Oro blandade sig med irritation då Quen kände att soldaten inte svarat på hennes fråga. Så många insikter föll på plats att tankarna knappt ville lyda. Något måste ha hänt Brodir. Något allvarligt nog för att skjuta upp henne i tronföljden till drottningtiteln.

Lättnaden sköljde över henne när Norin dök upp bakom soldaterna. Skyndsamt trängde han sig fram mellan dem med en irriterad rynka mellan ögonbrynen.
”Vår drottning har tid att klä på sig. Så bråttom är det inte att hon ska behöva fly i nattsärken”, muttrade han till soldaten framför Quen.
”Ni är inte mer än en soldat, herr Runsköld och inte tillhör ni drottningens närmaste garde heller.”
Soldaten svarade artigt, även om han lät otålig.
”Är det inte jag som bestämmer vem som är mina närmaste?” undrade Quen som slutligen lyckades ta in fragment av situationen.
”Självfallet, min Królowa.”
Soldaten bugade snabbt och tog ett steg tillbaka för att visa respekt. Norin slösade inte tid på mer diskussioner utan föste in Quen i rummet så att han kunde stänga dörren efter dem.
”Vad är det som händer?” frågade Quen med rösten genomsyrad av förvirring.
”Är det inte uppenbart? Brodir gjorde dig till arvinge och när han dör utan att ha utnämnt någon annan så faller tronföljden på dig.”
Quen stirrade på Norin medan han rotade fram hennes dusziska kläder ur kistan med tillhörigheter. Verkligheten ville fortfarande inte komma ikapp henne.
”Vad hände? Hur? Varför?”
Norin suckade.
”Jag har ingen aning. En soldat kom och varnade mig om att Brodir blivit funnen i sin kammare för bara en liten stund sedan. Soldaterna utanför din dörr är Brodirs närmaste män. Deras uppgift är att skydda den nya monarken till varje pris då det enligt rykten inte ser ut som att Brodir mött en naturlig död. Du måste ge dig av härifrån. Omedelbart.”
”Är Brodir död?”
Norin steg fram till henne och tog tag i hennes axlar.
”Inte nu, Quen. Vi får prata om det sen. Klä på dig. En sak i taget.”
Han gjorde en demonstrativ gest mot kläderna han lagt på sängen åt henne innan han rotade vidare i rummet i jakten på allt som kunde vara personligt för henne.

Quen fick koncentrera sig hårt på plaggen hon drog på sig. Bakom koncentrationen försökte smärtsamma och skrämmande insikter bryta genom ytan, men hon höll bestämt tillbaka känslorna. Hon kunde varken sörja Brodir eller låta skräcken över att oförberett ha blivit drottning ta tag i henne. Vikten av hennes situation var ändå för stor för att få grepp om. Med bestämda rörelser drog hon åt bältet i midjan innan hon vände sig till Norin. Han mötte hennes blick och nickade.
”Lika bra att lämna husarklädnaderna här. Situationen är trots allt en helt annan nu och du lär inte bli husar igen.”
Quen svalde och tog ett djupt andetag.
”Så vad förväntas jag göra nu?”
”Du förväntas fly från Axis fortast möjligt och ta dig till Himlakammen. Sedan får vi försöka reda ut vad som hänt och hur det kunde hända. Som jag sa så tar vi en sak i taget. Flykt är vårt första huvudbry och då måste vi låta Thrum Gyllenhammar och hans soldater där ute vara med och bestämma. Det är trots allt deras jobb.”
Quen nickade.
”Ska vi börja med att släppa in honom?” undrade Norin.
Quen nickade igen.
Norin gick bort till dörren och öppnade den. Thrum och de övriga soldaterna stod precis utanför.
”Kommer du in så att vi kan planera?” undrade Norin.
Den bredaxlade mannen steg in och lät Norin stänga dörren efter honom.
”Hur vill ni gå till väga?” frågade Norin rakt på sak.
”Enligt order ska vi få ut vår Królewski ur staden fortast möjligt om den tidigare monarken fallit offer för ett brott. Mördaren kan finnas kvar i tornet, så vår nya regent bör föras i säkerhet med omedelbar verkan.”
”Så mycket vet jag. Jag undrade hur ni ville gå till väga.”
Thrum tog ett frustrerat andetag. Quen tyckte att han såg spänd ut och anade att den viktiga uppgift som lagts på hans axlar vägde tyngre än han varit beredd på.
”Vi eskorterar vår Królowa på så säkra vägar vi kan och flyr genom skogarna mot Himlakammen...”
”Är inte det lite dumt?”
Thrums väderbitna ansikte drogs ihop till en ogillande min. Det rödbruna skägget var kort och visade tydligt hans spända mun medan de isblå ögonen gjorde blicken intensiv. Norin höjde ena handen och pekade mot taket.
”Vår drottning har ett gigantiskt vidunder som väntar på henne uppe i stallet. Jag tror inte att hon skulle vara tryggare någon annan stans mellan himlakupan och havets botten än hon skulle vara på den drakens rygg. Tar hon den vägen ut kan hon dessutom vara på plats i Himlakammen innan solen går upp. Vore inte det den bästa flyktvägen för vår Królowa?”
Thrum såg ut att ge det en sekunds eftertanke innan han nickade.
”Korrekt. Vi eskorterar vår drottning till drakstallet och ser till att hon kommer iväg utan missöden.”
”Men... alla andra då?”
Norin och Thrum så på henne.
”Om det här är början på ett krig. Svävar inte alla duszer här i Axis i fara då?”
Det var en oerhört främmande tanke, men hon hade faktiskt ett folk att tänka på. Thrum tog ett djupt andetag, men det var svårt att avgöra om han kände sig frustrerad eller om han bara samlade tankarna.
”Jag är säker på att ditt folk inte svävar i någon fara. Det är ditt liv som är eftertraktat. Nyheten om vår Króls bortgång kommer att sprida sig om en löpeld i morgon. Folket får själva välja om de vill följa er till Himlakammen eller inte. Alla dusziska soldater kommer att lämna Axis, så folket kan tryggt färdas med dem om de vill ge sig av.”
Quen lät orden smälta in innan hon nickade.
”Okej... Men Norin då?”
Thrum vände blicken mot Norin.
”Jag följer med soldaterna. Vi börjar samla oss så snart du gett dig av.”
Quen skakade på huvudet.
”Jag vill inte lämna dig här. Vi har ingen aning om vem som dödade Brodir. Personen vet säkert att du är min bror och det sätter dig i fara.”
”Vi har inte tid att argumentera. Du måste ge dig av snarast”, sa Thrum enträget.
”Zadroc kan bära både mig och Norin. Det vet jag att han kan.”
Quens röst blev högre då hon ville få sin sak sagd. Med den situation hon befann sig i ville hon absolut inte lämna Norin efter sig. Oron skulle vara outhärdlig, även om han lyckades sända bud till henne med jämna mellanrum. Lika angelägen var hon att inte behöva vara ensam. Zadroc var inte rätt sorts sällskap i den stunden, även om han ingav en stark trygghet.

Quen gick mitt i gruppen med soldater. De rörde sig i dubbla led med Thrum och Norin i spetsen. De såg inte en själ och hon misstänkte att de medvetet tog omvägar runt platser där det kunde finnas vakter. De gick i alla fall inte kortaste vägen till drakstallet. Quen sa ingenting om saken och koncentrerade sig på att inte tappa kontroll över sina känslor. Att Brodir var död hängde som en mörk skugga bakom hennes tankar, men sorgen fick vänta. Att lämna Axis var hennes högsta prioritet.

Zadroc lyfte huvudet från golvet när de steg in i stallet. Quen pekade ut var sadeln fanns och en soldat skyndade för att hämta den. Zadroc verkade veta vad det gällde då sadeln nämndes och reste sig.
”Jag vet inte hur du ska lyckas hålla dig fast, men du borde kunna kroka fötterna i remmarna som jag har över benen. Vi ska inte göra några farliga manövrar, så det borde räcka med att du håller i mig”, sa Quen till Norin.
Norin nickade och svepte med blicken över Zadroc. Han verkade sakna ord, vilket skulle ha fått henne att le om situationen varit en annan.

”Flyg till öppningen för Tronowa Hol. Öppningen i tronsalens tak borde vara stort nog för din drake. Enligt legenderna så var det trots allt en drakhåla innan Drógan Handfaste besegrade draken och tog över grottan för att skapa vårt första samhälle. Inte vet jag om den draken var lika stor som din, men det borde i alla fall vara en öppning stor nog för en drake.”
Thrum lät stressad när han instruerade Quen. Hon placerade sadelns remmar över sina ben och nickade bara åt Thrums anvisningar. Det kändes logiskt att ta sig in via tronsalen. Dels fanns nog inte någon större öppning in i berget och salen var inte så noga bevakad då Brodir befunnit sig i Axis. Förhoppningsvis skulle hon inte ge någon ett slaganfall när hon tog sig in genom taket med en drake.

Norin satte sig till rätta bakom henne och stack fram fötterna för att få remmarna att lägga sig över hans vader. Om han var nervös över att sitta på Zadroc visste hon inte, men han litade förmodligen på hennes omdöme. Han tog ett stadigt tag om hennes axlar, vilket hon tolkade som att han var redo. Quen såg ner på Thrum igen.
”Så vi ses om några dagar?”
”Självfallet, min Królowa.”
Thrum stack handen innanför kläderna och tog fram en pergamentrulle. Han fick sträcka på sig för att ge den åt henne.
”Ge det här till den första soldat du ser. Jag har i korta ord förklarat vad som hänt och intygar att budet om Brodirs död stämmer. Om jag inte misstar mig borde Brodir ha meddelat att du är hans efterträdare redan när överenskommelsen skrevs under. De vet att du står i direkt tronföljd, men de behöver min signatur på att de nu har en ny Królewski.”
Quen nickade och stack in rullen innanför kläderna för att hålla den säker.
”Bäst att ni ger er av innan någon märker något. Vi ses i Chmura- Krzywka, min Królowa.”
Thrum bugade och stegade iväg.

Quen tog blicken från drakstallet i samma stund som Zadroc steg närmare kanten. Han sköt mjukt ifrån och gled tyst ut över den sovande staden.
Quen hade ingen aning om vad han hade för åsikter om något. Han hade inte sagt ett ord medan de sadlat honom. Quen antog ändå att avsaknaden av protester tydde på ett godkännande. Han hade i alla fall gjort en mycket mjuk start, vilket visade att han tog hänsyn till Norin.

Axis’ facklor och ljus försvann när de passerade den yttre muren och mörkret slöt sig tätt under dem. Bara vindens sus och Zadrocs dova vingslag hördes i tystnaden.
Quen slöt ögonen och koncentrerade sig på sin omgivning. Värmen från Norin mot ryggen, den kyliga vinden i ansiktet och ljudet av vingslag fyllde hennes medvetande en stund, men snart svepte Brodirs varma leende upp i minnet. Hans nöjda min när hon gått med på att bli hans tronarvinge och hans stolta hållning var gång han berömt henne för sin titel som husar. Hon hade inte hunnit lära känna honom så väl som hon velat, men hon hade ändå hunnit bli fäst vid honom. Han hade varit en bra kung och hans frånvaro skulle lämna ett stort tomrum efter sig. Hon kunde inte begripa hur hon skulle lyckas fylla det tomrummet. Saknaden efter Brodir och rädslan för vad framtiden kunde bära med sig fick tårarna att svämma över.
Innan hon hunnit hindra det snyftade hon till. Direkt kände hon Norin vända blicken mot henne. Varsamt strök han undan hennes hår från ansiktet och lade huvudet på sned för att se om hon faktiskt grät. Quen torkade snabbt bort de tårar som lyckats ta sig ner för kinderna och harklade sig. Hon ville inte verka svag, men Norin lät sig inte luras. Han slöt armarna tätt om henne och lutade sitt huvud mot hennes. Quen lutade sig tillbaka och lät honom hålla om henne. Det var nog lika bra att få sorgen bearbetad så att hon kunde hålla sig samman när de kom fram.

Himlakammens höga toppar kom närmare där de tidigt kunde urskilja den massiva toppen som var Chmura- Krzywka. Quen hade samlat sig under färden och den kalla vinden hade hunnit svalka hennes ansikte efter de tårar hon fällt. Hon tog ett samlande andetag och spanade efter sprickan i taket till tronsalen. En kall gryning lyste upp snön på de högsta topparna medan bleknande skuggor ruvade kring bergens fötter. För ett ögonblick slog tanken henne att det var hennes eget rike hon såg ner på. Tanken fick bara någon sekunds utrymme innan hon tryckte undan den igen. Det var fortfarande för stort att ta till sig.

”Där har du öppningen i berget. På sluttningen nedanför den högsta toppen”, sa Norin och sträckte en arm förbi henne för att peka.
Quen nickade. Hon anade att Zadroc sneglade på Norin som hastigast för att ta till sig anvisningen innan han sänkte sig mot öppningen till tronsalen.

Zadrocs vingslag fick lös snö att virvla upp runt honom när han landade innan han klättrade ner genom öppningen i berget med huvudet före. Han landade på det vida stengolvet efter ett kort hopp och sänkte sig för att låta Quen och Norin stiga ner. Mörker och tystnad ruvande runt dem där varje ljud de gav ifrån sig ekade vagt mot stenväggarna. Salen var längre än den var bred, men det var långt ifrån en korridor. Golvet av blankpolerad mörk sten låg likt en vattenyta och reflekterade det lilla ljus som tog sig in genom öppningen de nyligen tagit sig in genom. I Brodirs frånvaro hade man tydligen inte ansträngt sig med att hålla fyrfaten brinnande, även om det egentligen hörde till att man gjorde det. Luften kändes aningen kall och rå, så det var nog ett tag sedan eldkorgarna gett ljus och värme.

Quens blick vandrade över den stora salen medan hon steg undan från Zadroc. Blicken drogs till slut till den stora tronen längst in. Med kantiga former såg den stram och respektgivande ut, även om den var väldekorerad och vacker. Himlakammens tron reste sig på en liten plattform med fem trappsteg till golvet. En rysning följde hennes ryggrad när det slog henne att tronen var hennes.

Ljudet av raska steg hördes och de vände alla blicken mot porten till tronsalen. Skenet från eld kom närmare tills en mindre grupp soldater marscherade in med varsin fackla i handen. Deras ledare stegade till Quen.
”Finns det en förklaring till ert plötsliga besök, husar?” frågade han.
”Thrum Gyllenhammar ville att jag skulle överräcka det här”, sa Quen och tog fram rullen Thrum gett åt henne.
Soldaten räckte sin fackla åt en av sina kamrater innan han rev sigillet och rullade upp pergamentet. I skenet från facklorna kunde Quen vagt antyda att det bara fanns två rader på pergamentet.
Soldatens ögon vidgades medan han stelnade till innan han kvickt tog pergamentet i ena handen och dök ner på ett knä i en djup bugning.
”Var hälsad, min Królowa. Välkommen hem.”
Soldaterna bakom honom dök ner i samma gest. Förvirring och chock gick att antyda i deras ansikten, men de tappade inte sin professionella hållning.
Quen skruvade på sig när hon var osäker på om hon borde säga eller göra något. Lyckligtvis reste soldaterna sig innan hon hunnit bli allt för obekväm.
”Låt oss visa er till de kungliga gemaken. Kan vi lämna draken här?”
<Jag klarar mig utmärkt här.>
Quen nickade.
Norin följde tätt efter henne när hon eskorterades till en sidodörr vid tronsalens entré.

Rummet de steg in i var en kombination av vardagsrum och taktikrum. Mitt i rummet stod ett bord format som Kontinenterna. Runt väggarna fanns en del bord, stolar och kistor. Två dörrar ledde vidare in i de mer privata utrymmena.
”Känn er som hemma, min Królowa. Är det något som önskas?”
Quen lät blicken svepa över rummet. I all förvirring var hon inte säker på om gemaken redan skulle anses som hennes eller om de bara var där för att tala om det som hänt.
”Jag skulle vilja träffa min far”, fick hon fram.
Soldaten bugade och lade pergamentet han haft i handen på bordet.
”Jag ska sända någon efter er far. Jag ska även informera rikets uppsatta om vårt skifte på tronen. Jag tror säkert att ni vill ha en stund i avskildhet efter natten.”
Soldatens blick svepte via Norin.
”I morgon samlar vi rådet och diskuterar situationen. Ni är trots allt här avsevärt tidigare än den kungliga eskorten.”
Norin gav soldaten en nick.
”Tack. Vi meddelar tjänstefolket om det är något vi önskar.”
Soldaten bugade innan han gick ut till sina kamrater och stängde dörren efter sig. Quen stirrade tomt på taktikbordet en stund medan hon samlade tankarna.
”Vad händer nu?” mumlade hon.
Norin steg närmare och strök henne över armen.
”Just nu händer inte mycket mer än att vi snart får se vår fars reaktion på dina bedrifter. Nyheten om tronskiftet kommer att sprida sig under dagen. Det kommer säkert att komma en skräddare som förser dig med kläder passande för en Królowa och en smed kommer att prata med dig om önskemål angående en krona. Sedan kommer rådet att samlas och diskutera vad de bästa åtgärderna är. Det kommer nog inte att beslutas så mycket då de måste vänta på vaktstyrkan från Axis. Thrum måste ge sin version om vad som hände och delge rykten och misstankar. Utöver det kan vi bara spekulera.”
”Hur vet du det?”
”Vad som ska hända?”
”Ja.”
”Det ingick i min utbildning som vakt. Hamnar man i den kungliga vaktstyrkan ska man kunna det mesta med en gång. Alla soldater får lära sig grunderna hur det går till i hovet och jag har umgåtts med många i det kungliga gardet. Det mesta är ändå ganska logiskt.”
Norin sneglade på henne som för att försöka tolka hennes ansikte. Hon nickade med blicken kvar på bordet. När hon inte rörde sig lät han henne vara och strosade bort mot en av dörrarna för att kika in i rumment bredvid.
Quens blick föll på pergamentet som låg kvar på bordet. Hon tog upp det och rullade ut det för att få se vad det stod. Thrums underskrift fanns längst ner, men utöver det var det bara de två raderna hon antytt i skenet från facklorna.

Vår Król är död. Buga för er Królowa.