Gravgården var fridfullt vacker i den tidiga morgonen.
Att det var en gammal gravgård var uppenbart. De gamla ekarna såg uråldriga ut, även om Chris inte var så bra på att åldersbestämma träd.

De vita fälten mellan gravarna var helt orörda och gångarna genom gravgården var prydligt plogade och skottade. Lite här och var lyste lyktor vid stenarna och korsen.

Chris lät blicken svepa över mausoleet. Gråvit marmor, pampiga kolonner och en stor ängel ovanför dörren.
Vanligtvis täcktes dörren med en stenskiva, men den stod vid sidan om, lutad mot mausoleets hörn.
Att själv hantera kameran kändes ovant efter att inte ha behövt göra det på ett tag, men han såg sig som mer lämpad än Alice eller Mark.

Han tog några bilder på utsidan innan han steg upp för de få trappstegen.
På var sida innanför dörren stod två kistor i sten. Rakt fram fanns en hylla där några urnor placerats.
Kroppen gick inte att missa. Hon låg på rygg på en av stenkistorna med händerna vilande i kors på bröstet och tomma ögonhålor som blickade upp mot taket. Dammtorra lockar låg likt en kudde runt hennes huvud och den vita klänningen var täckt med ett lager damm.
Hade Fifer varit där hade hon nog kallat flickan för Ängeln, precis som hon gett namn åt Fågelflickan, Skogsfrun, Ballerinan och Sjöjungfrun.
Han var övertygad om att flickan på kistan var Penny, som nu tydligen hade tydligt fått rollen som ängel.
Inte så konstigt om det nu var Claires egen dotter.

För ett ögonblick betraktade Chris henne innan han höjde kameran och började ta bilder. Det fanns förstås inte så mycket att fotografera, men det som fanns skulle dokumenteras.
Kroppen var inte i skick för att egentligen ge någon större information vid en obduktion, men Chris undrade om Penny fått samma behandling som de andra. Om hans teori om att Kenny var den som stod för de sexuella handlingarna stämde så undrade Chris om Penny var Kennys första erfarenhet.
Kunde han verkligen ha tagit det steget med sin egen syster?

Chris gick runt till inre väggen och fotograferade Penny från huvudändan.
Så snart han tagit bilden sänkte han kameran igen för att titta närmare på Pennys huvud.
Det såg ut att vara en skada i kraniet nära ena tinningen.

Han höjde kameran igen och tog en närbild med blixt.
Efteråt såg han på bilden på kamerans display.
Det såg mycket riktigt ut att kunna vara en skallskada.
Kanske hade han upptäckt dödsorsaken.

Chris drog av sig skoskydden när han steg ut på trappan och gick bort till firmabilen som han ställt på gångstigen strax framför mausoleet.
Bakom hans bil stod Alice och Marks bil. Mark satt i förarsätet och roade sig med telefonen medan Alice satt i öppningen till sidodörren med armbågarna vilande mot knäna.
”Något intressant?” undrade hon.
”Kanske. Hon verkar ha en skallskada som kan vara dödsorsaken. Frågan är förstås om det var en olycka eller med vilja...”

Chris undrade om Penny avlidit efter en olycka och att Kenny sedan tagit tillfället i akt. Claire verkade vara den som ordnade offren och hon verkade inte vara typen som slog ihjäl någon.
Än mindre sin egen dotter.

Efter att ha lagt kameran i bilen vände han sig om och lät blicken svepa över gravgården.
Claire hade uppenbarligen ordnat den finaste plats hon kunnat hitta åt sin dotter. Mausoleet var det största och pampigaste på hela gravgården.
Förmodligen hade hon inte räknat med att mausoleet skulle fyllas på några år senare. Släkten som stod för det kanske flyttat utomlands eller antytt att de var klara med det.

Hans blick föll på ett hus strax bortom gravgården.
Bara en låg häck och ett järnstaket skiljde gravgården från husets trädgård. Det fanns till och med en grind i staketet.

Han rynkade ögonbrynen och gick bort till Alice.
”Vem bor i huset där borta?” undrade han.
Alice såg bort mot huset innan hon reste sig.
”Jag vet inte, men jag kan höra med vaktmästaren. Han är här i närheten.”

Medan Alice sökte sig bort till vaktmästaren steg Mark ur bilen.
”Har du sett vad du ska?”
Chris suckade.
”Ja, det är inte så mycket att se.”
”Ska jag ringa efter transport så att vi får kvarlevorna till obduktionen?”
Chris nickade.

När Mark inte rörde sig eller gjorde en ansats att ta fram telefonen mötte Chris hans blick.
”Vi hittar henne nog. Fifer är tuff. Tuffare än många jag har träffat. Och Claire verkar inte vara den som skadar sina offer, om jag nu får det att låta rätt.”
Chris nickade igen.
Mark hade rätt, även om det var en klen tröst.

”Jag är ganska övertygad om att Claire redan har ett offer hos sig. Fifer kände lukten av klorid när vi skulle lämna avdelningen i går kväll. Det var så vi misstänkte Claire, om Bernard berättade det?”
Mark nickade.
”Precis. Claire har ingen anledning att skada Fifer.”
Chris kände sig inte helt övertygad, men det var ett hopp han inte hade något emot att klänga sig fast vid.

Alice kom småspringande runt bilen vilket fick dem båda att se på henne.
”Claire”, flämtade hon smått andfått.
”Va?”
Deras fråga kom i unison.
Alice tog ett djupt andetag och svalde.
”Claire har hand om huset. Förra gravskötaren bodde där med sin fru när Claire och hennes man tog över verksamheten. Frun och Claire blev goda vänner och när paret gick bort gick Claire med på att sköta huset för arvingarnas skull. De visste inte vad de skulle göra med huset, om de skulle sälja det eller inte...”
”Så Claire tar hand om huset för dödsboet?”
Chris avbröt henne för att komma till sak snabbare.
Alice nickade.
Chris stelnade till och kastade en blick mot huset.

”Kör undan bilarna så att de inte syns från huset”, sa han kort och stegade bort till firmabilen.
Mark hoppade in i skåpbilen och de körde undan från mausoleet en bit.

Så snart de stannat igen småsprang Chris till skåpbilen och hoppade in bak i den.

Alice satt på en av bänkarna som stod på var sida om det lilla bordet där inne medan Mark vände sig om i förarsätet.
”Du tror att det är där Claire håller till?” undrade Mark.
Chris drog fast dörren lite för att stänga kylan ute.
”Det är helt perfekt för henne. Ett hus som alla tror att står tomt, på gångavstånd från begravningsbyrån och dessutom med utsikt över hennes dotters viloplats”, sa Chris snabbt

Bilden av Claire som i skydd av mörkret smög över till begravningsbyrån för att hämta det hon behövde svepte genom Chris’ tankar. Hon visste var allt förvarades och hur hon skulle manipulera deras beställningslistor och inventeringar så att de inte skulle märka att något saknades. Förmodligen hade hon sin egen nyckel kvar till låset fortfarande.
Sedan återvände hon till ett tomt och obebott hus där hon kanske hade ett stort badrum till sitt förfogande. Eller ett kaklat rum som en tvättstuga eller bastu.
Hon förväntades sköta huset, så ingen skulle reagera om de såg en glimt av henne där under dagen.
Allt passade ihop så väl att Chris fick gåshud.

Sekunden senare slog det honom att sannolikheten att Fifer fanns i huset var överhängande hög.
Om det var där Claire höll kropparna så var det även idealiskt för en gisslan.

”Ska vi ringa en patrull?” undrade Alice.
Chris vaknade till.
”Inte än. Jag går dit direkt.”
Han slog upp dörren och steg ut.
”Inte att chans att du går ensam”, sa Mark och steg ut han med.
”Vi borde vänta tills vi har mer folk på plats”, protesterade Alice.
Chris tog fram tjänstevapnet som han hade innanför jackan.
”Vi vet inte om Claire har sett oss. Har hon inte det kommer ingenting att hända, men såg hon bilarna finns risken att hon flyttar Fifer. Med lite tur tror hon att vi åkt igen om hon fick en skymt av oss tidigare, men jag tänker inte sitta på händerna och vänta ifall Claire flyttar Fifer i alla fall.”

”Sch!” väste Mark och högg tag i armen på Chris.
Chris stannade upp och lyssnade. Avlägset hördes ljudet av en bil, men det kom inte från vägen som ledde till gravgården, utan från huset bredvid.

Chris hukade sig och gick längre ut från bilarna så att han kunde kika bort mot huset.
Ett par röda baklyktor försvann bort från gården. Det var för långt bort för att han skulle se vad det var för bil, men en bil lämnade definitivt gården.

Han vände sig till de andra.
”Jag tror att Claire gav sig av. Mark och jag går bort och tar en titt. Är vi inte tillbaka på tjugo minuter ringer du efter förstärkning. Jag tror att Claire åkt för att uträtta något ärende. Vi kan se om Fifer är i huset och ta reda på om det är där som Claire håller till.”
Alice såg tveksam ut.
”Borde vi inte vänta på förstärkning först? Nu vet vi ju att hon inte är där.”
Chris skakade på huvudet.
”Om Claire använder huset som tillhåll kan vi lägga en fälla för henne när hon kommer tillbaka. Åker vi dit redan nu med flera bilar och en halv armé kommer det att märkas. Mark och jag lämnar mindre spår än en hel insatsstyrka.”
Alice såg inte helt nöjd ut, men nickade.

Chris utväxlade en blick med Mark innan de började gå. Hjärtat slog snabbt och han fick hålla sig från att springa. Han behövde gå för att inte väcka för mycket uppmärksamhet. Kenny kunde finnas kvar i huset och Chris ville inte riskera att han skadade Fifer om han kände sig hotad.

Gården var skottad och trappan sopad. Det mörkröda tegelhuset hade stora fönster, men Chris kunde inte se någon rörelse där inne. Inga gardiner var fördragna vad han kunde se.
Lyckligtvis var gården så väl skottad att han och Mark inte borde lämna några tydliga spår.

Mycket vaksamt gick de från grinden till husets trappa.
Chris’ blick flackade mellan de mörka fönstren och omgivningen medan han smög upp mot dörren.
Hela kroppen kändes elektrisk när han tog tag i handtaget och försiktigt kände om dörren var låst.

Axlarna sjönk en aning när dörren inte gick att öppna.
Mark gick förbi honom och sträckte sig upp till dörrkarmen ovanför.
Chris höjde ögonbrynen när Mark triumferande höll upp en nyckel framför näsan på honom.

Med en knyck med nacken bad han Mark att låsa upp.

Chris tog ledningen igen när han med pistolen i händerna sökte sig in i den smala hallen.
Tyst och vaksamt steg han försiktigt längre in i huset.
Inte ett ljud hördes och inte en enda lampa lyste.
Redan i hallen kände han en stickande lukt av klorid.
Adrenalinet sprakade till igen när han nästan kunde bekräfta sin misstanke.
Claire hade använt huset när hon skött kropparna.
Frågan var bara om Fifer fanns där.

I köket fanns några smulor på bordet och en kaffebryggare såg nyligen använd ut.
Vardagsrummet hade filtar och kuddar i soffan som om någon sovit i den.
Det fanns ett sovrum på nedre våningen, men sängen där inne var bäddad så det gick inte att säga om rummet varit använt.

Så långt var allt tyst och stilla.

Chris smög lika vaksamt upp för trappan till övre våningen med Mark tätt efter sig.
Ett vardagsrum skiljde två sovrum från varandra. Båda hade dörrarna stängda.

Chris gick till ena rummet och skickade snabbt upp dörren för att ha överraskningsmomentet på sin sida om någon var där inne.

Fifer satte sig upp på madrassen på golvet med förskräckt min innan hennes axlar sjönk.
Hon himlade med ögonen åt honom som om hon klagade på att han skrämt henne.

Chris slängde en blick över rummet för att konstatera att det enda som fanns där inne var den tunna madrassen som Fifer låg på.
Sedan skyndade han sig fram för att hjälpa henne bli av med det vita tyget hon hade knutet om huvudet som munkavle.

Hon tog ett lättat andetag när hon fick bort tyget ur munnen.
”Hur hittade ni mig?” undrade hon.
”Man hittade en kropp som inte hörde hemma i ett mausoleum här bredvid.
Finns det någon i huset?”
Hon skakade på huvudet.

Chris gav tyget han hade i händerna en blick. Rosa fläckar av salivblandat blod syntes tydligt på tyget.
”Är du skadad?” undrade han.
”Nej. Det är inte mitt.”
Hon lät irriterad.
Han mötte hennes blick och höjde ögonbrynen.
Fifer suckade kort.
”Kenny gjorde närmanden, så jag bet honom. När Claire hörde hans vrål sa jag att det var bäst för henne att hon fick honom vaccinerad snarast om hon inte ville att han skulle få vargsmittan.”
Ett litet skadeglatt leende skymtades i hennes ansikte.
”Folk som redan är botade kan väl inte smitta andra?” sa Mark.
”Nej, det kan vi inte... men det behövde inte hon veta.”
Chris kunde inte låta bli att le.

Fifer vred sig sedan så att Chris kunde se hennes händer.
”Han någon av er nyckel?”
Handlovarna hon bar såg ut att vara från polishuset.
Chris såg upp på Mark, men han skakade på huvudet.
”Det borde finnas i bilen”, sa Mark sedan.

Chris vände sig till Fifer igen.
”Så Claire åkte iväg med Kenny för att få honom vaccinerad?” undrade han.
Hon nickade.
Han vände sig till Mark.
”Det är perfekt. Vi tar med Fifer och ringer insatsstyrkan. Vi borde ha en fälla färdigt gillrad innan Claire och Kenny är tillbaka.”

Med Fifer över axeln lämnade Chris huset.
Mark såg till att allt lämnades så som det varit innan de tillsammans skyndade sig tillbaka till Alice.
Fifers tyngd och värme över Chris’ axel sände vågor av lättnad genom honom, även om hon klagade på att hans sätt att bära henne inte var särskilt bekvämt.
Allt de behövde göra nu var att gillra fällan för att fånga in Claire och Kenny.
Tanken på att inga fler skulle falla offer för Claire och Kenny gladde honom, men skulle han vara helt ärlig var det faktum att han hade Fifer hos sig igen en större glädje än något annat. Den lättnaden och glädjen gick inte att jämföra med något han känt tidigare.