Hon hade inte kommit långt innan Norin var ikapp henne. Han slöt upp vid hennes sida och sneglade vaksamt på henne.
”Allt väl?” undrade han.
Hon nickade.
”Jag tror det...”
”Så du är Brodirs diedzic?”
Hon nickade igen.
”Och Ercin?”
”Avsatt.”
”Hm ... Det lär han inte gilla. Jag hoppas att det inte innebär problem.”
Hon tog ett djupt andetag.
”Jag hoppas bara att de andra kan acceptera det. Jag vill inte att de ser det som att jag armbågat mig fram till en högre position.”
”Om de får veta att du blev tronarvinge i samband med den här händelsen finns risken att de ser det så.”
Hon suckade igen.
”Brodir tycker att vi ska säga att vi skrivit kontraktet tidigare, men att vi inte sagt något för att undvika avundsjuka. Han sa så till Ronir i alla fall.”
Norin nickade.
”Låter bra. Vi håller fast vid den förklaringen.”
Quen suckade djupt och gned sig i ansiktet.
”Allt känns som ett enda kaos. Zadroc dödade kejsardraken och jag står nu i tronföljden till Himlakammens tron. Kan det bli värre?”
”Det kan det säkert, men låt oss inte locka på olyckan genom att prata om det.”
Quen gick närmare Norin och krokade sin arm om hans.
”Jag vill inte ens veta vad som skulle vara värre.”

De ryckte nästan till när de hörde steg som kom emot dem. En av tornets tjänare kom raskt gående och passerade dem med en hastig, artig bugning. De gav honom en kort nickning och gick tysta några steg innan de sneglade över axeln.
”Vi får prata mer ikväll. Det känns som att vi har lite för många öron som lyssnar här”, mumlade Norin.
Quen nickade och bättrade sitt grepp om hans arm. Hans närvaro fick det i alla fall att kännas lite bättre, även om kaoset tycktes hänga bakom henne likt en mörk skugga.

Quen studsade upp från sängen så snart hon hörde den lätta knackningen. Kvickt släppte hon in Norin som bar en bricka i händerna innan hon reglade dörren efter honom.
Norin suckade djupt när han ställde brickan på en pall vid sängen.
”Du anar inte vilken tumult du ställt till med. Folk är chockade, men det går inte att säga än om det är bra eller dåligt för dig. De flesta har svårt att tro att Silvira skulle ha misskött sig, medan andra anser att de bara väntat på att makten skulle stiga honom åt huvudet. Att en av de kejserliga drakarna dödats är också en skakande nyhet”, sa Norin och satte sig på sängen.
Quen tog ett djupt andetag och fingrade nervöst på en knapp i sin klädnad. För en stund stod hon bara och såg tomt på brickan med mat som Norin kommit med.
”Försök att äta lite i alla fall”, sa han när hon inte rörde sig.
Quen släppte knappen och gick fram till sängen för att sätta sig. Hon lät blicken svepa över brickan med mat igen. Först då noterade hon vad det var på den. Bredvid en brödbit med smör stod en skål med kaninstuvning. Norin hade även tagit med ett stop vatten.
Hon tog upp skeden och lyckades övertala sig själv att äta lite av stuvningen. Det var svårt att hitta någon aptit när huvudet var fullt med kaosartade tankar.
Norin satt tyst och såg på lågorna i den öppna spisen medan hon åt. Han rörde sig knappt, vilket troligen berodde på att han satt i djupa tankar.

Quen fick till slut i sig maten och satte sig högre upp i sängen.
”Det kommer förmodligen att väljas en ny högste husar i morgon. Vanligtvis brukar man ha en ceremoni när det görs, men nu blir det nog lite annorlunda. Jag tror inte att en husar degraderats på hela den tid det funnits husarer. Ingen husars drake har dödats heller, så jag vet inte vad det blir.” ”Är det bara kejsaren som väljer husar, eller finns det några regler bakom det?” undrade hon.
”Kejsaren väljer en äldre husar till högste. En vanlig husar tjänstgör tre gånger. Alltså 150 år. Sedan kan han väljas till högste husar i femtio år till. Det betyder att Ercin var den av de tre i hans ålder som stannade kvar när de andra avslutade sin tjänst. Valet står nu mellan Donic, Erden och Tyrien, även om tjänsten som högste husar erbjuds femtio år för tidigt.”
Quen nickade.
Tidigare hade hon hoppats att det inte skulle bli Erden, men sedan han adopterat kattungen hade hon fått en ny bild av honom. Hon hade ingen större skillnad. Ingen av dem kändes bättre eller sämre än den andra.
Hon insåg att det i så fall var första gången en högste husar skulle tjänstgöra i hundra år istället för femtio, om de inte planerade att ändra traditionen då hon ändå rört runt i den.

Norin reste sig och tog brickan.
”Det börjar bli sent. Försök att sova lite. Det blir säkert en ansträngande dag imorgon.”
Quen studsade upp från sängen för att öppna dörren för honom.
Han gav henne ett tröstande leende när han passerade henne. Quen följde hans rygg med blicken en stund innan hon stängde och reglade dörren.
Hela staden låg kuslig tyst då folket sörjde förlusten av Hoggwin. Drakarna hade en stark position över Kontinenterna. Många hade sina favoriter och Hoggwin hade säkert varit någons favorit. Frågan var hur folket skulle se henne nu och hur de skulle se Zadroc, som nu kunde titulera sig Drakdräpare.

Quen såg ut över staden från sitt fönster. Hon hade bytt om till nattsärk, men det var helt givet att hon inte skulle lyckas sova. Elden höll på att falna i spisen och rummet hade fått en mörkare röd ton av de sakta döende lågorna.
Nere i Axis kunde man se svarta skynken som hängde från fönster och balkonger. Sorgband för den förlorade draken.
Quen höll armarna hårt korsade över bröstet och lät blicken vandra från punkt till punkt i den sovande staden. Hon sökte svar på vad hennes framtid kunde bära med sig efter det som hänt, men det fanns inga svar att hitta.

Den lätta knackningen fick henne att rycka till. Hon gav dörren en misstänksam blick. Vaksamt lämnade hon sin plats och gick bort till den.
”Vem är det?” frågade hon.
”Har du tid en stund?”
Hon drog undan regeln och öppnade dörren.
Drenic stod strax utanför och gav henne en frågande blick. Quen steg åt sidan för att släppa in honom. Han stannade intill henne för att hon skulle stänga dörren efter honom.
Så snart dörren var reglad vände hon sig till honom och han lät blicken svepa över hennes ansikte. Han höjde ena handen och lät varsamt tummen nudda vid svullnaden intill hennes mungipa.
”Gör det ont?”
Hans låga ton fick vibrationen från hans stämband att nå hela vägen ner till hennes tår.
Hon skakade på huvudet.
”Det gick över ganska fort. Det känns mest bara varmt och stramt. Det pirrar lite, men det är inte så att det stör.”
Han granskade hennes ansikte ett ögonblick med handen kvar under hennes haka. Hans fingertoppar nuddade vid henne och hon kunde känna värmen från hans hand. Till slut sänkte han handen och suckade.
”Jag hade hoppats att Erden överdrev när han berättade, men Erden brukar inte vara den som överdriver.”
Hennes nyfikenhet väcktes.
”Vad sa han?”
Drenic lät blicken svepa över hennes ansikte innan han såg ut över rummet.
”Han dök upp vid våra rum och sa kort och gott att Hoggwin var död. Vi samlades i hans rum och han berättade vad han sett. Om hur ni jagade bort drakarna och att han valt att stanna i drakstallet när Ercin gick ut till dig. Erden kunde inte säga något för att hindra Ercin, men han undrade om det var klokt att ta med Hoggwin och konfrontera dig direkt under näsan på Zadroc. Hans oro fick sin bekräftelse när Hoggwin valde att provocera Zadroc.”
Quen tog ett djupt andetag och nickade.
Det blev tyst en stund medan Drenic betraktade hennes ansikte.
Hon tittade upp och mötte hans blick. Hon fick samla sig och ta sats för att våga ställa sin fråga.
”Vad anser du om det som hände?”
Tystnaden fyllde rummet innan Drenic långsamt drog efter andan.
”Du gjorde absolut ingenting fel. Ercin var sedan helt utanför gränsen när han konfronterade dig med det. Han borde ha bett dig följa med till kejsare Ronirs rum och låtit Ronir delta i samtalet. Att låta drakarna stå öga mot öga var dumdristigt, även om jag förstår att Ercin ville hävda Hoggwins rätt att leda över Zadroc. Han borde ha förstått att Zadrocs främsta uppgift är att försvara dig, oavsett vem han behöver försvara dig mot.”
Quen tog ett lättat andetag. Om Drenic stod på hennes sida kanske även andra gjorde det.

Efter en kyss i pannan lämnade Drenic henne för natten. Quen kröp ner i sängen med hopp om att hon skulle lyckas sova en stund. Följande dag skulle utan tvekan bli prövande, men det var inte långt kvar innan det var jakt för de östra drakarna, förutsatt att de inte ändrade på det.
Hon såg fram emot att få lämna Axis en stund och bara låta Zadroc bära henne över himlarna. Hon behövde få sväva högt över alla världsliga bekymmer och känna de kyliga vindarna rensa hennes tankar.

Quen upplevde det som att samtalen i salen dämpades så snart hon steg in genom dörren. Många gav henne en hastig blick innan de återgick till mer mumlande konversationer med sina bordsgrannar. Andra gav henne lite längre, mer utforskande blickar.
Hon vågade inte se på dem för att försöka tolka vad de tänkte. Istället fäste hon blicken på bordet där de andra husarerna satt och sökte sig dit med raska steg.
Yermin såg upp och mötte hennes blick när hon närmade sig. Han såg inte fientlig ut, så hon vågade sätta sig på den lediga stolen bredvid honom. Han gav henne ett mjukt leende när hon satte sig. Quen tog för sig av frukosten under tystnad. Ingen annan sa något heller, men till hennes lättnad möttes hon av många sympatiska blickar. Hjärtat vägde inte lika tungt då ingen verkade förakta henne för det som hänt. De hade förlorat en ledare och hans drake, men ingen verkade klandra henne för det och hon vågade slappna av lite.

”Vi ska samlas på balkongen utanför drakstallet när vi ätit.”
Quen gav Yermin en blick då hon för första gången blev tilltalad.
Hon nickade och tömde sin bägare. Så snart hon ställde ner bägaren och reste sig gjorde alla andra det som på en signal. Hon insåg att de förmodligen väntat på henne för att gå gemensamt till mötet.
Det kändes tryggt att försvinna i gruppen med husarer när de i dubbla led marscherade genom salen. Korridorerna fylldes med ljudet av deras steg medan de höll takten hela vägen upp till stallet och ut till balkongen.
Kejsare Ronir stod och väntade på dem med sin privata eskort. Quen ställde sig nervöst i ledet och väntade på att Ronir skulle säga vad de var där för. Hon hade sina aningar, men ville inte ta ut något i förskott.

En lång stund stod Ronir och betraktade dem. Quen kunde känna hjärtat bulta snabbt och hårt i den tryckande tystnaden.
Till slut verkade Ronir anse att han gett stunden tillräckligt med spänning. Han drog efter andan och fortsatte med hög röst för att överrösta vinden som ryckte i deras kläder.
”Vi är alla medvetna om vad som hände igår. Vi har förlorat en drake och en kejserlig husar. Omständigheterna kring detta tänker jag inte gå in på, men jag vill att ni alla motarbetar eventuella rykten. Det var en olycklig händelse. Två drakar som i stundens hetta började mäta sina styrkor, varav en fick betala med sitt liv. Skulden blev att ligga på husar Ercin Silvira, som nu tjänstgör som general i min främsta armé. Jag vill inte höra fler spekulationer om situationen och inte några fantasifulla historier.”
Ronir lät blicken svepa från det ena ansiktet till det andra. Det såg nästan ut som att han förväntade sig att ertappa någon av dem med att hålla sig för skratt.
Quen förmodade att han bara ville understryka allvaret då hon inte för sitt liv kunde se något lustigt i situationen.
”Som det är nu behöver en ny kejserlig husar tillträda sin roll”, fortsatte Ronir, ”Jag har övervägt saken noga och tagit mig tid att tala med de tre kandidater vi har. Jag vill formellt gratulera husar Erden Dorili till sin nya titel. Det innebär också att vår nya kejsardrake är Jyroc. Det kan komma att bli en ändring i våra traditioner kring valet av kejserlig husar, men vi har femtio år på oss att överväga saken, vilket även innebär att valet högst antagligen inte kommer att falla på mig ... I morgon kommer vi att hålla vår sorgestund för Hoggwin. Han kommer att enligt tradition att bäras ut till havs och släppas i djupet. Vi planerar fortfarande hur vi ska gå till väga under själva ceremonin. Ni informeras senast i kväll om vilka som ska bära kroppen, men det är inte bestämt än.”
Ronir lät blicken svepa över dem igen innan han gav dem en nick. De stod ändå kvar medan Ronir lämnade balkongen och sökte sig in i Kejsartornet med sitt följe. Stegen från följet med vakter dog bort utan att någon rörde sig.
Till slut vände Tyrien sig till Erden med en artig nick.
”Jag gratulerar till titeln. Den är välförtjänt.”
Erden svarade med en liknande nick, men sa inget.
Några andra mumlade sina artigheter till Erden medan andra nöjde sig med en blick och en gest. De sökte sig sedan därifrån en efter en. Vissa undvek att se på henne. Andra gav henne en stöttande blick.

Quen stod tyst tills det bara var hon och Drenic kvar. Hon försökte låta bli att se på den enorma kroppen längre ut på balkongen som doldes med ett stort svart tyg. Drakar var nog för stora och tunga för att flyttas hur som helst, men det var ändå lite obehagligt att Hoggwin låg kvar där han dödats. Hon var glad att begravningen var nästa dag. Ju tidigare desto bättre. Hon ville inte ens föreställa sig vad en död drake luktade, eller hur svåra de var att flytta om förruttnelsen hunnit börja.
Hon flyttade blicken till Drenic. Han såg ut över staden nedanför innan han vände på huvudet och mötte hennes blick.
”Något du undrar?”
Hon suckade djupt medan hon samlade tankarna.
”Jag undrar bara om du kan tänka dig att förklara hur en begravningsceremoni går till?”
Han nickade och gjorde en gest mot dörren bakom dem för att bjuda henne att gå bredvid honom medan de pratade.

Quen stod i den mörkt blodröda dräkten bredvid Drenic nära stallet. Det hade i sista stund bestämts att Zadroc skulle få närvara, så han stod snett bakom henne bredvid de andra drakarna som inte skulle delta i flyttningen av kroppen.
I händerna höll hon en skål där en mörkröd vätska brann med flämtande låga. Hon var glad att det inte blåste så hårt då hon inte ville få eld i kläderna. Kläderna sades vara färgade med blod, vilket var anledningen till deras djupröda färg, men huruvida det stämde ville hon inte veta. Hennes dräkt hade sytts speciellt åt henne då de vanliga dräkterna var alldeles för stora, men det kändes som att de i all brådska hade slarvat med den. Den satt löst runt henne och släpade i golvet på vissa ställen. Inte så att hon snubblade på den, tack och lov, men det märktes att den gjorts i all hast.
Värmen från elden i skålen smekte över hennes ansikte lite nu och då i den svala skymningen. Lukten av olja blandade sig med värmen och en metallisk lukt som fick henne att undra om oljan var färgad med blod. Hon undvek att se på vätskan allt för mycket och såg istället ut mot balkongens spets. De höll som bäst på att fästa remmarna som låg under Hoggwin vid selarna på drakarna som skulle bära honom. Donic, Erden, Tyrien och Landon hade valts till bärare, så Yggdril, Jyroc, Whiteng och Mitron stod i blankputsade selar runt Hoggwins kropp. Kraftiga spännen användes, vilket Quen kunde förstå. En drake var nog inte så lätt. Det var med svårplacerade känslor som hon såg de fyra drakarna lätta från marken och varsamt lyfta den stora kroppen. Hoggwin var fortfarande täckt med det svarta skynket och skulle enligt tradition förbi så, även när kroppen släpptes i havet. Läderlinorna spändes och knarrade när kroppen lättade från balkongen. Quen kom på sig själv med att nästan hålla andan. Den långa halsen med det tunga huvudet svajade under tygkanten när kroppen lyftes. Quen flackade med blicken då hon påmindes om smällen när nacken knäckts. Hon svalde och tog ett djupt andetag.

De fyra drakarna flög välsynkroniserat ut över staden. De skulle följa den breda viken och ta sig ut över havet mellan Escut och Esquena. På det viset fanns ingen under dem om de av någon anledning skulle tappa kroppen på vägen ut mot djupare vatten. Det var något som aldrig hänt, men det var ändå något som man förberett sig på. Vagt kunde hon höra folket nere i Axis som sjöng för den fallna draken. Hundratals röster fördes med vinden likt ett svårfångat nynnande.

Till slut försvann drakarna med kroppen ut i mörkret bortom stadsmurarna. Sången från folket hördes fortfarande och vad Quen fått höra kunde det fortgå större delen av natten. De fem husarer som stod kvar samlade sig i formation och tågade in i stallet. Drakarna följde med in och stannade i sina bås medan husarerna fortsatte ner till ett av tornets tempel. Skålarna med eld skulle lämnas på varsin piedestal där inne och de skulle lyssna på en präst som skulle tala och be böner.
Quen kunde inte låta bli att känna sig obekväm med det hela, men det skulle förhoppningsvis inte vara allt för länge. Hon var inte säker på om hon var ledsen eller kände sig skyldig. Känslan var svår att placera. Mest kände hon sig olustig, vilket kanske inte var så konstigt. Hon var skyldig, men ändå inte.
För att skona sina tankar drömde hon sig bort till morgondagen då det var dags att låta drakarna jaga. Aldrig hade hon längtat lika mycket efter att få flyga. Inget bekymmer i världen kunde nå henne då. När vindarna bar henne och Zadroc över himlarna var hon fri.