Kören av röster steg och sjönk mellan stenväggarna till ett korus i harmoni. Quen stod på den smala balkongen högt ovanför och lyssnade. Den mansdominerade kören hade många tonarter, men de följde varandra perfekt.
Stående mellan två av stenpelarna lät hon blicken vandra över den stora statyn av Zycie. Livsgudinnan stod med ögonen slutna och armarna utbredda som om hon välkomnade den som steg in i templet till en omfamning. En lång spricka i taket hade klätts med glas för att bilda ett stort fönster, men en lika stark ljuskälla i rummet var alla de ljus som brann i stora samlingar.
Kören sjöng för Brodir i väntan på att hans kropp skulle föras till templet. Zycie gav dem liv och välkomnade dem när deras tid runnit ut. Munkarnas sång berättade om den själ som skulle återföras till henne.
Quen var glad att hon hade sina känslor under kontroll. Gårdagen hade varit kaos för henne, men Toryn och Norin hade hjälpt henne att ta sig samman igen. Hur osannolikt det än kändes var hon drottning nu. Hon kunde inte bryta ihop hur som helst när hon behövde se stark och samlad ut.

Tysta steg hördes bredvid henne.
Hon vände på huvudet och mötte Norins blick. Quen tog ett djupt andetag och lämnade sin plats vid det midjehöga räcket för att följa honom tillbaka till de kungliga gemaken.

Ljudet av munkarnas sång dog bort när de stängde den tjocka trädörren efter sig.
”Vad sa rådet?” undrade hon medan de följde den tysta stengången.
”Brodirs kontrakt gäller och han har inte skrivit något annat kontrakt med en sekundär arvinge. Tronen är din, med allt vad den innebär. Enligt tradition måste du hålla din titel i minst ett år innan du kan överräcka den till någon annan. Dessutom vet vi inte hur Brodir dog än. Inte med säkerhet. Någon har utan tvekan dödat honom, så det är extra viktigt att du faktiskt sitter kvar som regent. Stiger någon fram och säger sig vara en bättre Królewski än dig så är det en stor orsak till misstanke. Dessutom har de stort förtroende för Brodirs omdöme. De tror inte att han skulle ha skrivit kontraktet med dig om han inte sett något hos dig som han litade på.”
Quen nickade. Hon fick sedan ta ett samlande andetag då verkligheten kröp ett steg närmare. Tronen och drottningtiteln var hennes i minst ett år.
Hjärtat slog snabbare vid blotta tanken.
”Så vad gör vi nu?”
”Nu ska vi se vad skräddaren har åt dig då de gamla trasorna du haft tidigare inte anstår en Królowa. En smed kommer att tala med dig om din framtida krona. Även om du bara är drottning i ett år kan vi inte ha en drottning utan krona. Du ska även välja ditt personliga garde och lära dig dina nya uppgifter. Inom kort ska du få träffa och lära känna dina gelikar. Sedan återstår det som sagt att se vad vi får reda på om Brodirs död.”
Quen tog ett djupt andetag igen då trycket över bröstet blev påtagligt.
Hon nickade medan hon knäppte händerna över magen. Hon hade aldrig ens tänkt tanken på att styra över något annat än ett hushåll och även det hade känts främmande.

I tronsalen stod skräddaren och väntade på dem. Han såg samlad och lugn ut, men det märktes att han höll en fasad i ett försök att dölja hur nervös den stora draken gjorde honom.
”Min Królowa. En ära att få se er igen. Jag hoppas att mina enkla skapelser ska få er att skina mer än ni redan gör.”
Han bugade innan han gjorde en gest mot en ställning där en rad klänningar hängde.
Den gamle mannen hade en kal fläck mitt på hjässan och bar ett par små glasögon som förmodligen var till för att se när han trädde en tråd genom ett nålsöga. Han var en av mycket få manliga duszer som valt att raka sig. De randiga byxorna och den gröna västen förstärkte hans ovanliga natur. Quen hade under gårdagen hoppats att hans egna kläder inte indikerade hur hans skapelser skulle bli, så att se kläderna som hängde på ställningen gjorde henne lättad. Precis som hon hoppats såg det ut att vara praktiska kläder med jordnära färger. Mycket grått, brunt och naturvitt, men kläderna var ändå eleganta även om de var tåliga. Klänningarna hade en kjol som var knäkort framtill, medan baksidan var lång nog att nästan nudda vid golvet. Långa ärmar, snörningar på passande ställen och vackra mönster. Hon kunde inte ha bett om något bättre. Med de klänningarna skulle hon till och med kunna sätta sig i sadeln på Zadroc utan större problem.

En kammarjungfru bar in de extra klänningarna till garderoben medan Quen granskade sin spegelbild. Den klänning hon valt för dagen var mörkt gråbrun med ett svart mönster, men den lystes upp av det gräddvita fodertyget som syntes på passande ställen. Klänningen kändes jordnära, men ändå tydligt kunglig.
”Inte illa.”
Hon mötte Norins blick i spegeln.
”Jag kanske borde göra något åt håret?” undrade hon.
”Jag kan hjälpa dig. Fläta?”
Hon nickade.
Norin sträckte sig efter kammen som låg på ett sidobord.

Knappt hade Norin lagt undan kammen innan en välbyggd, mörkhårig man steg in i taktikrummet. Hon kände igen honom från sina besök hos Toryn i smedjorna.
”Honorowa Królowa”, sa han och bugade djupt.
”Var hälsad.”
Hon steg fram till kartbordet för att se vad han hade med sig. Groar Stjärnbroke lade entusiastiskt fram skrinet han burit under armen och slog upp locket.
”Din krona, min Królowa, ska givetvis passa dig som handen i handsken. Inte bara till formen, utan även utförandet ska göra det uppenbart vems krona det är. Som du säkert redan vet har varje Królewski en unik krona som även döps med ett passande namn. Din krona är inget undantag... Låt oss börja.”

Quen blev visad bitar av olika metaller samt oräkneliga ädelstenar, mineraler och pärlor. Groar hade till och med små modeller av kronor med sig för att ge henne olika exempel. Det märktes tydligt att han var förtjust i de små modellerna då han sken upp lite extra när han pratade om dem. Gesterna blev ivrigare och han pratade snabbare. Det kunde hon förstå. Han fick förmodligen inte visa dem särskilt ofta i sitt rätta syfte.

”Så vad tror min Królowa? Låter rosenguld mer intressant än vitt guld, eller ska vi satsa på den rökigt mörka silverkronan?”
Groar såg förtjust på henne medan hon lät blicken svepa över alla modeller och metaller som visats för henne. Hon kände sig lätt överväldigad av alla valmöjligheter. Inte visste hon vad som var unikt för henne heller. Hon hade inte sett så många drottningkronor. Hon kunde bara minnas Brodirs krona Järnkrans och Drógan Handfastes Silverband som fanns avbildad på hans staty. För stunden kändes minnet dessutom extra blankt.

<Lilla Kreda. Om du tillåter kan jag ordna ett passande material för din krona. Säg att du vill tänka på saken tills i kväll.>
Quen hade inte märkt att Zadroc kommit närmare. Tydligen hade han hört vad som pågick i rummet och ville lägga in sin egen åsikt.
Quen nickade för sig själv.
”Kan jag tänka på saken tills ikväll?” undrade hon och såg på Groar. Groar log och bugade.
”Självfallet. Ett så stort beslut ska givetvis tänkas över ordentligt. Det är inte så lätt att ångra sig i efterhand. Jag har aldrig hört talas om att någon skulle ha fått sin krona omgjort efter en tid, så noggrann eftertanke är fördelaktigt. Jag återkommer ikväll.”
Groar packade glatt ihop sina varuprover och bugade djupt.
<Jag ger mig av på jakt och tar med din framtida krona på vägen tillbaka.>
Quen hörde Zadrocs klor skrapa mot sten när han klättrade ut genom taket i tronsalen. Hon hade ingen aning om vad han kunde ha i åtanke, men antog att han kände till gömmor i bergen bättre än många andra. Han kunde mycket väl ha något undanlagt som var värdefullt eller ovanligt.

”Så du tror att Thrum blir bra som förste anförare, även om jag är din närmaste man?” undrade Norin.
Quen nickade.
”Jag fick ett gott intryck av honom i Axis. Han verkar vara noga med sina uppgifter och han har dessutom goda erfarenheter efter sin tid med Brodir.”
Norin lutade sig mot taktikbordet och nickade.
”Jag håller med. Du behöver förstås inte bestämma dig än och när du bestämt dig är det inte hugget i sten. Han borde vara tillbaka från Axis om några dagar, så tills dess kan du tänka på saken. Ärligt talat vet jag inte vem jag annars skulle rekommendera. Jag har inte hört annat än positiva saker om Thrum...”
Norin såg tankfullt ner i bordet medan han verkade resonera över saken.

Ett ljudligt skrapande från tronsalen fick Quen att vända blicken till dörren.
Hon lämnade sin plats vid bordet och gick ut i den stora salen. Zadroc landade precis på golvet innan han kom bort till henne. Han sänkte huvudet och släppte ner något vid hennes fötter.
Quen såg på de mattsvarta drakfjällen innan hon böjde sig ner och samlade upp dem.
<En drottning som rider en drake bör ha en krona som visar var hennes styrka ligger.>
Quen nickade.
Hon undrade om Zadroc hade vetat var en av hans fränder avlidit eller om han rent av tagit draken av daga själv.
<En gammal fiende som kommer att klä dig väl>, tillade han som om han anade sig till hennes tankar.
Quen mötte hans blick innan hon nickade igen. En krona av drakfjäll var kanske precis vad hon behövde. Ingen skulle kunna missta henne för någon av de andra regenterna och ingen som inte sett henne tidigare skulle undgå att veta vem hon var. Ingen skulle se henne som en liten flicka i prinsesskrona. Hon skulle vara den första Królewskin med en drake och hennes krona skulle visa det för vem som än såg henne.

Groar såg överraskad ut när hon överräckte fjällen åt honom, men sedan lyste entusiasmen upp hans blick. Han var den första smed som skulle skapa en krona av drakfjäll, vilket han säkert insåg att han skulle bli ihågkommen för.
”Ge mig tills imorgon så ska jag ha din krona färdig, min Królowa. Jag ska arbeta hela natten och överräcka den imorgon till frukosten”, lovade han och bugade.
Quen nickade.
”Jag inväntar ditt resultat imorgon.”
Han bugade igen och lämnade skyndsamt hennes kammare.
Norin ställde sig bredvid henne.
”Drakfjäll på huvudet kommer utan tvekan att ge dig en viss uppmärksamhet. En viss udd också vill jag påstå.”
”Det är väl ingen nackdel?”
Han skakade på huvudet.
”Nej, det är snarare en fördel. Kanske att det rent av lyfter din moral lite också. Det är en hel del som väger på din framtoning nu, bara så att du är medveten om det.”
Hon mötte hans blick.
”Min framtoning?”
”Absolut. Hur du agerar och visar dig inför andra har en direkt koppling till hur folket uppfattar ditt styre och sitt eget värde. En drottning som går med huvudet sänkt som om hon skäms över något får folket att känna sig mindre värda och skapar en känsla av att riket inte är så imponerande för andra. Går du med huvudet höjt som om du inte kunde vara mer stolt över ditt rike så sätter det ett högre värde över riket i andras ögon också. Svårare än så är det inte.”
Hon tog ett djupt andetag innan hon nickade. Det låg en hel del i Norins ord och hon lade dem på minnet med omsorg. Skämdes hon över sitt styre skulle andra skämmas över att höra till hennes folk. Precis som Norin sa var det väldigt enkelt. Hon hade bara inte tänkt på det tidigare.

”Vill du att jag sover på soffan i ditt rum i natt med?” undrade Norin.
Quen suckade.
”Du borde ha en egen bostad nära min egentligen, men den tillhör för tillfället Thrum och vi kan nog inte låta dig bo där innan vi hunnit bestämma hur vi ska göra med den saken.”
”Du vill att jag tar över Thrums bostad?”
Quen stod tyst för ett ögonblick.
”Vore det elakt mot honom?”
”Det tror jag inte, men vi bör ge det lite eftertanke. Om jag bor i Thrums bostad kanske han vill bo i den högste anförarens rum, vilket han ju blir om det fortfarande är det du vill att han ska vara. Högste anföraren idag är ganska gammal och skulle kanske inte ha något emot att gå i pension eller kanske arbeta med något annat.”
Quen suckade. Att be folk att flytta och byta titlar kändes ofint, men det var väntat att hon skulle göra ändringar i sitt hov. Hon hoppades bara att det inte skulle märkas allt för mycket hur obekväm det gjorde henne.

Quen tog för sig av frukosten som dukats fram i taktikrummet. Hennes andra frukost i egenskap av drottning. Det kändes fortfarande ovant, även om hon börjat smälta att titeln var hennes .
”Jag har fått höra en del rykten från hovet”, sa Norin medan han delade ett nybakat bröd.
Quen lyfte blicken.
”Rykten?”
”Ja. Det spekuleras en hel del i hur ditt styre blir, men överlag verkar ingen ha något negativt att säga om dig. Ett rykte måste jag säga att fångade min uppmärksamhet.”
Norin log när han mötte hennes blick.
”Okej?”
”Du är tydligen väldigt god vän med en viss Normi Gråpicker. Hon går runt och säger det till alla som orkar höra. Få tror henne förstås, men hon står på sig för allt vad hon är värd. Hon insisterar på att ni är goda vänner och att de bör respektera henne som drottningens vän.”
Quens ansikte mjuknade när hon vände sig till sin gröttallrik igen. Det fanns inte många fattiga duszer. Berget innehöll skatter åt alla, men det fanns familjer som hade låg ställning. Familjen Gråpicker var en av dem. De hade inte mycket och Normi blev ibland retad för att hon gärna hittade på saker i ett försök att hävda sig. Det mesta motbevisades förstås, vilket var orsaken till att så få tog henne på allvar. Quen var inte förvånad över att Normi i ett desperat försök att höja sin status valt att påstå att de var vänner. Flickan led uppenbarligen av det faktum att hennes familj ansågs bo på botten av riket.

En knackning på dörren fick henne att titta upp.
Norin reste sig och gick för att öppna. Groar stod med rak rygg och stolt hållning utanför. I händerna höll han en rosa sammetskudde med en mattsvart krona på. När Norin steg åt sidan för honom tågade han stolt in och höll fram kronan åt Quen med en bugning.
Hon tog emot kronan och slogs av att den inte vägde särskilt mycket. Groar hade mästerligt gjutit en insida i vitt guld som skulle passa hennes huvud perfekt utan att göra den allt för tung.
”Jag hoppas att kronan är till belåtenhet, min Królowa?” frågade han med kudden mot magen.
Quen nickade.
”Absolut.”
Groar väntade tålmodigt medan hon betraktade kronan. Det kändes stort att hålla den i händerna. Det faktum att hon hade en egen krona fick verkligheten att sjunka en steg djupare.
”Har ni något namn till den?” undrade Groar förväntansfullt.
Quen satt tyst för ett ögonblick innan hon nickade.
”Draktörne.”
”Strålande val. Lätt att komma ihåg och lagom respektgivande, om jag får säga det själv.”
Quen tog blicken från de mattsvarta fjällen och såg upp på Groar.
”Stokrotne dzieki.”
Han skruvade besvärat på sig.
”Inget att tacka för. Det är bara mitt jobb och det har varit en ära att få utföra det. Om det är någon som ska tacka så är det jag. Att jag gjort min drottning nöjd och det faktum att mitt verk ska få pryda hennes huvud är allt jag behöver.”
Han bugade sig djupt.
”Moje skromne dzieki, min Królowa.”
Med de orden lämnade han hennes boning.

Norin stängde dörren efter Groar innan han satte sig på sin plats igen.
”Den ser verkligen fantastiks ut. Den kommer utan tvekan att passa dig”, sa han och fyllde sitt stop med te.
Quen betraktade kronan. Verkligheten låg så nära att hon kunde känna andetagen i nacken. Det var hennes krona och ingen annan än hon skulle någonsin bära den. Hon skulle till och med begravas med den när den dagen kom.
”Vore det inte passande att ta en första promenad genom ditt rike nu när du har den?”
Norins ord fick henne att titta upp.
”Göra vad?”
Han ryckte på axlarna då han tydligen uppfattat hennes fråga som en begäran på förslag.
”Vi skulle kunna gå och hälsa på Toryn. Det känns lagom. Du behöver vänja dig vid att ha ett följe med soldater i hälarna när du ska gå någonstans. De kommer att gå i exakt samma takt som dig, så det förutsätter att du håller en lagom rytm själv. Lagom långa steg och taktfast. Dels ser det mer respektgivande ut och dels är det helt klart bättre än om det ser ut som att du försöker lära dem en primitiv dans.”
Quen såg storögt på Norin. Hon hade inte tänkt på att soldaterna skulle anpassa sig efter hennes steg. Hon hade inte tänkt på att hon skulle ha soldater efter sig alls. En drös förslag på hur hon kunde göra bort sig svepte genom huvudet. Alla skulle lägga märke till henne när hon kom skramlande med sitt garde i hälarna. Bara tanken fick hjärtat att slå snabbare, men hon var likväl medveten om att hon inte hade mycket till val.