Quen betraktade sin spegelbild. Draktörne passade hennes huvud perfekt. Mer än så hade hon inte väntat sig, men åsynen av sig själv med den spetsiga kronan fick en djup rysning att rinna ner för ryggen. Hon kunde inte förneka den nya titeln för sig själv längre. Hon var drottning vare sig hon ville eller inte. De svarta fjällens spetsar påminde nästan om lågor med det största fjället längst fram, dubbelt större än det bakre på kronan.

”Kommer du?”
Quen väcktes ur tankarna när Norin lutade sig in genom dörren till hennes gemak. Hon nickade kort och följde honom ut till tronsalen.
I salen stod ett följe med fem soldater.
”Din eskort, min Królowa”, sa han med en kort bugning.
Quens blick flackade via honom då det var första gången han tilltalat henne med titel.
”Behövs det faktiskt fem?” mumlade hon för att inte vara allt för uppenbar med sin osäkerhet.
Norin ryckte på axlarna.
”Med mig inräknad blir vi sex, vilket är det traditionella antalet. I salarna här hemma kan fyra vara helt acceptabelt, men då vi befinner oss i en spänd situation så förväntas du ha minst sex soldater i följet.”
Quens blick svepte över soldaterna och fann två kvinnor bland dem. Det kändes passande att de hade några kvinnliga soldater i eskorten, även om det gärna hade fått vara en till för jämnare antal. Hon fick se över det senare. Hon mötte Norins blick igen. ”Så vi går hem på en visit?” undrade hon.
”Nja. Vi går ner till smedjorna. Toryn arbetar med att smida vapen åt soldaterna ifall vi skulle befinna oss i en trängd situation snart. Jag tyckte det vore passande att vår Królewski går ner till smedjorna för att se hur arbetet fortskrider. Ett tecken på att du ombesörjer ditt folks säkerhet samtidigt som du inte är rädd för att smutsa ner dina fina kläder i arbetet.”
Quen nickade igen.
”Så... jag ställer mig alltså först i ledet och sen går jag bara?”
Hon sänkte rösten än en gång då frågan kändes dum. Hon ville ändå försäkra sig om vad hon förväntades göra innan hon började gissa sig fram.
Norin nickade.
”Du ser till att gå i mitten var du än går. En Królewski går inte och skrapar axlarna mot väggarna och de går inte åt sidan för någon. Andra flyttar på sig. Huvudet högt med jämna, flytande och lagom långa steg. Gärna smidigt och i fast takt.”
Quen kände bröstkorgen dra ihop sig medan hon präntade in anvisningarna. Sedan tog hon ett djupt andetag och nickade.
”Okej.”
Norin gjorde en gest åt henne att inta sin plats främst i ledet.
Quen steg fram och vände sig mot dörrarna.
”Zamówienie.”
Norins korta och bestämda order fick soldaterna att inta sina platser i raka led. Han tog själv den främre platsen på hennes högra sida.
”Det är bara att börja gå när du är klar. Du behöver inte vänta på oss.”
Quen kände kinderna bli varma när Norin lutade sig fram för att mumla henne i örat. Givetvis började en Królewski gå utan att vänta på någon. Hon hade bara varit så nervös att hon ville vara säker på att alla var med innan hon började röra på sig. För att bortförklara varför hon stod stilla såg hon över sin klänning så att den satt som den skulle. Händerna var hon inte säker på var hon skulle göra med då det kanske inte såg fint ut om en drottning gick och svängde med armarna. Hon lade händerna omlott över magen och tog ett djupt andetag igen. Sedan var det bara att sätta den ena foten framför den andra.

Att sju fötter träffade golvet samtidigt alstrade ett rytmiskt slamrande som fångades upp i att vagt eko mellan stenväggarna. Dess puls tycktes resonera i hela kroppen på henne. Rysningarna löpte över ryggen och upp i nacken då det kändes mäktigt, även om hon kände starkt att hon funnit det mer imponerande om hon bevittnat det istället för att vara i centrum av det.
Så långt hade de inte mött någon, men de närmade sig en av de breda trapporna som skulle ta dem ner till Góra-Hol. Quen tog ett djupt andetag för att samla sig, även om hon var noga med att inte tappa takten. Det kändes lite som att bli knuffad mot ett stup.

Quen svängde runt hörnet och fortsatte ner för trappan. Ljudet av soldaterna ekade ut i salen och fick rysningar att kittla likt kalla insekter över hennes armar. Hon kunde direkt se hur folk stannade upp och vände på huvudet. Händerna hon höll över magen trycktes hårdare mot kroppen, även om hon försökte att se avslappnad ut. Hon undvek att möta blickar och fortsatte ner för trappan i samma stadiga takt.
Mot slutet av trappan vände hon huvudet i riktning mot smedjorna, även om hon svängde först när hon steg ner på golvet. Det kändes som att hon ville planera varje steg hon tog så att ingenting gick fel. Hjärtat fladdrade i bröstet likt en fångad fjäril när hon hamnade så tätt inpå sitt eget folk.
Hennes folk.
Hon hade verkligen mycket att vänja sig vid.

En grupp barn nära trapporna till smedjorna fångade hennes uppmärksamhet. Inte minst flickan med det mörka, trassliga håret som stod med ryggen till. Normi Gråpicker stod med händerna i sidorna och verkade förkunna något med högburet huvud till de barn hon hade framför sig. Barnen framför henne såg inte särskilt imponerade ut, så Quen kunde gissa sig till samtalsämnet.
Ett av de äldre barnen framför Normi lyfte blicken och fick syn på Quen. Ett retsamt leende gick att antyda i flickans ansikte innan hon såg på Normi och sa något med antydan till skadeglädje. Normi snodde runt och man kunde tydligt se hur hon stelnade till med panik i blicken.
Quen höll tillbaka ett leende medan hon i stadig takt närmade sig gruppen med barn.
Bara några steg ifrån trapporna gav hon Normi ett leende.
”God morgon, Normi.”
Det såg ut att gå en vibration genom flickan.
”G-god morgon, Quen”, stammade Normi chockat fram.
Quen vände blicken framåt medan hon fortsatte ner för de breda trapporna med ett roat leende som dröjde sig kvar. Hon kunde nästan känna Normis triumferande attityd följa henne ner mot djupet av berget.

Smedjorna var mörka mot resten av berget då smederna behövde mörkret för att kunna avgöra temperaturen på metallerna de arbetade med. Toryn hade berättat för henne hur metallens glöd visade hur lättbearbetad metallen var beroende på dess temperatur. Lite här och var fanns vrår där stora eldgropar hölls heta med blåsbälgar som fick luften att dallra ovanför glöden. Det var ändå inte allt för varmt där då den underjordiska floden kylde ner utrymmet. Quen kunde bara ana floden längre in i salarna, men hon hade sett den många gånger. Tunneln där vattnet rann genom berget hade ett galler i var ände och släppte även in frisk luft. Floden hade flera broar över sig då det fanns smedjor på var sida, men för att komma till Toryns smedja skulle de direkt till vänster nedanför trapporna.

Quens fötter följde vant vägen till den bortre smedjan nära flodens strand. Ljudet av flodens porlande blandade sig med melodin av hammarslag mot metall. Blåsbälgar som knarrade och en och annan glödande metallbit som fräste i kallt vatten ingick i smedjornas symfoni.
Quen märkte att några av smederna tittade upp då de reagerade på följet som rörde sig genom salen, men de dröjde sig inte kvar med blicken lika länge som folket i Góra-Hol. Säkert kastade de en och annan blick efter henne när hon passerat, men de var inte lika benägna att glömma sitt arbete.

Toryn stod med blicken fokuserad på en bit glödande metall som han bearbetade mot sitt städ. Hammaren träffade rytmiskt den blivande yxan så att den röda metallen gnistrade, innan han vände sig till ässjan för att sticka den djupt i glöden. Han sträckte sig precis efter handtaget till blåsbälgen när han lade märke till dem. Quen anade att Norin gjorde en handgest åt soldatföljet så att de stannade på behörigt avstånd innan han följde henne fram till Toryn.
”Ser man på. Vad har min drottning för ärende här i min enkla smedja?”
Ett varmt leende gick att antyda under hans skägg som fick ögonen att glittra.
”Quen lär sig att gå med soldater i hälarna”, sa Norin utan omsvep.
Hon gav honom en blick, vilket fick honom att svara med en axelryckning.
Toryn log igen.
”Andra gången du lär din syster att gå alltså. Du var väldigt flitig med det när hon var liten. Hon behövde inte krypa nämnvärt bara hon blev gammal nog att vingla fram med stöd.”
Toryn fick en varm blick och log mot Quen då hon utan tvekan hade vagare minne av händelsen än Norin hade. Hon suckade återhållsamt och var glad att ingen annan befann sig inom hörhåll.
”Jag är här för att se hur smidet av vapen fortskrider. Än så länge finns inte mycket annat att pyssla med.”
Hon försökte att inte låta otålig. Det var trots allt meningen att hon skulle sköta ett jobb och inte bli påmind om när hon tultat runt i blöjor.
”Ah. Självklart, kära drottning”, började Toryn och vände sig till samlingen med vapen han redan smitt.

Vägen till Tronowa Hol kändes nästan längre än vägen ner till smedjorna, vilket kunde bero på att de skulle upp för alla trappor igen. Quen kände sig ändå ganska nöjd med besöket. Att gå i jämn takt hade gått bra, hon var nöjd med det hon fått veta om vapentillverkningen och hon hade förhoppningsvis lyckats visa en bra sida av sig för folket. Dessvärre sjönk magkänslan så snart hon fick syn på budbäraren som stod och väntade på dem strax innanför de stora dörrarna i tronsalen. Han mötte hennes blick och såg spänd ut medan hon närmade sig.
Så snart hon steg över tröskeln bugade han sig djupt innan han räckte ett brev åt henne.
”Bud från kejsaren i Axis, min Królowa”, sa han och bugade igen så snart hon tagit emot brevet.
”Tack”, sa hon kort och stegade bort mot sitt gemak.
Magen kändes som en spänd knut när hon sakta och noggrant knäckte sigillet för att öppna brevet.
Norin skickade iväg soldaterna innan han raskt följde henne, men det var hon knappt medveten om. Hon gick fram till taktikbordet och drog ut pappret som dekorerats med Ronirs prydliga handstil ur kuvertet.

Ärade drottning, det är med tungt hjärta som jag beklagar förlusten av en högt vördad konung. Kung Brodir Hammarhorn var en mycket omtyckt och förtrolig bundsförvant som jag kommit att uppskatta starkt under de år vi arbetat under allians. Han kommer att bli mycket saknad.
Jag skriver till dig i denna sorgens tid för att klargöra att du blivit befriad från din titel som husar med hänsyn till rådande omständigheter, även om jag ser detta som en tillfällig lösning. Aldrig tidigare har någon med drakblodets gåva intagit plats som monark i något av våra riken och jag kan inte se att det skulle emottas med blida ögon med tanke på det orättvisa övertaget. Jag försäkrar också att jag gör allt i min makt för att garantera ett fortsatt gott samarbete med Himlakammens folk och har satt mina bästa män på att undersöka omständigheterna kring kung Brodir Hammarhorns plötsliga bortgång.

Med förhoppning om ett fortsatt gott samarbete, Kejsare Ronir Storgar.

Quen blinkade och läste brevet igen. Hon var inte säker på hur hon vågade tolka det. Ronir verkade vilja ha tillbaka henne som husar så snart hon gett sin titel åt någon annan och förväntade sig att hon bara var drottning tillfälligt. Hon hade ärligt talat hoppats att hon inte skulle tvingas vara drottning livet ut, men att höra Ronir öppet säga att det även var hans förhoppning fick henne att vilja försvara sin titel. Hon var inte säker på varför. Brevet verkade inte vara illa menat, men ändå var det något obehagligt som snörde ihop sig i magen.
”Vad skriver han?”
Quen insåg att Norin säkert var lika spänd över brevet som hon och räckte det åt honom för att inte behöva återge det själv.
Norin läste brevet lika noggrant som hon gjort innan han lade ner pappret på bordet.
Quen tog ett djupt andetag.
”Vad tror du?” undrade hon.
Norin drog handen över ansiktet medan han suckade lika djupt som hon gjort.
”Det är svårt att säga när vi inte direkt har någon plan. Vill du vara drottning, eller vill du ge din titel vidare?”
Quen tog ett djupt andetag igen.
”Jag kan ärligt säga att det känns som att det är för tidigt att bestämma det. Vi är bara inne på mina första dagar i rollen som drottning och jag har fortfarande inte ett ordentligt grepp om vad min titel innebär ... Jag kan nog ge ett bättre svar när min ettåriga tid som monark närmar sig sitt slut.”
Quen såg på brevet som låg på bordet medan orden verkade ta slut för henne. Tidigare hade hon varit ivrig över tanken på att inte behöva bära sin titel, men när hon ställdes inför valet kändes det ändå som om hon var ovillig att släppa greppet om sin krona. Hon mindes sitt samtal med Brodir när han pratat om sina förhoppningar om att ändra villkoren för duzer och euner. Att få ett slut på det kejserliga herraväldet och göra alla folk jämlika. Om det någonsin skulle uppstå en sådan ändring så var det nu. Med sin drake och nya ställning var hon den enda som kunde göra något i frågan, men samtidigt ville hon inte vara känd som drottningen som kastade in Kontinenterna i ett krig.

”De andra monarkerna är på väg. De borde vara här om några dagar. Förmodligen två. Jag ser inget hinder i att du väntar med att fatta några beslut tills du pratat med dem.”
Quen tog blicken från brevet och såg på Norin.
Han gav henne ett snett leende i ett försök att se tröstande ut.
Hon nickade.
”Jag ska ge det noggrann eftertanke, men för att göra det vill jag få ett bredare perspektiv av de andra. Än så länge känns det som att jag bara går runt i fina klänningar med en krona på huvudet.”
Norin log lite bredare.
”Ärligt talat är det nog vad en monark gör under större delen av sin dag. Visst fattar de stora beslut och styr över sina riken, men det är ingenting som sysselsätter dem dygnet runt. Det har inte funnits något att besluta om än, men om du vill ha ett gott råd redan nu, så är det att inte ta till dig vad precis alla säger. Det finns många åsikter och inte alla delar sina åsikter med dig för att hjälpa dig.”
Quen knep ihop läpparna och suckade. Att vänja sig vid att många hade anledning att vara oärliga mot henne var nog bland de svåraste omställningarna. Hon fick se till att vara uppmärksam om någon försökte manipulera henne med sin egen agenda i åtanke.

Ljudet av steg som kom skyndande in i tronsalen fick både Quen och Norin att se mot dörren. En tjänstepojke dök lätt andfådd upp i dörröppningen och bugade snabbt för dem.
”Min Królowa. Thrum Gyllenhammar och hans följe har anlänt.”
Thrum dök upp med raska steg och pojken gick snabbt åt sidan.
”Min Królowa.”
Han bugade djupt.
”Jag är glad att se att ni tog er hit så snabbt och riskfritt som vi hoppades”, tillade han med en enklare bugning.
”Jag hoppas att er resa var riskfri den med?”
Thrum nickade.
”Det måste jag nog säga att den var. Jag kan meddela min drottning om att större delen av ert folk valde att följa er tillbaka till berget. Några valde att resa till sina egna anfäders berg och ett mycket litet antal valde att stanna. Många hade kärror och hästar, så resan gick snabbt även om vi hade äldre och mindre snabbfotade duzer i vårt följe.”
”Skönt att höra.”
”Jag har även sett till att Brodir Hammarhorn har blivit förd till templets kammare.”
Det kändes som att hjärtat blev kallt och långsamt sjönk. Quen fick ta ett lite djupare andetag innan hon nickade igen.
”Mycket bra. Jag räknar med att han blir omhändertagen tills vi håller ceremonin.”
Thrum bugade igen för att bekräfta att hennes önskemål skulle bli tillgodosett.

Quen tog ett ögonblick på sig att samla sig. Hon ville inte byta samtalsämne för snabbt då det skulle kännas respektlöst mot Brodir, men hon hade ändå ämnen att diskutera med Thrum nu när hon hade honom framför sig.
”Thrum... Som du säkert redan vet har jag valt att ha Norin som min närmaste man. I ärlighetens namn känner jag honom bättre än någon annan. Jag känner ändå att jag värdesätter dina kunskaper om våra styrkor och vill inte släppa dig för långt ifrån mig. Jag hade tänkt att du kunde få ta över titeln som högste anförare här i Chmura- Krzywka och att vi låter Kurin Järnbult dra sig tillbaka. Är det ett arrangemang som du skulle känna dig bekväm med?”
Någon form av känslor som svepte förbi under Thrums neutrala mask, men hon lyckades inte tolka minspelet.
”Självklart, min Królowa. Jag är säker på att Kurin går med på arrangemanget han med.”
Quen nickade.
”Mycket bra. Vi får ta och arrangera bostadsbyten och officiella titeländringar under morgondagen. Idag har vi tillräckligt att fundera på som det är.”
Quen tog upp brevet från Ronir och räckte det åt Thrum.
”Låt höra vad du tror om det potentiella hotet från Axis. Du har trots allt erfarenhet av Ronir efter dina besök med Brodir. Jag känner att det ligger en hel del under texten i det han skriver.”
Thrum läste brevet under tystnad medan Quen och Norin väntade tålmodigt. När Thrum sänkte brevet nickade han.
”Han är ärlig med det han skriver, men som du säger finns det mycket att tolka. Han tycker inte om tanken på att en monark i ett annat rike har tillgång till en drake och framför allt inte en drake som din. Det står klart för hela det kejserliga hovet att din drake ensam skulle klara de andra drakarna i tornet och Ronir uppskattar inte att ha det hotet hängande i över sig. Han är inte villig att ge upp ett husarpar som er heller. Det är lite som att ge bort sin bästa armé till någon annan. Vad ni än väljer att göra så kommer han att vänta med sin motaktion tills han fått klara besked.”
”När tror du att han väntar sig ett svar?”
Thrum stod tyst för ett ögonblick medan han betraktade brevet.
”Han räknar nog med att vi ska få begrava Brodir och sörja honom först, så runt en vecka skulle jag tro.”
Quen nickade.
”Tack. Om du inte hade mer att rapportera så tackar jag för idag.”
Thrum lade brevet på bordet och bugade innan han gick.

Quen mötte Norins blick.
”Så vi borde ha de andra monarkerna här om några dagar?” undrade hon.
”Troligen.”
Hon tog ett djupt andetag.
”Jag hoppas att inte någon av dem har något emot min titel. Vi vet ju inte med säkerhet att orsaken till Brodirs död ligger i Axis.”
Norin höll hennes blick under tystnad en stund innan han nickade.