Efter måltiden satt Quen rastlöst kvar tills de andra husarerna började resa sig för att gå. Hon slöt upp bredvid Yermin och följde gruppen genom salen. De andra gästerna satt kvar vid sina bord med rosiga kinder och lätt dimmiga blickar då vinet druckits i generösa mängder. Skratt och samtal låg likt ett korus runt dem och luften var varm och tung.
”Vi kan nog inte söka upp på Norin redan ikväll, men jag lovar att ta med dig till honom i morgon. Han går vaktrunda i yttre muren tills nattskiftet tar över, så han är ganska långt borta och svår att finna. Vi ska dessutom upp tidigt i morgon och börja vår träning, så vi behöver den sömn vi kan få. Vi bör hinna träffa honom efter frukosten dock, innan träningen börjar.”
Medan Yermin talade gick de ut genom dörren till salen och möttes av en betydligt svalare och friskare luft. Quen tog ett djupt andetag och insåg först då hur kvavt det varit. Huvudet kändes med ens klarare och hon nickade som svar på Yermins förslag. Hon ville gärna träffa Norin så snart hon kunde, men hon var inte så desperat att hon ville irra runt i staden och leta efter honom.

Korridorerna var lika vackra som de hon sett tidigare. Väl dekorerade pelare höll upp taket, även om de stod så nära väggarna att taket förmodligen skulle hållas uppe ändå. Mellan pelarna stod statyer av betydande män och ett fåtal kvinnor. Istället för facklor varierade belysningen mellan fyrfat och lyktor. Luftströmmar från olika öppningar fick fyrfatens lågor att flämta vilket gjorde att skuggor flackade vilt över väggarna. Quen var än en gång övertygad om att duszer mejslat ut bostäderna i berget. Duszer visste hur viktig ventilationen var i täta bostäder i sten.

Yermin gick vid hennes sida den korta promenaden till en korridor där pelarna längs väggarna påminde om trädstammar. Något som liknade rötter sträckte sig en bit över golvet och något som påminde om begynnande trädkronor syntes i taket.
”Här är det.”
Quen hade anat att de var framme då korridoren såg ut att vara en återvändsgränd. Knappt hade de gått många steg innan två tjänarinnor kom fram till dem.
"Husar Runsköld?”
”Ja?”
Tjänarinnan neg djupt tillsammans med sin ljushåriga kamrat.
”Vi har order om att ordna ett bad åt er och visa er till ert rum.”
Det hettade i Quens kinder. Hennes smutsiga uppenbarelse var tydligen väl noterad i tornet.
”Vi ses till frukosten i morgon”, sa Yermin efter henne.
Hon höjde handen till avsked medan hon följde de två tjänarinnorna genom nya korridorer.

De gick ner för en trappa och kom till en mer anspråkslös korridor. Quen hoppades att hon inte skulle gå vilse i det stora tornet. Risken kändes överhängande, även om det fanns små skillnader i varje korridor på samma sätt som i Chmura-Krzywka.

Tvättrummet var rymligt och hade en trätrall på golvet som var så nött att träets ådringar buktade upp likt åsar. Luften var tung av olika parfymer som blandade sig med den stigande ångan.  Mitt i rummet stod ett praktfullt badkar i gjutjärn med ben som liknade drakfötter.
”Föredrar min dam lavendel eller rosor?” frågade den ljushåriga tjänarinnan.
De två tjänarinnorna rörde sig som en del av ångorna i sina tunna vita särkar. De smälte nästan in i det vagt belysta rummet.
”Jag har ingen skillnad.”
”Äppelblom skulle kanske passa dig?”
”Säkert.”
Den mörkhåriga tjänarinnan gjorde en gest mot en pall och Quen förstod att hon skulle lämna sina kläder på den.
”Jag är van att bada ensam.”
Quen försökte påpeka hur obekvämt det kändes med två främmande personer i rummet om hon skulle klä av sig.
Den ljushåriga dök upp ur ångorna och log varmt mot henne.
”Ingen fara. Vi är mycket diskreta.”
Quen kände starkt för att tillägga att diskretion inte direkt var problemet, men valde att vara tyst och klä av sig. Det var ändå ganska mörkt i rummet som dessutom var fyllt med ånga. Hon ville inte visa hur malplacerad hon egentligen kände sig i situationen. De såg henne förmodligen som en ovårdad vilde och hon ville inte förstärka det intrycket. Faktum var att nog alla i tornet såg henne som en vilde. Att gå med på badet var förhoppningsvis en bra början för att göra ett bättre intryck.

Quen var framme vid badet när en av tjänarinnorna tömde en kanna med något vitt i vattnet. Quen rynkade ögonbrynen då det såg ut som mjölk. Hon var inte säker på om maneraer hade för vana att bada i mjölkvatten eller om det var någon form av badolja, men för att inte verka obildad ifrågasatte hon det inte. Hon klev i badet och sjönk snabbt ner så att hon kunde sätta sig. Det mjölkiga vattnet dolde i alla fall hennes kropp, vilket hon undrade om var syftet. Knappt hade hon satt sig till rätta innan en av tjänarinnorna gav sig i kast med hennes hår. Nästan omedvetet tog Quen tag i flätan med Norins hårslinga för att inte även den skulle lösas upp. Det verkade räcka för att tjänarinnorna skulle inse att flätan inte skulle röras. Knutar och trassel löstes upp så gott det gick innan håret blöttes och smordes in med något som påminde om vit salva. Hårbehandlingar hade de bland duszerna också, så hon behövde inte känna sig helt bortkommen i tvättrutinerna. Att få tvätta av sig flera dagars smuts var mycket välkommet och Quen kände sig själv slappna av medan en av tjänarinnorna började skrubba henne med en grov trasa. Tacksamt nog fick Quen tvätta större delen av sig själv med trasan då tjänarinnorna bara hjälpte henne med håret och ryggen.

Doften av äppelblom satt kvar i håret när hon visades till sitt rum. Det varma badet och mättnaden efter måltiden gjorde henne sömnig och hon såg fram emot att få krypa ner i en säng. Nattlinnet hon hade var säkert avsett för en manera, men då det nådde förbi knäna utan att kännas för långt var hon helt okej med det. Rummet hon visades till låg en bit ifrån korridoren där de andra bodde. Den kraftiga trädörren hade ett litet fönster ovanför sig och Quen undrade om det egentligen var ett gästrum för ambassadörer eller andra uppsatta personer.
I rummet fanns en stor säng, inramad med vita draperier. En vacker kista stod vid ena väggen och mitt emot dörren fanns tre stora fönster. Quen gick in i rummet några steg innan hon fick syn på den öppna spisen. Det var ett ganska tomt rum, även om det var vackert. Fönstren hade dekorativa former och sängen var ett smycke i sig.
”Vi kommer och väcker dig lagom till frukosten i morgon och kommer då att ha nya kläder med till dig. Dina gamla kläder kommer du att få tillbaka, men de behöver tvättas först och de kan behöva lite tid att torka.”
Quen nickade utan att ta blicken från detaljerna i rummet.
”Önskas något mer?”
”Nej, det är bra.”
Tjänarinnan neg innan hon lämnade rummet.
Dörren stängdes och Quen blev ensam i tystnaden som följde. Bara knastret och de dansande lågorna i den öppna spisen hördes. Hon lade märke till låset på dörren och gick dit för att dra för regeln. Hon var på okänt område i ett torn fullt av främlingar. Att få låsa om sig till natten kändes säkrare. Ville någon väcka henne fick de knacka. Rummet kändes med ens lite tryggare och hon gick bort till fönstret för att se vad hon hade för utsikt. Långt nedanför bredde staden ut sig. Facklor och gatlyktor lyste likt en egen stjärnhimmel bland fyrkantiga hus i sten och lera. Hennes blick drogs till den yttre muren. Hon undrade om Norin fortfarande gick vakt där eller om hans skift var över. Gatorna i staden var nästan folktomma och de få som rörde sig var lika små som myror från den höjd hon befann sig på.

Quen blev stående en stund och lät sig fascineras av utsikten innan en stor gäspning påminde henne om hur trött hon var. Innan hon lade sig tog hon nyfiket en titt i skåpet under ett av de två sängborden. Det innehöll en nattpotta, vilket inte direkt överraskade henne. Tanken på att uträtta sina behov precis bredvid sängen kändes opassande, men att behöva irra runt i korridorerna i endast nattsärk var kanske inte så mycket bättre. Inte ville hon dela toalett med en hop främlingar heller.

Quen drog gnistskyddet framför den öppna spisen innan hon sökte sig till sängen för att krypa ner under täcket. Lakanen var i alla fall mjuka och doftade nytvättat. Hon sträckte behagfullt ut sig och blev sedan liggande på rygg. Trots att hon dragit för gardinerna runt sängen kändes det ljust och öppet. Hon saknade sitt gamla sängskåp som doftade hemtamt och tryggt. Hennes blick följde de små ljusglimtarna från elden som smet förbi gnistskyddet och dansade över sängens gardiner. Hon var fortfarande trött, men sömnen var inte desto lättare att få tag i. Morgondagen kunde innebära vad som helst och förr eller senare skulle hon behöva visa hur skicklig hon var med vapen. Det innebar att hon skulle få göra bort sig inför publik. Hon hade förvisso tränat med Norin, men hon var ganska säker på att Norin varit långt mer försiktig med henne än någon annan skulle vara. Hon suckade djupt och försökte tänka positivt. Träningarna med Zadroc borde vara lättare. De andra drakarna skulle ridas in och tränas till avancerade manövrar. Zadroc behövde bara få förklarat vad han skulle göra och så var saken klar. Det enda hon behövde göra under ridningarna var att låtsas att hon visste vad hon gjorde, vilket kanske var svårare än det lät. Tanken fick henne att oroa sig igen och hon tog ett djupt andetag i ett försök att lugna sig. Det lönade sig inte att älta. Likväl drogs hennes tankar envist ner i mörkret. Till slut fäste hon tankarna på att hon skulle träffa Norin följande morgon och på allt hon ville berätta för honom.

Hon var knappt medveten om att hon somnat innan ljuset från den stigande solen väckte henne. Med rynkade ögonbryn kisade hon mot fönstren. Irriterat undrade hon varför maneraer valde att ha fönster i sina sovrum innan hon snodde runt och lade en kudde över huvudet. Hon suckade djupt och gjorde en ansats att somna om.
Sekunden senare slog det henne var hon var och varför hon var där. Med ens slog hjärtat ett extra slag och hon var klarvaken. Kudden landade bakom henne när hon satte sig upp med ett ryck. Täcket snodde sig runt fötterna på henne och hon snubblade till när hon tog sig ur sängen. Hon lyckades hålla sig upprätt och lät blicken flacka över rummet i jakten på något att ta på sig.
Det tog en stund innan hon insåg att hon inte hade några kläder. Hon hade tittat i kistan kvällen innan och funnit den tom. Spisen stod mörk och tyst då brasan brunnit ut under natten. Det var nästan obehagligt tyst. Hon ruskade på sig och gick bort till fönstren för att distrahera sig med något. Förhoppningsvis skulle tjänarinnorna komma med hennes kläder i god tid före frukosten. Hon ställde sig vid ett av fönstren och såg ut över den bleka staden som sakta vaknade till liv i det gyllene morgonljuset. Från mängder med skorstenar steg smala rökpelare som sedan flöt ut till ett lock över staden där röken kallnat så pass att den inte steg längre. Ett fåtal morgonpigga stadsbor rörde sig på gatorna, men annars var det bara en flock fåglar som skapade rörelse i den stilla stadsbilden.
Axis var verkligen stort. Den yttre muren syntes som ett vitt band där den sträckte sig som en cirkel runt staden. Den mellersta muren var svårare att se då den bestod av byggnader som smälte samman i ett osymmetrisk band runt tornet. Man kunde ändå se att husen och byggnaderna i den yttre delen av staden var lägre än de innanför den mellersta muren. Den inre muren reste sig runt tornet och hade ett kraftigt bröstvärn. Det kändes som att staden hade mycket till sin fördel vid ett anfall.

En knackning på dörren fick Quen att rycka till och vända sig om. För ett ögonblick kände hon sig handlingsförlamad innan hon insåg vad hon borde göra.
Kvickt gick hon bort till dörren och drog undan regeln. Tjänarinnan som stod utanför såg förskräckt ut när Quen öppnade dörren.
”Husar Runsköld. Ni måste fråga vem som står utanför innan ni öppnar.”
Quen kände kinderna bli varma innan hon ryckte på axlarna.
”Jag tror inte att så många är ute efter mig under min första dag här. Dessutom är väl tornet bevakat?”
Tjänarinnan drog efter andan, men såg ut att svälja sina ord igen. Quen steg åt sidan och lät den mörkhåriga kvinnan stiga in i rummet. Tjänarinnan hade ett stort bylte i famnen som såg ut att innehålla både tyger och metall. Quen stängde dörren efter henne och följde med bort till sängen.
”Här har vi hela er utstyrsel. Underkläder, undertröja, vadderad väst, byxor, stövlar och den yttre rustningen.”
Tjänarinnan lade ut kläderna på sängen medan hon förklarade vad som var vad.
Quen nickade.
”Tack. Det blir bra.”
”Vill husar Runsköld ha hjälp med rustningen?”
Quen drog efter andan för att tacka nej innan hon stannade upp och tänkte på saken.
”Kanske ... Du kan hålla dig i närheten ifall jag behöver dig.”
Tjänarinnan neg och steg undan för att låta Quen klä på sig. Medan hon drog av sig nattlinnet och började klä på sig gick tjänarinnan ogenerat fram till skåpet med nattpottan och öppnade det. När den pottan var tom gick hon runt till andra sidan och tog fram pottan i det andra skåpet.
Quen försökte ignorera henne medan hon snabbt tog på sig kläderna.
”Husar Runsköld?”
Quen stannade upp med byxorna halvvägs över höfterna.
”Ja?”
”Jag ser att ni bara urinerat. Har ni problem med magen? Skulle ni vilja ha något mot förstoppning?”
Quen stod som en staty för ett ögonblick innan hon lyckades samla sig.
”Nej, tack ... Jag gjorde den saken tidigare under gårdagen ... Jag mår fint.”
Hon nickade för att vara extra övertygande. Tjänarinnans ansikte mjuknade med ett litet leende och hon ställde ner pottan på sägen innan hon tog fram en läderhuva som hon drog över porslinspottan. Med ett snöre drog hon åt så att läderlocket skulle sluta tätt kring pottan innan hon gick bort med den till dörren. Quen tog ett djupt andetag innan hon återgick till att få på sig kläderna.

Quen höll upp selen med plåtar och skydd framför sig för att försöka se vilken väg den skulle sitta. Rustningen bestod av en bröstplatta försedd med kejsarens sigill och axelskydd. Den vadderade västen hade korta ärmar som kupade sig över axlarna och de mjuka stövlarna nådde henne till knäna.
”Behöver du hjälp?”
”Ja, jag tror det”, mumlade Quen och gav anordningen av läder och remmar som låg kvar på sängen en blick.

En kvick knackning hördes innan dörren rycktes upp.
”Du är påklädd och anständig hoppas jag”, sa Yermin och steg obekymrat in i rummet.
”Husar Kirun! Det är verkligen inte artigt att stiga in i en dams sovgemak utan att invänta hennes godtycke”, flämtade tjänarinnan upprört med handen mot bröstet.
Yermin log.
”Hade husar Runsköld varit avklädd hade jag tittat bort.”
Han blinkade med ena ögat åt tjänarinnan som fick rosigare färg i ansiktet.
”Du får ursäkta Mimina. Hon är lite känslig”, tillade han och log mot Quen.
Hans blick svepte över rustningen som Quen höll.
”Behöver du hjälp?”
”Jag tror det. Det är väldigt många remmar.”
Yermin snappade åt sig livstycket som låg på sängen.
”Det är inte så svårt. Låt mig visa dig.”
Han ställde sig tätt bakom henne och spände en rem om hennes midja likt ett bälte. Quen kunde inte låta bli att höja ögonbrynen då han stod så nära att hans haka rörde vid hennes axel.
Mimina lade handen mot bröstet igen.
”Den här remmen sitter precis som ett bälte över höfterna”, mumlade Yermin mjukt vid hennes öra.
”Bäste husar Kirun. Jag var precis på väg att hjälpa husar Runsköld med hennes rustning”, sa Mimina med återhållen irritation.
”Jag tar hand om det. Kan du lämna oss ensamma?”
Yermin strök handen över Quens höft medan han gav Mimina en menande blick. Mimina drog efter andan till synes för att protestera, men tryckte tillbaka sitt missnöje. Hon mötte Quens blick som om hon sökte en anledning att protestera. När Quen inte sa något neg Mimina snabbt innan hon kvickt lämnade rummet. Dörren stängdes med en bestämd rörelse efter henne.

Yermin stod stilla för ett ögonblick innan han gick runt Quen och satte sig på sängkanten framför henne.
”De här breda läderstyckena ska du ha runt låren. Spännet för att hålla ihop dem ska sitta på framsidan, så det är inte så svårt att komma ihåg, bara man fått bältet på sig rätt väg ... Sedan ska de här små remmarna fästas i stövlarna så att de inte hasar ner.”
Hans röst var inte fullt så förförisk längre, utan förklarade kort och enkelt medan han hjälpte henne att få på sig allt. Innan hon visste ordet av var hon klädd i den enkla rustningen.
Yermin log mot henne där han satt på sängkanten medan hon bekantade sig med alla spännen som hon behövde komma ihåg.
”Jag vet att det här kommer plötsligt, men skulle jag kunna få be dig om en tjänst?”
Quen tittade upp från spännena kring bröstplåten och mötte hans blick.
Yermin suckade och satte sig högre upp på sängen.
”Jag vet att duszer har en annan syn på många saker mot vad maneraer har och en av de sakerna skulle jag uppskatta om jag kunde få din hjälp med.”
Quen fortsatte att betrakta honom medan hon väntade på att han skulle komma till sak.
Han skruvade på sig och tycktes tveka.
”Jag kan ärligt säga att jag inte har något intresse för kvinnor och det är inte särskilt accepterat här”, fortsatte han.
”Varför?”
Yermin suckade.
”Du har säkert hört om maneraernas religion?”
”Lite, men inte särskilt ingående.”
”De anser att allt är skapat av moder Mare och fader Déu. De anser att det är så allt ska vara och att der är rent skamligt att en man skulle vara intresserad av en annan man.”
Quens ögonbryn höjdes markant.
”Varför?”
Yermin skrattade till.
”Det är deras religion. De har alltid ansett att det är så och de ändrar sig inte i första taget. Två män kan inte få barn. Två kvinnor kan inte få barn. Därför anser de att det är fel.”
Quen mönstrade Yermins ansikte.
”Men...” Hon satte sig på sängen bredvid honom, ”Men varför skulle gudarna ha skapat män som gillar män och kvinnor som gillar kvinnor om det är fel?”
”Jag älskar duszer”, mumlade han roat för sig själv.
Sedan suckade han.
”Sådana åsikter får du hålla för dig själv. Vad du än gör så ifrågasätter du inte deras tro så att de hör det.”
Quen satt tyst för ett ögonblick då det hela fortfarande förvirrade henne.
”Så vad vill du ha hjälp med?” undrade hon.
”Jag skulle vilja ha tillstånd att låtsas vara intresserad av dig. Jag vill inte uppvakta en kvinna och låta henne tro att jag faktiskt är intresserad. Det skulle kännas som att jag lurar henne. Dessutom är det enklare om du är medveten om hur det ligger till. Kanske att jag rent av kan sova här i ditt rum någon natt och låta folk tro att vi tillbringat natten tillsammans ... Om du kan tänka dig att gå med på det förstås?”
Yermin såg hoppfullt på henne.
Quen satt orörlig, vilket fick Yermin att se osäker ut. Till slut suckade hon och ryckte på axlarna.
”Jag ser inget hinder. Bara du inte blir pinsam och flåsar mig i örat så fort vi står bredvid varandra.”
Yermins ansikte mjuknade i ett leende.
”Absolut. Jag lovar.”
Han både nickade och skakade på huvudet då lättnaden verkade göra honom en aning vimsig.
”Det kommer ändå lite plötsligt. Jag har knappt varit en dag här innan du kommer med förslaget. Finns det ingen annan du kan fråga? Inte för att jag försöker slingra mig undan, men vi känner knappt varandra.”
För ett ögonblick såg han bort mot spisen. Quen tyckte sig se en mörk skugga lägga sig över ansiktet på honom.
”Straffet för att föredra män är inte milt. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag har varit här ett tag och jag är rädd att det börjat cirkulera misstankar. Jag har inte öppet visat intresse för män, men när man tackat nej till ett antal inviter börjar det pratas. Prat leder till djupare misstankar ... Jag vet inte om det är jag som börjar bli paranoid, men om jag kan låtsas vara intresserad av en kvinna så borde skvallret lägga sig. Jag vet att duszer har en annan syn på relationer, så jag hoppades att du kunde hjälpa mig med situationen.”
Han mötte hennes blick.
Hon hade svårt att föreställa sig hur det vore att behöva dölja en sådan hemlighet. Själv behövde hon dölja att hon inte hade någon kontroll över Zadroc, men det var inte riktigt samma sak.
Hon nickade.
”Jag kan hjälpa dig med det. Det borde inte vara så svårt att bara låta dig spela intresserad. Jag har trots allt värre saker som väntar ... Ärligt talat har jag ingen större erfarenhet med svärd eller andra vapen.”
Han log och klappade henne på axeln.
”Jag kommer att bli skyldig dig en gentjänst så det är bara att säga till om du vill träna med mig. Vad än du behöver så är det bara att säga till.”
Hon fick fram ett litet leende och nickade.
”Hur som helst”, sa han och reste sig, ”Nu är det frukost.”