27. Skogens folk

Màu nền
Font chữ
Font size
Chiều cao dòng

Zadroc landade i utkanten av den stora skogen. I norr kunde de vagt skymta Ocell och bakom dem var det inte långt till Ilacs strand.

Quen tog ett djupt andetag och lät blicken svepa över det gröna berg som reste sig en bit ifrån dem. Selva var djup och frodig, precis som de andra stora skogarna, men då skogen låg i norr fanns det mer barrträd än i de lövrika skogarna i söder. Att behöva lämna Zadroc kvar utanför skogen kändes lite osäkert, men det skulle inte finnas tillräckligt med utrymme för honom inne bland träden. Dessutom kunde det ses ofint att dra med sig en stor drake när man kom för fredsamma förhandlingar. Det fick räcka med de två soldater de hade med sig som eskort. Hon räknade med att de inte skulle ha några fiender i skogen. Eunerna var kända för att föredra fredliga former.

Norin gick tyst bredvid henne en bit innan han gav henne en blick. Hon svarade med en frågande blick då det var uppenbart att han hade något att säga.
”Kommer du ihåg vad deras hövdingar heter?” undrade han.
Det fanns en retsam underton då deras genomgångar av namnen inte varit särskilt smidiga.
Quen suckade.
”Jag tror det.”
”Okej... Så vilken hövding är vi på väg till nu?”
Quen pustade frustrerat igen.
”Kirri... Kirrikati?”
Norin nickade.
”Och hövdingarna i Verge?”
Quen suckade djupt.
”Kivikavi och Tjittjitjami.”
”Nej. Kivikavi stämmer, men inte det andra.”
Quen gned sig i ansiktet för att pusta igen.
”Tjittjii... ami. Tjittjiami.”
Norin log.
”Och i Serp-Terra?”
Quen snappade åt sig ett löv från en buske de passerade och vek det så många gånger det gick.
”Tickitak-. Tickitaki... Tickitaia.”
”Sista var rätt.”
”Det vet jag”, mumlade hon och kastade iväg lövet, ”Jag förstår inte varför deras namn måste låta som fågelläten. De är nästan omöjliga att uttala.”
”Deras namn är inspirerade av djurläten och hövdingarna döps ofta efter fåglarna med symboliken att de befinner sig över alla andra och har uppsikt över samhället.”
”Definitionen av fågelperspektiv.”
”Något ditåt.”
Quen låt blicken vandra över de allt större träden de hade omkring sig. Skogen började likna en sal med pelare av trädstammar. Bara på ett fåtal ställen nådde solstrålar ner och lyste upp öar av mindre växtlighet som frodades i ljuset. Resten av marken dominerades av barr och mossa. Träden var så grova att det skulle krävas dubbla famnar för att nå runt dem, vilket fick henne att undra hur stora träden i skogens mitt kunde vara. Hon hade hört att träden bar upp eunernas hus och rent av hela byar. De levde i träd som formats av deras förfäder och formade själva nya träd för framtida generationer. Hon hade aldrig sett deras byar, men ju närmare de kom ju mer växte hennes nyfikenhet.

Stigarna genom skogen blev allt tydligare ju närmare eunernas marker de kom. De följde en av stigarna när Norin stannade och höll ut armen för att stoppa henne. Längre fram på stigen stod en ensam eun. Han bar enkla kläder av skinn och en pilbåge på ryggen.
”Vad för er till våra skogar?” undrade den unge mannen.
”Drottning Runsköld från Himlakammen söker er hövding, Kirrikati. Vi är här för ett fredligt samtal.”
Den unge eunen bugade och vinkade åt dem att följa honom medan han vände sig om och började gå.
Quen gick tyst efter Norin som följde deras vägvisare. Uppe bland träden fann hennes blick de första tecknen på bebyggelse. En hängbro av sammanknutna pinnar och grenar löpte från ett stort träd till ett annat. Runt trädens stammar fanns ringar av balkonglika byggnader i samma stil som broarna. Det verkade vara ett nätverk av stigar för att kunna övervaka skogen från hög höjd. Deras ankomst var uppenbarligen ingen hemlighet. Hon tyckte sig skymta flera individer bland grenarna i de stora träden, men de var gäckande och svåra att fästa blicken på. Träden var också större än de hon sett tidigare. Dessa träd hade behövt minst fem famnar för att nå runt. De största träden kunde ha behövt över tio. Trädens grenar var i sig stigar över marken och hon tyckte sig se flera euner som kilade omkring på dem, men då de befann sig högt ovanför var de svåra att se.

Quen insåg att de befann sig i eunernas by först då de kommit en bit in i den. De hyddor och boningar de hade i träden var så väl dolda att man inte lade märke till dem först. Vissa träd verkade vara ihåliga och bebodda, medan andra träd hade byggnader runt stammen, på grenar eller utbredda över förgrenade toppar.
När hon väl vant sitt öga vid att se dem insåg hon att byn var avsevärt större än hon väntat sig, om nu alla byggnader var bebodda. Hon hade förstått att eunerna tyckte om att bygga och inte alltid bebodde varje bostad. De hade även en förkärlek för gemensamma utrymmen för hantverk, måltider och sagostunder.
Hennes blick följde tankfullt de högt placerade broarna innan hon såg framåt och slogs med häpnad. Hon fick stålsätta sig för att inte tvärstanna och gapa. Mitt i byn låg det största träd hon sett. Det var ihåligt och hade många öppningar i form av sprickor och hålor. Både på insidan och utsidan verkade det finnas trappor, hyllor, alkover och rum. Trädets grenar var grövre än många av de stora stammarna och av hålen i dem att döma var flera grenar ihåliga och dessutom bebodda. En stor spricka utgjorde en huvudöppning in i trädet och var inte mindre än de stora portarna i Chmura- Krzywka. Trädet måste vara äldst i hela skogen och hade säkert varit bebott sedan eunerna bosatt sig i Selva.  Quen hade inte ens kunnat föreställa sig ett så stort och gammalt träd och försökte gissa hur många famnar det hade i omkrets. Det enda hon kunde konstatera var att inte ens Zadrocs vingspann hade nått halvvägs runt det. Kanske att fyra eller fem drakars vingbredd hade räckt, men de skulle förmodligen behöva sträcka på sig ordentligt.

De visades in i det stora trädet och följde med upp för en trappa som löpte längst stammens insida. Quen försökte att inte allt för storögt se sig om, men det var svårt med den imponerande konstruktion eunerna lyckats skapa. Till slut fick de stiga ut på en stor, rund plattform som tycktes hänga fritt mitt i den stora stammen. Trots de synliga repen fick man ändå en känsla av att plattformen svävade i trädets inre. Lukten av eldar och torrt trä var inte mer än hon väntat sig, men det var varmare än hon räknat med och alla vackert utformade detaljer i träet lite här och var fascinerande henne.

På en skinnfäll i plattformens ena vrå satt en äldre man och samtalade med en kvinna som kunde vara hans dotter. Halsbandet med mängder av små smycken tydde på att han var Kirrikati. Hövdingarna bar smycken för olika ändamål som kunde vara allt från skyddande symboler för sitt folk, minnen över förlorade kamrater, goda minnen och lyckobringare. Ett tecken på att de bar sin stam med sig och ansvarade för den.
Kirrikati vände sig till dem när de närmade sig och betraktade dem avvaktande. Eunen som visat dem vägen skyndade fram och satte sig på huk för att snabbt mumla något åt sin hövding. Quen kunde inte höra deras ord, men kunde gissa sig till vad det handlade om.

Så snart eunen talat med sin hövding reste han sig och gick därifrån. Även Kirrikatis dotter reste sig och lämnade dem ensamma. Kirrikati själv lät blicken vandra över dem som för att avgöra om han ville tala med dem eller inte.
”Ni har kommit lång väg för ett artigt samtal, bergadrottning.”
Quen var osäker på vad han väntade sig för svar från henne.
”Jag kände att vi behövde tala om den situation som landet börjar befinna sig i. Kejsaren har valt att sätta sig över alla andra och det är många av oss som inte uppskattar den rangordningen.”
Kirrikati höjde hakan och gav henne en värderande blick.
”En kejsare ska sitta högre än övriga monarker. Det låter som att ni inte är nöjda med att lyda under andra. En sådan inställning är alltid besvärlig när man inte är ämnad att sitta högst. Eller anser du dig ha större rätt att sitta högre än kejsare Ronir?”
”Inte alls. Jag anser bara att kejsare Ronir höjt sig lite väl högt över oss andra.”
Kirrikati nickade tankfullt. Han gjorde sedan en gest åt henne att sätta sig framför honom.
Quen fann det ovant att sätta sig på golvet i klänning. Den var aningen osmidig att komma ner på golvet med.
”Så vad vill du att jag ska göra åt dina ambitioner?” undrade Kirrikati när hon satt sig till rätta.
”Jag ville höra hur ni euner ser på Kontinenternas osämja.”
”Du vill veta vems sida vi står på?”
”Så kan man uttrycka det.”
Kirrikati lät sina mörka ögon vandra granskande över henne igen. Hans ansikte var fårat och väderbitet. Hon misstänkte att han var äldre än de flesta av de duziska monarkerna, men kanske inte äldre än dem alla. Avsaknaden av skägg gjorde det svårt för henne att avgöra hans ålder, även om hans hår hade några gråa strån i sig.
”Vi euner har levt i fred med alla folk i våra riken, oavsett vad som rört sig i maktens kammare. Vad får dig att tro att vi skulle behöva ta parti nu?” undrade han.
”Maneraerna har tvingat in oss andra i deras lagar och förväntar sig att vi rätta oss efter deras regler utan att diskutera saken med oss. Vill ni inte ha mer frihet att få utöva era egna traditioner, utan begränsningar av maneraerna?”
Kirrikati lutade sig tillbaka en aning.
”Kära drottning. Vi har aldrig begränsats av någon. Maneraerna må tro att de kan äga skogen, men vad de tror påverkar inte oss. De behöver inte så mycket ved att våra träd skulle bli hotade och de nöjer sig med att jaga i utkanterna. Vill de tro att de äger marken vi bor på bara för att få kalla den för deras så må det vara hänt. Det påverkar inte oss. De kan få tro att de äger himmelen och havet, men bara för att de kallar det sitt behöver vi inte strida med dem om det.”
”Så ni känner ingen oro för de euner som bor bland maneraerna och som får utstå att bli behandlade som lägre varelser?”
”Inte alls. Vårt folk är alltid välkomna att återvända hem om de inte trivs bland maneraerna och vad maneraerna tror berör oss inte. En man kan tro att han är kung över myrorna, men myrorna har inte tid med mannens tro. De har sina egna liv och uppgifter att utföra och slösar inte tid på att hävda sig. En myra kan bära långt mycket mer i förhållande till sin vikt och de är respektgivande krigare. Ändå tror vi att vi har mer makt bara för att vi är större. Så ser vi maneraerna. De må tro att de är kungar, jarlar och kejsare över hela landet, men vi följer ändå våra egna lagar och lever våra egna liv. Håller vi sams kan vi utöva byteshandel. Det är besvärligt att odla spannmål här inne i skogen, så det vi behöver byter vi mot läkande örter, kött och läder. Vi har vad vi behöver och besvärar oss inte med mycket mer än det.”
Quen fuktade läpparna och övervägde sina ord.
”Jag hade hoppats att vi skulle kunna bilda ett råd med alla folk. Ett råd som ser till att alla lever rättvist, på lika villkor.”
”Och vad skulle vi bestämma i det? Vad skulle vi fatta för beslut för att göra vår situation bättre? Vi har allt vi behöver och lever ett fridfullt liv. De vilda drakarna hittar oss inte här inne och vi tänker inte ge de beridna drakarna en anledning att söka upp oss. Genom att inte ta parti för någon ser vi till att det fortsätter så. Vårt liv förändras inte av de andra folkens bråk. Framför allt om vi ser till att inte ta någons parti.”

Quen satt med blicken på elden i det lilla lägret. De hade kommit ganska långt ifrån eunernas by innan det börjat bli mörkt och hade valt att stanna för natten.
Runtom henne jobbade de andra med att resa tält medan hon själv satt och höll ett vakande öga på de fåglar de halstrade över elden.
Det dröjde inte länge innan Norin satte sig bredvid henne på trädstammen.
”Du verkar ovanligt tyst”, påpekade han.
Hon suckade djupt innan hon vände sig till honom.
”Jag hade egentligen räknat med att eunerna skulle tacka nej, men jag försöker ändå analysera om jag kunde ha sagt något annorlunda. Jag gillar inte att mitt besök fick mig att verka egoistisk och jag försöker se om jag kunde ha uttryckt mig bättre.”
Norin suckade han med och verkade överväga sitt svar.
”Jag tror att det är svårt att be om allians utan att verka egoistisk. Att be någon annan ta ens eget parti i en strid är i grund och botten egoistiskt. Det är ju inte direkt någon annan du tänker på.”
”Jag tänker på mitt folk och på de som kan gagnas av ett råd. Det är inte mig själv jag sätter i centrum.”
”Förvisso, men det är svårt att göra det tydligt för någon annan. Inte utan att börja med överdrivna förklaringar som riskerar att tolkas som övertygande lögner. Det är helt onödigt att analysera något du inte kan påverka. Du blir inte klokare av det.”
Quen fingrade på en söm på klänningen medan hon betraktade de flackande lågorna.
”Jag kan kanske inte ändra något, men jag kan analysera mina misstag och ta lärdom av dem ... Verkar som att vi är ensamma i det här med Kontinenterna delade i två läger. De som följer kejsaren och de som vill ha en ny ordning”, hon suckade igen, ”Jag undrar vad som kommer att hända här näst. Någon måste ta första steget och jag tror att det blir Ronir. Han kommer att ge svar på tal angående de friheter jag och Wulfrin tagit oss. Han kommer att göra något för att trycka tillbaka oss och återta makten över våra delar av riket. Han vill nog tillrättavisa oss för vår fräckhet och hävda sin rätt som kejsare.”
”Högst antagligen. Han är närmast skyldig att visa sin makt för att inte tappa folkets respekt.”
Quen betraktade lågorna utan att röra sig en stund medan en avlägsen vind svepte genom trädtopparna utan att ta sig ner till dem. Det var nästan kusligt stilla nere på marken. Längre bort kunde hon se eldens sken dansa över stammarna, men hon undvek att betrakta dem för länge av rädsla för att hennes fantasi skulle skapa något värre av skuggorna.
Norin lade en tröstande hand på hennes axel.
”I en strid är vi starkare i vilket fall som helst. Vi har Zadroc och för honom är de andra drakarna en klen utmaning.”
”Det är en av de sakerna som skrämmer mig. Jag undrar ibland hur många liv han kommer att behöva skörda för att vi ska vinna striden. Att behöva möta de andra drakarna skrämmer mig lika mycket. Jag vill inte se våra tidigare kamrater dö och jag vill inte vara den som dödar dem.”
Norin hade inget svar. Han blev att sitta tyst med handen på hennes axel medan mörkret i skogen runt dem blev allt djupare.

Bạn đang đọc truyện trên: Truyen2U.Pro