes kropp att svara.
Quen tog blicken från honom för att se ner i korridoren bredvid dem. Hon behövde se på något annat för att kunna tänka klart. Ett djupt andetag var tänkt att hjälpa henne med det men istället var det hans doft som fyllde henne. Hon mötte hans blick igen.
"Jag har aldrig sett hur ni andra bor. Själv har jag som bekant ett gästrum, så det är egentligen inte avsett för en husar. Om inte annat vore det roligt att se hur du bor."
Drenic log och gjorde en gest för att bjuda henne med sig.
Hon slöt upp bredvid honom medan de sökte sig ner i korridoren.

Drenics rum var inte lika tomt som hennes. Brasan i den breda spisen lyste upp rummet och längst in stod en stor säng. Det fanns krokar precis innanför dörren som höll upp en arsenal med rustningsdelar, vapen och sköldar. Vid brasan stod en stol med ett litet bord bredvid sig och i ett hörn skapade en skärmvägg ett eget rum. På väggarna fanns dekorationer i form av gobelänger och tjocka ryamattor. Rummet var nästan lika stort som hennes, men det kändes betydligt mer ombonat än det kala rum hon bodde i. Inte minst för alla skinnfällar som täckte större delen av golvet.
Quen stod mitt i rummet och såg sig om medan Drenic gick fram till skärmväggen för att dra av sig några av de yttre plaggen. Hennes blick vandrade från detalj till detalj medan hon undrade om hon skulle lyckas få sitt rum lika väl inrett. Med tiden kunde hon säkert hitta något att fylla det med, men en sak hon insåg att hon ville göra var att flytta sängen. Drenics säng stod centrerat med gaveln mot den inre väggen. I det avlånga rummet fick det sängens utrymme att kännas skilt från resten. Att ställa sängen vid väggen skulle förbättra hennes rum avsevärt.

Drenics steg som närmade sig väckte henne ur tankarna. Hon vände sig om och möttes av en uppsättning mycket framträdande muskler. Hans bröstmuskler var nog de största hon sett. Magmusklerna gick tydligt att urskilja och hans armar var inte annat än imponerande. För ett ögonblick ville inte hennes tankar lyda alls. Lyckligtvis såg inte Drenic hennes blick då han själv såg ner på blåmärket som han hade ovanför höften.
"Du fick mig rätt bra", sa han roat innan han tittade upp.
Hon hade lyckats flytta sin blick till blåmärket och kunde inte undgå att även lägga märke till den tydliga formen kring hans höft som fortsatte ner innanför byxlinningen.
Hon drog tillbaka blicken till blåmärket igen.
"Gör det ont?"
Hans leende blev bredare.
"Inte mycket, men du är den första på länge som lyckats märka mig. Det är något med dig som får mig ur balans."
Hon mötte hans blick. Skenet från elden dansade i hans ögon. Han hade en mycket vacker ögonfärg. Blå likt en molnfri sommarhimmel.
Han lade händerna på höfterna och suckade lätt.
"Så? Känner du för att stanna över natten?"
Värmen från kinderna spred sig snabbt i kroppen.
"Jag vet inte ..."
Han lade huvudet på sned. Den sista retsamheten rann av honom och han såg nästan medlidsam ut.
"Jag vet att det blev en hel del mjöd i kväll. Känner du att du inte tänker klart så tar jag inte illa upp om du vill gå. Förmodligen är jag nästan under bordet själv, men om du bara vill sova här så skulle jag uppskatta sällskapet."
Hon höll hans blick medan hennes sega tankar hade svårt att väga för- och nackdelar. En del av henne var oerhört nyfiken på det helt outforskade ämnet, en annan var osäker och generad över tanken.
"Jag kan inte bortse från att jag har näsan i bröstet på dig när vi står framför varandra."
Han stod orörlig för ett ögonblick.
"Mina ben är längre än dina. Du kommer lite högre upp om vi lägger oss ner och jag kan kröka ryggen ganska bra", sa han mjukt.
Han steg fram till henne och sänkte huvudet så att hans ansikte kom närmare hennes.
"Om det är något som skrämmer dig, låt mig veta."
Hans röst var bara ett lågt mummel.
Det var inte rättvist att hans röst hade så stor effekt på henne. Han lyfte handen och höjde försiktigt hennes haka. Deras ansikten kom så nära varandra att hennes överläpp nuddade vid hans. Deras andetag följde varandra under ett ögonblick av stillhet. Värmen och doften från honom lade sig som en slöja över hennes medvetande och hon slöt ögonen. Mycket långsamt kom han närmare. Deras överläppar möttes innan hans underläpp rörde vid hennes. Hon tyckte sig känna en antydan till darrning i hans andetag.
Han stod helt stilla för ett ögonblick innan hans andra hand sökte sig till hennes nacke. Han verkade nästan rädd för att skrämma henne. Hon märkte att hans andetag blev djupare och hon tyckte sig kunna höra hans puls. Hon var inte säker då känslan av att ha honom så nära fångade hennes sinne i en berusning. Osäkerheten gav vika under hans trygga händer. Han lät varsamt beröringen av läppar övergå till en kyss.
Hon var helt fokuserad på känslan av hans varma mun mot sin för ett ögonblick innan hennes händer kändes sysslolösa. Hon höjde dem för att lägga dem på hans bröst. Hennes händer kändes små mot de stora bröstmusklerna.
Drenic bröt kyssen och backade. Hon slog upp ögonen och mötte hans blick. Han var inte längre bort än att hans näsa nästan rörde vid hennes, men det fanns osäkerhet i hans ögon. Det slog henne att han tolkat hennes gest som att hon ville skjuta undan honom. Hon ville ge honom ett tryggande leende, men tycktes ha tappat kontroll över sin mun. Istället sträckte hon upp handen och tog tag om hans nacke. Han följde villigt med när hon drog ner honom för att trycka sin mun mot hans. Hennes gest gav honom mod och hans händer vågade röra mer handfast vid henne. Det dröjde inte länge innan hon fick känna hans händer mot sin hud. De var stora och sträva, men fick det att kittla i kroppen tillsammans med varma vågor av välbehag. Resonansen från hans stämband tycktes vakna till liv i henne igen trots att hon inte hörde mycket mer än hans andetag. En dov skälvning som tycktes komma långt inifrån och svepa hela vägen ut till fingerspetsarna.

Han hade lyckats lotsa henne mot sängen utan att hon tänkt på det. Det var först när kyssarna upphörde för att de skulle förflytta sig från golvet till sängen som det gick upp för henne. Quen tvekade inte, även om allvaret sjönk lite djupare när de lade sig under täcket.
Han lade armarna om henne i en öm omfamning innan han mötte hennes blick.
"Du får säga ifrån om något känns tveksamt."
"Du pratar för mycket", retades hon och drog honom närmare.
Han log innan han begravde ansiktet vid hennes hals. Drenics händer lämnade avtryck på henne där värmen dröjde sig kvar. Han tycktes veta var de rätta ställena fanns och hon hoppades att hon inte var allt för bortkommen med sin beröring. Han visade inga tecken på att misstycka, men hon kunde inte låta bli att oroa sig för att han bara var artig. Hon hade trots allt ingen erfarenhet.

Hon insåg snart att hans andetag var lätta att tolka. Han drog alltid efter andan om hon gjorde något som påverkade honom starkare. Det underlättade i hennes försök att gottgöra den upplevelse han skänkte henne. Hon hade inte ens i sina hetaste fantasier kunnat föreställa sig de höjder han tog med henne till. Känslor som nådde till djup hon inte visste hon hade. I den stunden sjönk resten av världen undan. Orosmoln skingrades och kvar fanns bara de två. Ett eget universum där stjärnorna kom så nära att hon kunde röra vid dem.

Solen sken in genom fönstret när Quen vaknade. Tyngden av Drenics arm vilade mot hennes sida och hon kunde känna hans bröst häva sig mot ryggen. Hon blinkade några gånger för att få synen att klarna. Gårdagen låg tydligt i hennes minne, även om hon insåg att mjödet förmodligen hjälpt henne att motivera sitt val. Hon ångrade sig inte det minsta, men utan mjöd hade hon nog inte varit lika snabb med att ta chansen. För ett ögonblick undrade hon om det blivit annorlunda om hon druckit mindre, men insåg att det inte spelade någon roll. Hon var ganska säker på att hon hade hamnat i samma situation förr eller senare ändå.
Hon överraskades av en gäspning, vilket fick Drenic att vakna till. Hon kände hur hans andning skiftade innan han rörde på sig.
Quen vände sig på rygg och mötte hans blick.
"Morgon", mumlade hon.
"Ja, det är det väl. Om vi inte sov till lunch."
Hans svar fick henne att le.
Han gned sömnen ur ögonen innan han log mot henne.
"Sov du bra?" undrade han.
"Absolut. Du då?"
"Bättre än på länge."
Han mönstrade hennes ansikte för ett ögonblick.
"Vad?"
"Jag var rädd att jag skulle skymta ånger i ditt ansikte, men det verkar som att jag lyckades sköta mig igår."
Quen höjde ena ögonbrynet.
"Jag trodde att det var uppenbart."
Han log.
"Du klamrade dig fast vid mig ganska hårt på slutet, men jag ville inte ta något för givet."
Hennes ansikte mjuknade med ett leende.
"Jag kan ge dig beröm om du vill, men du får se till att inte bli högfärdig i så fall."
Ett halvskratt ryckte till i honom innan han kysste henne.
Efter några kyssar drog sig Drenic tillbaka.
"Jag antar att vi får träna efter lunch. Om Ercin har bestämt att jag ska träna dig kan han bli grinig om jag struntar i det."
Quen nickade och kastade undan täcket för att stiga upp.
"Jag börjar faktiskt bli hungrig. Jag hoppas att det fortfarande serveras frukost eller att det inte är långt kvar till lunchen", sa hon och såg sig om efter sina kläder.
Hon hade inte tagit många steg innan Drenic drog undan täcket för att låta blicken svepa över lakanet. Gesten fångade hennes blick då den kändes underlig.
"Vad letar du efter?" undrade hon.
Drenic öppnade munnen för att svara, men stängde den och skakade på huvudet. Han satte sig sedan upp och drog lädersnodden ur håret.
"Jag ville bara se att inte sängen var blodig", mumlade han.
Quen såg chockat på honom.
"Blodig? Varför skulle den vara det?"
Han höjde ögonbrynen mot henne medan han samlade håret i en ny hästsvans.
"Det var väl första gången för dig?"
"Ja. Vad har det med saken att göra?"
Drenic ryckte på axlarna.
"Det är inte ovanligt att det blöder lite för kvinnor om de är ovana. Små bristningar kan uppstå och vissa är väl trånga antar jag. Jag är inte så insatt, men det är ett känt fenomen."
Quen iakttog honom för ett ögonblick innan hon skakade på huvudet.
"Maneraer är konstiga", muttrade hon och plockade upp sina strumpor från golvet.
"Har ni inte det fenomenet bland duszer?"
"Verkligen inte. Inte så länge det är frivilligt i alla fall."
Hon drog på sig byxorna.
"Jag tänkte se om jag hinner träffa Norin innan han går på vaktpass. Går det bra?" undrade hon.
"Absolut. Du behöver inte lov av mig för det."
"Det kändes bäst att fråga då jag kan bli sen till träningen."
"För all del. Bli inte allt för sen om du kan undvika det. Det blir snabbt tråkigt där nere."
Quen gav honom ett leende.
"Jag ska försöka skynda mig, men först ska jag se om det finns något ätbart i salen."