Quen stod med halvöppen mun men kunde inte andas. Luften hade blivit tjock som sirap och tankarna i hennes huvud hade frusit till is. Rysningar löpte över hennes hud likt känslan av en annalkande storm. 
E

rcin stod själv orörlig och tycktes ha lika svårt att inse vad som just hänt. Allt hade gått så snabbt.
Quen lade inte märke till Norin förrän han tog ett fast grepp om hennes arm. Utan ett ord ryckte han henne med sig mot drakstallet. Hon var nära att snubbla flera gånger medan de halvsprang över balkongen. Norins fingertoppar trycktes hårt i hennes arm var gång han fick parera hennes stapplande steg. Han varken saktade ner eller gav henne en blick. Quen flämtade för att få luft medan hennes blick flackade mot stallet. Brodir Hammarhorn stod och väntade på dem med en handfull soldater. Bakom sig hörde hon Zadroc följa dem. Han verkade ha uträttat det han ville och visade inga tecken på fientlighet.
Så snart de kom närmare drakstallet hoppade han förbi dem och tog sig upp på stallets tak.
Brodir följde honom med blicken och nickade.
”Där uppe kan han nog sitta tills vi rett ut det här”, han vände sig till Norin, ”Ta henne till mitt rum. Låt ingen stoppa dig.”
Norin nickade kort innan han drog med sig Quen in i stallet.
Omvärlden kändes avlägsen och overklig medan hon klumpigt följde Norin genom gångar och korridorer. Om det var mot reglerna att skada vilda drakar var det nog ingenting mot vad det var att döda en av husarernas drakar. Inte vilken som helst heller, utan kejsardraken. Den som stod högst i rang och som tillhörde husarernas anförare.
Chock och rädsla kramade hjärtat medan hon undrade vad som väntade henne nu.

Soldaterna som stod på vakt utanför Brodirs privata gemak öppnade dörrarna för dem när de närmade sig.
Norin drog med henne in i rummet och dörrarna stängdes.
Äntligen lossade han sitt hårda grepp om hennes arm. Quen tog flera djupa andetag utan att lyckas skaka av sig känslan av kvävning. Norin tog några nervösa steg som om han hade svårt att sluta springa, innan han kom fram till henne och drog in henne i en hård kram. Quen tryckte kinden mot hans bröst och klamrade sig fast vid honom. Hon ville rabbla ursäkter, säga att det inte varit hennes mening och försäkra att hon inte hunnit reagera, men inte ett ord ville lämna hennes mun. Hon var ändå ganska säker på att Norin redan visste. Han hade kommit till hennes undsättning och det fanns inga tecken på ilska eller irritation i hans sätt.

Det avlägsna ljudet av marscherande fötter hördes innan dörrarna slogs upp.
Quen kikade över axeln på Norin och såg Brodir stega in i rummet med allvarlig uppsyn. Gruppen med soldater stannade utanför dörren och vände sig mot korridoren som om de var beredda på ett anfall.
”Jag beklagar denna stressande situation, men skulle du vänligen kunna vänta utanför medan jag talar med din syster?”
Norin lossade motvilligt greppet om henne. Han lade sina händer på hennes kinder och lutade sin panna mot hennes.
”Det ordnar sig. Okej? Vi ordnar det.”
Hans mjuka mummel gav en gnutta tröst i hennes stressade tankar. Sedan lämnade han rummet med raska steg innan dörrarna stängdes efter honom.
Med ens stod Quen ensam med Brodir i det halvdunkla rummet. Det avlägsna knastret från ett fyrbåk längre in var det enda som hördes utöver hennes ryckiga andetag.
Brodir lade en hand på hennes axel innan han gjorde en gest mot bordet de suttit vid under hennes tidigare besök. Hon såg på bordet men fann inte förmågan att röra sig. Brodir lade handen på hennes rygg och lotsade henne varsamt till stolen hon suttit på tidigare.
”Ta det lugnt, husar. Andas djupt. Tror du att något starkt att dricka skulle hjälpa?”
Quen satte sig med en duns innan hon skakade på huvudet. Brodir gav henne en vänlig blick innan han gick över till sidobordet för att fylla ett stop från en karaff.
”Skadar ju inte att försöka?” sa han och ställde stopet framför henne.
Quen drog stopet närmare medan Brodir gick över till sin stol för att sätta sig. Det luktade sött och fruktigt om den varmröda vätskan. Om hon inte misstog sig var det owoc-vin. Med insikten om att Brodir nog hade rätt tog hon några klunkar.
”Du behöver inte förklara något alls, käre Runsköld. Jag såg det mesta. Din drake är trots allt större än de andra och bara en dåre skulle börja provocera honom. En drake ska försvara sin husar och då husar Silvira tappade behärskningen nog för att slå dig är det en självklarhet att din drake var på sin vakt. Den ytterligare provokationen fick en ganska väntad utgång med tanke på situationen.”
Quen lyfte blicken och mötte Brodirs.
”Det finns ändå en sak vi kan göra för att försäkra oss om att du undkommer bestraffning”, trevade han.
Han reste sig och gick bort till en gammal byrå där han tog fram ett hoprullat pergament ur en låda.
”Det här blir en lite annorlunda lösning, men går du med på det så har ingen makt att ge dig någon bestraffning. Allt ligger i mina händer.”
Brodir satte sig vid bordet igen.
Quen drog undan stopet när han rullade ut ett tjockt pergament framför henne. Längst ner fanns ett stort, blodrött sigill och två tofsar av silke hängde mot hennes ena ben över bordskanten. Hela pergamentet såg mycket vackert ut. Första bokstaven var stor och konstnärlig med mycket detaljer och dekorationer. Resten var skrivet med prydlig text. Någon hade lagt mycket tid på det. Bokstäverna matchade i storlek och raderna var helt raka.
Förvirrat lät hon blicken svepa över pergamentet då det verkade vara skrivet på gammal forndusziska. Vissa ord kände hon ändå igen.
Hennes ögon vidgades när hon insåg vad det var för ord. Hon granskade dem för att försäkra sig om att hon inte såg fel. Ord som krona, arvinge och tron. Hjärtat började slå snabbare igen. Hennes blick irrade över pergamentet innan hon chockat såg på Brodir.
”Se inte så rädd ut. Det är inte ett permanent kontrakt. Som du vet har jag fortfarande inga barn, men den saken kommer jag att ändra på en dag. Den dag jag får min förstfödda så bryter vi kontraktet med förutsättning att jag byter arvinge till mitt eget barn. Sådant har folk gjort förr. Du står som min tronarvinge länge nog för att den här stormen ska lägga sig. Som min tronarvinge kan jag försvara dig och de får inte röra dig då du får politisk immunitet. Av din blick att döma är du inte intresserad av min tron och det kan jag garantera att du inte behöver fundera på. Jag kommer att göra ett kontrakt till där jag har en sekundär arvinge. Skulle något hända mig så avsäger du dig tronen och min sekundära arvinge blir krönt istället.”
Quen iakttog honom under tystnad medan hon smälte hans förslag. Det kändes fortfarande ofattbart, även om ett tillfälligt kontrakt kändes lättare att acceptera. Hon hade hört om monarker som haft tillfälliga arvingar för att hylla en god vän eller stöda en familjemedlem tills dess att de valde sin egentliga arvinge. Det var inte helt okänt för henne. Ändå gick det inte att skaka av sig känslan av att det ena efter det andra ramlade över henne.

Brodir doppade en fjäderpenna i bläck och räckte den åt henne.
Quen tvekade för ett ögonblick innan hon tog emot den. Hon ville inte bli piskad eller skymfad som bestraffning. Om hon fråntogs sin titel som husar kunde hon kanske bli Brodirs husar. Hon hade ingen aning om det skulle vara möjligt, men om hon skrev sitt namn på kontraktet skulle hon i alla fall inte straffas så hårt.
Hon såg på kontraktet en stund innan hon tog ett djupt andetag och skrev under.
Brodir log uppmuntrande mot henne när hon tittade upp igen. Han nickade gillande, innan han vände på pergamentet och fick tillbaka fjäderpennan. Han doppade pennan igen innan han skrev sitt namn på raden där monarken skulle skriva under. Stolen knarrade lätt när han lutade sig tillbaka med ett varmt leende.
”Det blir nog bäst om vi påstår att kontraktet är några dagar gammalt. Låt oss inte göra det uppenbart att det var ett hastigt beslut.”
Han gav henne en menande blick.
Hon nickade bara innan hon tog en klunk vin. Vinet hade en viss effekt i att lugna den värsta oron. Hon ville inte dricka sig berusad, men några klunkar för att sansa sig var faktiskt inte helt fel.

En snabb knackning hördes från dörren. Brodir rullade ihop pergamentet innan han ropade åt personen att stiga in.
Dörren öppnades bara på glänt och en enkelt klädd dusza steg in. Quen kände en viss oro när han såg ut att vara en budbärare.
Dörren stängdes efter den unge mannen medan han steg närmare bordet.
”Min Król”, sa han och bugade sig för Brodir.
”Ja, låt höra.”
”Det har hörts ord från Casc. Folk firar på gatorna och utropar husar Runsköld till folkets beskyddare. De kallar henne Rubidessa och kräver att hon belönas för sina gärningar.”
Brodir höjde ögonbrynen.
”Så pass?”
Han gav Quen en närmast road blick.
”Rubidessa minsann? Är inte det maneranska ord för rubin och gudinna?”
Han strök sig över skägget som såg ut att dölja ett nöjt leende.
”Mycket troligt, min Król.”
Brodir vände blicken till budbäraren igen.
”Något annat?”
”Nej, min Król.”
Brodir nickade och viftade med handen, vilket fick budbäraren att gå.

Tystnaden lade sig i rummet så snart dörrarna stängdes efter budbäraren. Brodir knäppte händerna över magen. Quen mötte hans blick, oförmögen att veta vad nyheten kunde innebära för henne. Brodir så närmast road ut.
”Så du steg till skyarna som folkets beskyddare och hyllas som en gudinna? Om folket kräver att få se dig belönad kan inte Ronir vara hård mot dig. Det här ger oss helt klart en möjlighet.”
Brodir strök sig över skägget igen.
”Oroa dig inte, min diedzic. Låt mig sköta det här, så ska allt vara tillbaka till det normala snart.”
Han sköt ut stolen och reste sig, så hon gjorde det samma och följde honom till dörren. Hon var på väg att ta sin plats ett steg bakom honom men fick en varsam hand bakom axeln som såg till att hon höll farten uppe och tog plats bredvid honom. Hon sneglade på honom och fick skymten av en road blick. Hon fick ta ett djupt andetag när insikten landade. Hon var hans tronarvinge och hennes plats var vid hans sida.

När Brodir slog upp dörrarna till gemaket och de steg ut tillsammans undrade hon om hennes nya position blev uppenbar för de andra. Hon hann inte få någon ordentlig titt på soldaterna när de raskt stegade förbi och fortsatte bort i korridoren. Quen fick bara en kort glimt av Norin och hann se honom skynda fram för att följa henne. Hans närvaro tycktes stärka henne även om knäna fortfarande kändes lite mjuka. Hon önskade att hon kunde prata med honom även om hennes plats bredvid Brodir talade sitt tydliga språk. Han visste lika bra som henne vad det innebar, även utan ord eller uppvisade kontrakt.

Soldaternas taktfasta steg stannade utanför porten till kejsarens gemak medan Quen följde Brodir genom de stora dörrarna. Hennes blick föll direkt på kejsare Ronir som stod framför sitt skrivbord och Ercin som stod bredvid det. En kylig irritation låg över Ronir, medan ett brinnande hat gick att se i Ercins blick. Quen kunde förstå honom. Hon hade inte uppskattat att förlora sin drake, även om hon samtidigt ansåg att Ercin fick skylla sig själv.
Dörrarna stängdes bakom henne och Brodir och för ett ögonblick hördes bara deras tysta steg på mattan innan de stannade en bit ifrån Ronir.
”Var hälsad, kejsare Ronir”, sa Brodir som om de blivit tvungna att samlas på grund av ett minde ärende.
”Kung Brodir.”
Ronir gav Brodir en nickning.
”Ni förstår säkert vad det här mötet gäller utan att jag förklarar situationen?” frågade Ronir.
”Jag är fullt medveten. Jag bevittnade trots allt merparten av det ... Att din närmaste husar tappade huvudet på det sättet är inte annat än en skam för kejsarkronan. Vem som helst borde veta bättre än att bära hand på en husar inför dennes drake. Framförallt en drake som husar Runskölds. En sådan gärning kräver sitt straff, men då husar Ercin förlorat sin drake ser jag saken som utagerad. Vi har inte några krav på vidare botgöring.”
Ercins ögon vidgades vid Brodirs ord medan Ronir höjde ett ögonbryn.
Quen kunde inte låta bli att snegla nervöst på Brodir då hans ord var lite väl djärva.
”Du anser att min husar agerat fel i den här situationen?”
Ronirs röst bar ett strängt lugn.
”Absolut. För mig råder ingen tvekan. Husar Runsköld försvarade Casc i tron att hon gjorde vad som var rätt. En husars uppgift är att skydda folket och det gjorde hon precis som hon skulle. Jag hörde även att de drakar hon jagade bort ifrån Casc överlevde tillsägelsen och fick en lagom minnesbeta som borde hålla dem borta från staden en lång tid. De var lite tilltufsade, men fullt kapabla att leva vidare och föröka sig, helt enligt reglerna. Om husar Ercin var missnöjd med hennes utförande av uppgiften hade det räckt med en tillsägelse eller en diskussion. Det provocerande sätt han tillrättavisade henne på tyder på ett storhetsvansinne som inte är passande för en man av hans rang. Det är inte mer än rätt att han förlorar sin titel och tjänst.”
Ronir nickade långsamt medan han begrundade Brodirs ord.
Ercin vände sig till Ronir med växande irritation.
”Vi kan väl inte på allvar låta henne komma undan med det här?”
Ronir mötte Ercins blick.
”Det kung Brodir säger har sin vikt. Jag har fått höra att drakarna som husar Runsköld jagade bort överlevde utan större skador. Jag har även fått höra att folket i Casc hyllar henne för sin insats. Straffar vi henne nu får vi folket emot oss. Många anser att vi låtit de vilda drakarna komma undan med att anfalla våra bosättningar för länge. Förr var drakarna sällsynta. Vi skadade dem inte för att vi inte skulle bli utan dem. Nu har de ökat och de börjar bli ett problem. Det är fullt möjligt att vi behöver bli hårdare i vår hantering av dem så att de inte skadar vår befolkning mer än de redan gjort. Kanske vi borde ta efter husar Runsköld och bli hårdare mot de drakar som anfaller våra bosättningar.”
Ronir mötte Quens blick men hon visste inte vad hon skulle säga eller göra.
Ronir rätade på ryggen och vände sig till Ercin med allvarlig uppsyn.
”Husar Ercin. Du är härmed avlöst från er tjänst som husar och degraderas till officer. Din titel är sedermera officer Silvira. Var så vänlig och avlägsna dig från min sal. Jag kontaktar dig senare för vidare diskussion.”
Ronir höll ut hela armen för att hänvisa Ercin till dörren.
Ercin stod lamslagen för ett ögonblick, innan han stegade iväg. Han gav inte ens en blick åt varken Quen eller Brodir.
Dörren drogs hårt fast efter honom, följt av en kompakt tystnad.
Ronir suckade och såg på de stängda dörrarna ett ögonblick innan han vände sig till dem.
”Jag beklagar det som skett. Jag önskar bara att du upplyst mig lite tidigare om att husar Runsköld är din tronarvinge.”
Ronir höjde ögonbrynen mot Brodir som för att söka bekräftelse i sitt påstående.
”Jag beklagar att den nyheten inte uppkom tidigare. Runsköld och jag ville inte göra henne märkvärdigare än hon redan var. Givetvis såg jag hennes bedrifter som en anledning till mitt val av arvinge, men hade husar Silvira känt till det hade han kanske agerat annorlunda ... Jag beklagar er förlust.”
Brodir gav Ronir en lätt bugning. Ronir svarade med en mindre bugning för att acceptera Brodirs kondoleanser.
”Det kanske var för det bästa. Jag kan inte ha en högste husar som tappar humöret i opassande stunder. Din arvinges ansikte visar att Ercin Silvira inte längre var tillräknelig som ledare ... Jag beklagar min husars övertramp. Det ska inte hända igen.”
Brodir bugade för att acceptera Ronirs ursäkt. Han vände sedan om och gav Quen en gest att följa honom.
Quen slöt snabbt upp vid hans sida och följde honom ut ur salen.

Direkt utanför dörren fick hon för en sekund ögonkontakt med Norin. Det varade ett kort ögonblick innan hon passerade honom, men hon kunde känna hans närvaro när han slöt upp bakom henne.

”Det är lika bra att vi pyntar dig lite passande för din titel. Om de andra vet att du är en diedzic kanske de tänker sig för innan de hävdar sig mot dig”, sa Brodir när de närmade sig hans gemak.
”Det behövs inte. Jag har inte haft problem med de andra husarerna.”
Brodir såg ut att le. Hon tyckte sig ha börjat se nyanserna i hans ansikte trots att hans mun inte syntes nämnvärt.
”Låt gå. Men jag vill veta direkt om du får problem. Jag vill inte veta av några fräckheter.”
Quen nickade. Det skulle ta en bra stund innan hon lyckades smälta det som hänt.

De fortsatte in i Brodirs gemak och dörrarna stängdes efter dem.
Brodir vände sig till henne med ett vänligt leende.
”Jag ska ordna ett andra pergament med en annan tronarvinge ifall något händer mig. En avlösare åt dig, om man så vill. Jag vill även tacka dig för att du gick med på det här. Jag är helt säker på att det kommer att ge dig mer frihet och en tryggare tillvaro som husar”, han log varmt igen och tog ett mjukt grepp om hennes axlar, ”Försök nu att återgå till din vardag så gott du kan. Stöter du på några problem vill jag att du kommer till mig direkt. Kom ihåg att det inte var ditt fel. Ercin Silvira gick över gränsen och din drake försvarade dig.”
Quen kunde inte göra mycket annat än att nicka då orden svek henne. Hon önskade att hon var bättre på att uttrycka sig. Det kändes så fånigt att nästan alltid svara med att nicka.
Brodir sänkte sina händer och gav henne en stolt blick.
”Nu tror jag att det är hög tid att be din drake komma ner från taket”, tillade han med ett leende.
Hon bugade för honom innan hon vände för att lämna rummet.