Quen höll ett öga på den grågröna draken när de landade vid öppningen till tronsalen. Den unge mannen som satt i sadeln såg inte allt för nervös ut och verkade kunna hantera sin drake utan större svårigheter. Haloa skulle säkert bli nöjd med sin andra husar. Han verkade vara ett bra val.

Quen vände blicken framåt igen när Zadroc klättrade ner genom sprickan till tronsalen. Hon såg fram emot att få skicka hem det första paret drakar. Tronsalen hade känts trång och överbefolkad ett tag nu.

Knappt hade Zadroc klivit ner på golvet innan Quen fick se Herona komma stormande in i salen med Dusza Huzary i släptåg. Känslan av brådska hängde tungt i luften och fick
Quen tog några steg för att gå i möte.
”Kejsaren mobiliserar sig mot mitt rike. Han tänker anfalla Kraj-Sciana!”
Quen stelnade till och stannade. För en sekund stod allt stilla. Adrenalinet gnistade till i kroppen och hon svepte med blicken över drakarna i salen. De var redan sadlade och hade tydligen väntat på henne. Deras senaste tillskott klättrade precis ner på golvet med sin drake. Hon pekade på honom.
”Du stannar här. Ni andra. Upp i sadlarna!”
Dusza Huzary sprang med ens till sina drakar för att klättra upp på dem.
”Håll er samlade! Ta inga onödiga risker! Håll ett öga på mig!”
Hon skrek ut order medan hon stegade mot Zadroc som redan hade hukat sig för att låta henne sitta upp snabbt.

Zadroc var först ut. Han lät sig inte vänta på något, utan svingade sig upp i luften så snart han kunde veckla ut vingarna. Han tog sig till högre höjd och cirklade sedan runt berget medan skaran med drakar tog sig ut en efter en. Quen höll räkningen på dem och väntade tills sista draken visat sig innan hon vände blicken mot sydväst.
Zadroc behövde ingen signal, utan vek av från bergen och svepte ut mot slätten och Ilac.
Hjärtat tycktes darra i bröstet på henne. Ovissheten om vad som väntade dem fick hennes tankar att löpa amok. Inte ens Zadrocs dova vingslag skänkte sin vanliga tröst. Hon kände sig bara kall.

Luften blev sakta varmare ju längre söderut de kom. Axis drog hennes blick till sig, trots att staden knappt var mer än en smula i fjärran.
Hon kunde inte se några drakar eller samlingar med soldater. Hon kunde bara hoppas att det inte varslade illa. Hon kastade även en blick över axeln för att se hur långt efter de andra drakarna låg. De höll sig i dubbla led med lagom avstånd, lite likt fåglarna brukade göra.
Hon hoppades att Zadroc skulle kunna hantera det mesta så att de andra inte behövde testa sig själva i strid. De hade inte gjort mycket mer än flugit omkring för att lära sig flyga. Att strida var något helt annat, men med lite tur behövde de bara visa sig för att markera sitt övertag. De var trots allt åtta drakar mot kejsarens sju, om inte fler lämnat kejsaren för ta tjänst hos sina kungar. Inte brukade Ronir sända ut mer än han kunde avvara heller då han riskerade att lämna Axis oskyddat. Det kunde inte vara mycket mer än tre drakar som deltog i striden.
Quen försökte gissa sig till vad de kunde väntas behöva göra för att avbryta anfallet mot Kraj-Sciana, väl medveten om att hennes planer ändå inte skulle hålla när de väl anlände. Sittande i sadeln på Zadroc hade hon inte mycket annat att göra än att komma med gissningar, vilket gjorde föga för hennes nerver.

Silverdale flöt ut i havet mellan Escut och Axis och fick vattnet att skifta i brunt. Floden från bergen ringlade sig genom ett gräshav som utan tvekan skulle göra det svårare för trupper och fotsoldater att ta sig fram, så Quen räknade med att de rörde sig längre norrut. Själv höll hon sig över flodens norra mynning för att inte komma för nära bebyggelse samtidigt som hon höll ögonen öppna efter tecken på framryckningar. Hon kände att hon fick lita på Zadroc när de väl närmade sig fienden. Öppen strid var hans område och han hade haft talang för det så långt. Hon hoppades bara att Ronirs armé skulle inse sitt underläge och dra sig tillbaka så snart hon och Dusza Huzary visade sig. Ju färre som fick sätta livet till ju bättre, även om hon kände att det var en naiv förhoppning.

Första tecknet på strid var de två drakarna som cirklade över bergskedjan på andra sidan slätten. Zadroc styrde mot drakarna som kretsade över Dun-Egg. Hjärtat bultade medan hon kisade för att försöka se vilka drakar de skulle möta. Andetagen var korta och munnen kändes torr. Hon ansåg sig tycka om husarerna från Sydvästra kontinenten. Erden, Yermin och Landon hade alla vunnit en anledning för henne att hålla av dem, men att ingen drake från Sydvästra kontinenten skulle delta i anfallet var i det närmaste omöjligt.

Hjärtat tycktes darra till när hon kände igen Mitron. Att be Zadroc vara mild mot Landons drake skulle högst troligen mötas av irritation. Det var strid och de kunde inte visa sig veka.
Att den andra draken var Agrod var inte så illa som det kunde ha varit, men likväl hoppades hon att Rogin inte skulle behöva sätta livet till heller. Förhoppningsvis skulle Zadroc nöja sig med att läxa upp dem på samma sätt som han gjort med de vilda drakarna. Samtidigt kände hon ett tvivel som växte ju närmare de kom.

Ljudet av en ihållande hornstöt ekade över slätten när de kom nära nog för att se floden av soldater som i stadig takt rörde sig mot berget. De hade fått syn på henne och hon kunde vagt antyda att ett långt led soldater bildade en mur mot henne med sina sköldar. De övriga soldaterna höjde sina sköldar över huvudet med bågskyttar i luckorna mellan dem. I leden fanns större luckor med formationer av trä.
Quen rynkade ögonbrynen och försökte fastställa vad de hade med sig. Hjärtat tog ny fart när hon insåg att det var katapulter, stenslungor och ballister. De var beredda på hennes ankomst och fullt förberedda på att möta drakar i strid. Insikten kändes uppenbar och hon förbannade sig själv då att hon inte tänkt på det tidigare.
Hon kastade en nervös blick över axeln.
De andra var fortfarande en bit bakom henne. Hon hoppades att hon skulle lyckas skydda dem från de faror hon misslyckats med att varna dem för. Under sig kände hon Zadroc ta hårdare tag med vingarna. Han hade hållit ett lugnt tempo för att spara sina krafter till striden men ansåg tydligen att tiden var inne att visa vad han gick för.
Quen sökte med blicken i jakten på det han tagit sikte på. Han öppnade sitt gap och släppte ut ett dånade vrål. Zadroc tänkte inleda striden med besked och hon insåg att Agrod var målet.
Rogin manade sin drake framåt medan Quen hukade sig över Zadrocs nacke. Agrod öppnade gapet och svarade med ett vrål, men det föreföll sig klent efter Zadrocs dån. Zadroc röt igen som för att understryka kontrasten.
Quen hukade sig djupare när Agrod kom allt närmare. Hon ville ropa åt Zadroc att ta det lugnt men visste att hon riskerade att irritera honom. Hon hade inget annat val än att följa med i de manövrar han valde att göra. Hon fick en skymt av Agrod mellan hornen på Zadroc innan Zadroc öppnade munnen och högg hela gapet kring huvudet på den mötande draken. Zadrocs framfart var så hårdhänt att han bände runt nacken på den ljusbruna draken när Zadroc drog med sig honom av farten. Agrods kropp vändes med en snärt och Quen tyckte sig höra kotorna som knakade och spräcktes i den långa nacken. Hon fick bara en skymt av Rogin innan han följde med runt då ryggen vändes neråt på den döda draken.
Zadroc svingade iväg Agrods slappa kropp så att den virvlade mot massan av soldater. Skrik och plågade rop hördes medan den stora kroppen tumlade över leden. Soldaterna försökte fly, men de var inte snabba nog. Jord och sköldar slungades undan medan Agrod rullade flera hästlängder över trupperna. En katapult knäcktes och hästar flydde. Skrik av smärta och skräck följde.
Quen kände sig iskall när de flög mot högre höjd igen för att ta ny fart. De befann sig bakom leden, vilket innebar att alla vapen var vända åt fel håll. Quen kunde se några av katapulterna och ballisterna vändas runt i ett försök att ta sikte på den anfallande besten. Hon undrade om hon behövde varna Zadroc eller om han kanske märkte det själv.
Åsynen av Agrod som låg och spretade bland spridda trupper fick henne att rysa. Då han hade ryggen neråt kunde hon inte veta hur det gått för Rogin, men det såg inte allt för ljust ut. Att han skulle ha lyckats hoppa i tid var föga trolig.

Zadroc lutade kraftigt när han bytte riktning och Quen vände på huvudet för att se vart han var på väg. Magen drog ihop sig till en hård klump när hon insåg att Zadroc tagit sikte på Mitron.
Än en gång motstod hon frestelsen att vända sig bort. Hon ville se vad som hände, även om hon inte gillade det hon såg. Fingrarna hade sedan länge blivit kalla av hennes krampaktiga grepp om sadeln och kylan från dem tycktes krypa längs armarna likt ilningar.
Zadroc tog sig upp längs berget med kraftfulla vingslag medan han röt utmanande mot Mitron. Quen kunde se Landon hålla blicken på dem. Han verkade vänta på att de skulle komma närmare.
De var nästan vid toppen när Mitron dök. Med god marginal passerade han Zadroc och susade mot slätten nedanför dem.
Zadroc morrade ljudligt och bromsade för att vända runt. Quen anade att trupperna på marken inväntade ögonblicket då de kunde ta sikte på den anfallande draken. Hon hoppades att Zadroc insett samma sak, även om han tycktes hårt fokuserad på Mitron när han dök.
Den hårda knuten i magen blev smärtsam igen medan Quen hukade sig över sadeln. Hon hukade sig ytterligare då hon antog att hon kommit nära nog för bågskyttarna att ta sikte på henne.
Zadroc dök längre än hon trott, men när han planade ut över marken gjorde han det med öppet gap medan ett inferno träffade marken nedanför dem. Dånet från flammorna överröstades av avlägsna skrik och rop. Quen kunde höra katapulter och ballister kollapsa när elden brände de rep som höll dem spända. Det fräsande eldhavet lämnade ett långt sår över marken när Zadroc till slut vände mot skyn igen. Quen kunde inte se ordentligt, men det verkade som att knappt hälften av armén klarat sig och deras tyngre vapen verkade vara oskadliggjorda. Soldater klädda i lågor skrek ut sin smärta, hästar med tomma sadlar flydde och de soldater som klarat sig försökte desperat samla sig i grupper.

När Zadroc nått en höjd han var nöjd med vände han och dök igen. Quen hukade sig över sadeln när ett nytt inferno träffade marken under dem. Fler vagnar med vapen och förnödenheter brändes till aska. Bara ett fåtal soldater stod skrikande kvar när elden åt sig genom deras hud. Två hästar flydde medan den brinnande vagnen bakom dem släppte gnistor och brinnande delar.
En dövande chock tycktes ha lagt sig över hennes sinnen. Hon visste inte längre vad hon skulle säga eller göra. Förödelsen bredde ut sig under henne och hon var inte mer än en åskådare. Hon hade aldrig sett så mycket död. Lukten av allt som brann nådde henne med den stigande hettan. Knuten i magen vred sig igen medan hon såg tomt på Zadrocs bakhuvud. Hon hoppades innerligt att han skulle vara nöjd med det han åstadkommit och inte få för sig att utplåna allt liv som fanns under dem.

En drake som susade förbi dem fick Zadroc att vingla till. Quen tittade upp och såg Mitron vika av mot bergen medan Zadroc vrålade av ursinne. Med kraftfulla vingslag tog han upp jakten. Quen hukade sig över sadeln igen då kalla vindar mötte dem med hårt motstånd. Zadroc verkade inte bry sig om motvinden och Quen anade att han kände sig så pass vanärad av Mitrons fräckhet att ingenting skulle hindra honom från att ta ut sin vrede på Landon och hans drake.

Mitron rundade berget och gav allt han hade för att komma undan sin förföljare. Han utnyttjade sin mindre storlek genom att susa mellan toppar och göra snabba svängar, men Zadroc tog in på dem ändå. Zadrocs blick var stenhårt fokuserad på Mitron. Han höll sig en bit ovanför likt en rovfågel tills han kom nära nog för att hugga tag i Mitrons svans. Mitron vrålade när vassa tänder knäckte fjällen likt tunna lerplattor och grävde sig genom huden innan Zadroc svingade honom mot närmaste berg. Landon och hans drake tumlade över snö och klippor så att de knappt gick att urskilja ur snöyran.
Zadroc väntade nätt och jämnt tills Mitron fått stopp på sitt tumlande innan han dök ner för att landa på den mindre draken. Mitrons huvud sköt upp likt en orm ur snön när han försökte värja sig mot sin anfallare.
Quens blick flackade över snön i ett försök att se vart Landon tagit vägen, men fick ingen skymt av honom. Mitron låg på rygg och försökte försvara sig med både tänder och klor, men till föga effekt. Vingarna ryckte under drivorna, men han fann inte styrka att få dem fria.
Zadroc högg Mitron i halsen. Inte tillräckligt för att döda honom, utan bara så att en rubinröd stråle färgade snön kring dem medan Mitron fortsatte kämpa för att komma loss. Quen kände hur det vände sig i magen när hon insåg att Zadroc medvetet höll Mitron vid liv så länge som möjligt. Han stod helt stilla medan han betraktade Mitrons dödskamp.
Quen pressade handflatorna mot öronen, men de plågade ljuden från draken under dem gick inte att stänga ute. Till slut kunde hon inte ta mer. Hon famlade ur sadeln och landade i snön.
”Zadroc! Zadroc, sluta! Plåga honom inte!”
Hon kom på fötter och snubblade mot Mitron med tårar i ögonen.
Den stora käften som slogs ihop med en smäll precis framför henne sände en stöt genom kroppen. På ett ögonblick saktade tiden ner till ett plågsamt vakuum där Zadrocs blick var så intensiv att hon kände den bränna i huden. Med ens kände hon sig lika kall som snön omkring dem.
En dov, varnande morrning mullrade från djupet av Zadrocs bröst medan han stod likt en staty. Mitron kämpade allt svagare under honom, men Zadroc verkade inte ens märka det.
<Tillbaks i sadeln.>
Varningen tycktes vibrera i ryggraden på henne. Mitron gav ett hest läte ifrån sig innan hans huvud föll med en duns i snön. Quen kunde knappt röra sig då Zadrocs blick frätte i hennes. Hon tog korta, skakiga andetag. Hon visste att hon hade mer att säga, men orden svek henne genom att falla sönder innan hon ens gett dem betydelse. Ostadigt tog hon ett steg bakåt för att inte provocera honom.
<Vet din plats, kreda.>
Med de orden vände han sig till Mitrons kropp. Han bet tag i den andra drakens strupe och slet upp den med ett ryck. Quen rös av det blöta ljudet från hud och kött som revs upp. Händerna skakade så pass att det var svårt att få grepp när hon skulle upp i sadeln igen. Zadroc visade inga tecken på att erbjuda hjälp. Hon kände sig tacksam för det. Tyst och försiktigt tog hon plats i sadeln medan Zadroc verkade roa sig med att riva och slita i den döda kroppen. Hennes blick vandrade över omgivningen i ett försök att avskärma sig från verkligheten. Hon fann sig lika ensam som de ensliga, snöklädda topparna.

Hon kände hettan från hans blick när han vände på huvudet för att se på henne. Snön framför honom var stänkt och fläckad med blod, precis som hans ansikte. För ett ögonblick sneglade hon bara på honom medan vinden ryckte i hennes kläder och sände en kylig pust innanför kragen.
<Hädanefter stannar du i sadeln och tiger när vi är ute i strid. Jag har inte tagit oss så här långt för att du plötsligt ska utveckla en ryggrad, lilla kreda. Vet din plats och följ vår överenskommelse.>
Hon svalde och samlade mod.
”Jag vill inte att någon ska dö om vi kan spara deras liv. Vi gör vad vi måste för att försvara oss, men jag kan inte gå med på att vi slaktar alla som kommer i vår väg.”
En morrning hördes från djupet av hans hals och de sista orden vittrande sönder på hennes tunga.
<Jag kommer att fortsätta tills världen ligger vid mina fötter. Allt som understår sig att stå i min väg kommer att förtvina i blod och eld. Inbilla dig inte att du är ett undantag, lilla kreda.>

Något i Zadrocs ord fick minnesbilder att svepa förbi i hennes medvetande. En stor, öppen balkongdörr där gardinerna svepte i vinden.
”Du dödade Brodir.”
<Självklart!>
Quen stirrade chockat på honom.
<Trotsa mig igen, lilla kreda, och du ska få se mig fylla ditt grottrike med eld. Du ska få nöjet att se ditt folk brännas i en ugn, eller klösa efter luft i de djupa grottorna när syret tar slut. Glöm inte att jag sett varje ingång och varje hål i ditt berg. Din armé med drakar kanske har blodsband med sina husarer, men de lyder under mig. Vet din plats kreda och tig.>
Han tog blicken från henne och lämnade marken med kraftfulla vingslag. Quen satt mållös i sadeln med varje fiber i hennes kropp lika frusen som bergen runt henne. Hon hade varit naiv och blivit förd bakom ljuset. Hennes största hot och fiende satt inte i något torn eller borg. Hon red på honom.