Den generösa frukosten gjorde henne inte besviken. Det fanns nybakat bröd under linnedukar i små korgar och stora fat med smör, ost, saltat kött, frukt och grönsaker. Det fanns även kannor med varma och kalla drycker, korgar med kokta ägg och skålar med oliver. Oliver hade hon aldrig tyckt om, men resten verkade intressant. Hon testade olika kombinationer och fick ihop fem smörgåsar som hon sköljde ner med kall bärsaft. Lyckligtvis var det nästan bara hon och Yermin som kommit så pass tidigt till frukosten. Hon var inte på humör att bli iakttagen av någon som tyckte att hon åt för mycket igen.
”Hinner vi?” frågade hon så snart hon svalt det sista av sin frukost.
Yermin nickade och tömde sin bägare.
”Han nog på väg till sin vaktrunda snart. Vi borde kunna fånga honom i östra korridoren vid vakternas baracker.”
Han ställde ner bägaren och reste sig. Hon studsade snabbt upp och följde honom.

Quen var glad att hon hade Yermin med sig. Det fanns inte en chans att hon skulle ha hittat i tornet själv. Inte ens om hon fått en detaljerad vägbeskrivning. Att hon hade honom med sig innebar också att hon kunde se sig om utan att vara särskilt koncentrerad på var de gick. Det fanns mycket att se från intressanta statyer och vackra detaljer till glimtar av pampiga rum och imponerande salar.
De rundade ett hörn och kom till en enkelt inredd korridor. Längre fram i korridoren steg en mycket bekant person ut från ett rum och gick bortåt med bestämda steg.
Quen ryckte till innan hon rivstartade. Norin saktade ner medan han förbryllat såg över axeln när han hörde stegen som kom ifatt honom.
”Norin!”
Han snodde runt med ett chockat uttryck. Sekunden senare kastade hon sig i famnen på honom. Han hade nätt och jämnt hunnit höja armarna innan han fick ta spjärn för att inte snubbla bakåt.
”Vad i himlens frid gör du här?” fick han fram medan han lade armarna om henne.
Quen klamrade sig fast vid honom utan att kunna svara.
Yermin lunkade ikapp dem.
”Ledsen att hoppa på dig så här, men hon ville väldigt gärna träffa dig.”
Quen kände Norin röra vid hennes axelskydd.
”Vad i all världen har du på dig?” undrade han.
Han tog tag i hennes axlar och ryckte henne ifrån sig för att få en ordentlig titt på henne. Hans blick flackade över hennes rustning.
”Såg du den stora draken som kom sist?” frågade Yermin.
”Ja?”
Norin mötte hans blick och Yermin höjde handen för att diskret, men ändå menande peka på Quen.
Norin stod stilla för ett ögonblick innan han såg på Quen.
”Du red hit på den röda?”
Hon fick samla sig ett ögonblick innan hon lyckades nicka.
Han viskade något knappt hörbart och drog in henne i en hård kram. Quen tryckte sig mot honom igen då hans närvaro drog tillbaka henne till de tidiga år då hon sökt skydd hos honom när något skrämt henne. Norin verkade vara för chockad för att kunna säga något mer. Han kramade henne bara hårt. Det blev lite svårt att andas, men det bekom henne inte. Hon kramade sig gladeligen fast vid honom ändå.

”Inte för att störa, men vi ska upp till drakstallet och börja vår träning om en stund”, sa Yermin.
Quen suckade och lät kramen dröja ett ögonblick till innan hon lossade greppet om Norin.
”Du vet att hon är här nu i alla fall och om jag var du skulle jag hålla ett öga mot tornet under dagen. Vi ska göra flygövningar idag och hennes drake är verkligen en syn för ögat.”
Norin nickade innan han såg på Quen med en djup suck.
”Nu är det du som ska lova att vara försiktig”, sa han menande.
”Absolut. Stowami honoru.”
Norins ögon smalnade.
”Na czesc mego serca”, tillade hon med höjda ögonbryn.
Han skakade på huvudet innan han gav henne en hård kram igen.
”Bäst för dig det”, muttrade han.
Quen log och följde med Yermin åt samma håll som de kommit ifrån.
”Vad betyder det?” undrade Yermin.
”Vilket?”
”Det där du sa. Det är på ert eget språk, eller hur?”
”Ja. När vi säger något vi verkligen menar brukar vi tala gammal dusziska. Det första jag sa betyder på hedersord och det andra blir på mitt hjärtas heder om man översätter det. Att svära på sitt hjärta väger tyngre, så det är ett djupare löfte.”
”Fascinerande. Du får gärna lära mig lite om era sedvänjor och traditioner. Det verkar intressant. Framför allt det där med er religion som kommer från stjärnorna. Er gudinna kommer från himlen, eller hur var det?”
”Ja, på sätt och vis. Bogini är en stjärna som tog mänsklig form och steg ner i vår värld där hon skapade duszerna. Hon gjorde väl en hel del innan hon återsteg till himlen som stjärna igen, men det är en lång historia.”
”Du får berätta om det någon gång.”
”Det kan jag göra.”
Tystnad föll mellan dem medan de raskt tog sig mot drakstallet. Quen önskade att de pratat en stund till då det lyckats distrahera henne. Så snart de slutat prata hade hon insett vart de var på väg och vad de skulle göra. Allvaret och nervositeten lade sig som en klump i magen och hon hoppades att Zadroc inte skulle ställa till med problem. Han kändes inte särskilt pålitlig runt de andra drakarna. Det fanns en överhängande risk att kan kunde få för sig att hävda sin dominans över dem. Om han inte valde att rätt och slätt bita huvudet av någon.

Det rådde en tyckt stämning i drakarnas utrymme. Många gjorde sina drakar i ordning, men de gick nära väggarna och kastade ofta blickar på den röda besten som tog upp större delen utrymmets mitt.
Quen steg in i rummet tillsammans med Yermin och möttes av flackande blickar innan de andra husarerna försökte spela oberörda. Yermin lade sin hand på hennes axel för ett ögonblick innan han gick bort till sin drake.
Quen tog ett djupt andetag och gick fram till Zadroc. Han bar fortfarande sadeln på ryggen, vilket besparade henne arbetet med den saken.
<Allt väl, lilla kreda?>
Quen kastade en blick över axeln innan hon nickade.
”Sovit bra?” frågade hon sedan.
Hon antog att det inte vore konstigt om hon frågade sin drake något sådant. En sådan fråga kunde man ställa till ett djur utan att alla tyckte att man var tokig.
<Det duger. Dessa kreatur har vett att hålla avstånd i alla fall>, muttrade han.
Ercin gick förbi dem med Hoggwin efter sig.
”Ta med draken ut, Runsköld. Han är inte lätt att ta sig förbi.”
Det fanns utrymme för de andra att ta sig förbi Zadroc, men hon antog att det störde att de tog upp ganska mycket av utrymmet. Hon gick raskt mot den stora dörren och hörde Zadrocs steg bakom sig. Hjärtat slog med ens snabbare då det närmade sig deras första träning. Hon hade ingen aning om vad de förväntades göra.

Quen skuggade med handen över ögonen för att kunna se bort mot stallet. De nya drakarna samlade sig vid henne och Zadroc. Ytter om henne stod Ercin med Hoggwin och längre in på hyllan kom de äldre husarerna ut med sina drakar. Några av dem satt upp så snart de kommit undan från stallporten och gav sig av. Hon antog att de hade sitt arbete som husarer att utföra. Den rödhåriga besserwissern från kvällen innan gav sig av först. Det var en viss lättnad att inte han skulle vara kvar och bevittna hennes första försök.
”Erden ska tydligen inte rida med oss idag”, sa Yermin.
”Vem?”
”Han med det långa, röda håret. Eller han med den bruna draken. Jyroc syns väl bättre än Erden för tillfället.”
”Jag har inte lärt mig namnet på särskilt många än”, erkände hon.
”Det kan ta ett tag att lära sig. Själv har jag bott här i flera år. För att väljas till husar börjar man träna när man är femton och man stöter på husarerna ganska ofta under den tiden. Erden är från Sydvästra kontinenten, precis som jag och Landon.”
Yermin gjorde en gest mot en lång och reslig man. Han var axelbred och hade armmuskler som kunde mäta sig med hennes lår. Hans skägg var kort medan håret var aningen längre, vilket tillsammans med hans skarpt maskulina drag gjorde honom tilltalande att se på.
Quens blick dröjde sig kvar vid Landon en stund innan den vandrade vidare till de andra. Trots att hon hört deras namn under gårdagen fick hon erkänna att inte många lyckats fastna i hennes minne. Förhoppningsvis skulle det inte ställa till problem för henne.

”Runsköld!”
Quen ryckte till och vände på huvudet. Ercin gav henne en skarp blick.
”Är det något som intresserar dig mer än dagens träning?”
”Förlåt. Jag försöker bara lära mig vilka alla husarer är.”
Ercin höjde ögonbrynen.
”Får jag föreslå att du lämnar trånande blickar åt din egen fritid. Det här är inte en sammankomst för att lära känna varandra.”
Kinderna kändes varmare och hon knep ihop munnen för att inte råka säga något opassande.
Ercin tog blicken från henne för att se ut över staden.
”Dagens övning är en uppvärmning för att lära känna era drakar. Jag vill att ni flyger ut till tornet där ute”, han höjde armen och pekade, ”Ni gör en snäv sväng runt tornet och kommer sedan tillbaka hit igen.”
Ercin såg på Quen.
”En snäv sväng runt tornet och tillbaka. Är det förstått?” frågade han.
”Är det allt?”
Quen ångrade sig så snart orden lämnat hennes mun.
Ercin stod tyst en stund vilket fick henne att vilja backa undan från honom.
”För simpelt för dig, Runsköld?”
Quen ryckte på axlarna.
”Något lite mer avancerat hade inte varit helt fel. Vi flög trots allt hit, så att flyga rakt och svänga borde vi ha visat att vi kan.”
Hon hoppades att hennes svar inte förolämpade honom mer än hon redan gjort.
Ercins ögon smalnade knappt märkbart.
”Så du vill ha en mer avancerad uppgift? Det kan vi nog ordna. Hoppa upp på din drake och flyg så högt du kan. Sedan släpper du sadeln och faller fritt. Din drake får fånga upp dig innan du når marken. Antingen det, eller så flyger du runt stadsmuren placerad någon annanstans än i sadeln. Du får välja själv.”
Quens hjärta slog hårdare medan en kall känsla spred sig i nacken.
<Säg att du gör det.>
Den bestämda uppmaningen fick henne att rysa. Hon sneglade på Zadroc. Hon vågade inte ens tänka på vad han kunde göra om hon vägrade.
<Säg att du gör det.>
Hans röst var mer bestämd och hon tog ett djupt andetag innan hon vände sig till Ercin.
”Okej.”
Hon gav Ercin en kort nick innan hon gick fram till Zadroc. Zadroc sänkte sig så att hon kom upp i sadeln.
”Du kan väl inte på allvar låta henne göra det? Det är ju knappt så att vi som varit med i femtio år skulle klara det”, sa Landon.
”Om husar Runsköld vill lära sig den hårda vägen så får hon göra det. Du kan vara beredd på att plocka upp henne om hon visar tecken på att misslyckas.”
Flera av husarerna utväxlade blickar.

Quen hann nätt och jämnt sätta sig till rätta innan Zadroc tog sig fram till kanten och kastade sig ut i luften.
<Vill han se hur man flyger så kan vi visa honom det. Flyga fram och tillbaka likt barnridning kan han göra själv>, fnös Zadroc medan han snabbt tog sig till högre höjd.
Quens mage knöt sig till en iskall klump. Hon hade inte den minsta lust att falla fritt, även om hon litade på att Zadroc skulle fånga henne innan hon slog ihjäl sig. Höjdskräck eller inte så ville hon helst kunna hålla i sig.