”Gjorde hon dig illa?”
”Nej.”
”Säkert?”
”Inte mer än att handklovarna var obehagligt kalla när hon tog dem ur bilen.”
Chris fick upp låset i handklovarna. Så snart de lossade gned Fifer sina handleder på samma sätt som de flesta gjorde när man befriades från dem.

Alice hördes avlägset där hon stod och pratade i telefon mellan bilarna.
Mark var med på ett hörn och hjälpte till att dirigera fällan de skulle ordna åt Claire.

Fifer vände sig om på sätet så att de satt mittemot varandra. Att se hennes ansikte så nära sitt fick det att strama kring bröstet, men han ville inte vara allt för blödig inför henne.

Hon log innan hon oväntat lutade sig fram och stack näsan i kragen på honom.
Efter ett djupt andetag satte hon sig upp igen.
”Du luktar alltid så mysigt.”
Hennes lika oväntade kommentar fick honom att skratta till.
”Det var ju tur”, fick han fram.
Hon log.
”Jag har bara känt lukten av kemikalier i flera timmar nu. Dels ville jag se att näsan fortfarande fungerade och dels ville jag lukta på något trevligare efter den långa tortyren.”

Han lyfte handen och lade den på hennes kind.
”Säkert att du är okej?”
Hon log igen.
”Trött. Näsan svider. Börjar bli hungrig... Och lukten av dig fick mina tankar till helt fel saker just nu, men annars är det bra.”
Han log och vågade slappna av.
Fifer hade inte visat tendenser att töja på sanningen än, så han litade på att hon menade det.

Han övervägde precis att luta sig närmare när Mark dök upp i dörren.
De vände sig till honom.
”Bernard vill att ni åker till stationen. Tillslaget mot Claire är i insatsstyrkans händer och ni har båda tagit en personlig inblandning i fallet. Ni kommer nog att få ledigt någon dag för att samla er, men ni får höra med honom hur han vill lägga upp det.”

Chris han bar Fifer till deras bil.
Hennes skor var kvar i huset, om han inte mindes fel. Hon hade dem inte på sig i alla fall.

Efter att ha lyft in henne i passagerarsätet gick han runt för att sätta sig bakom ratten.
Tröttheten började komma ikapp när lugnet återinfann sig och han hoppades att han inte skulle utgöra någon trafikfara på vägen hem.

Fifer tassade genom avdelningen när hon följde honom till Bernards kontor.
Chris kunde inte låta bli att le åt hennes prasslande steg när hon inte hade annat än sockor och skoskydd på sig.

Bernard tittade upp från några papper när de dök upp i dörren.
”Sig in. Sätt er”, sa han och plockade undan framför sig.
Fifer stängde dörren efter dem innan hon satte sig i fåtöljen bredvid Chris.

Så snart de alla satt blev det tyst i rummet.
Bernard knäppte händerna på bordet framför sig och tog ett djupt andetag.
”Jag beklagar det som hände dig, Fifer. Jag hoppas att det inte blev en allt för traumatisk upplevelse?”
Chris följde Bernards blick till Fifer.
Hon skakade på huvudet.
”Jag klarar mig. Det blev en natt med dålig sömn, men jag kände aldrig att jag svävade i livsfara. Det var inte mer än obekvämt.”
Bernard nickade.
”Vi har resurser i form av psykologer och terapi om det skulle visa sig att det hemsöker dig i efterhand”, sa han sedan och Fifer nickade.
”Jag ska släppa iväg er, så att ni får åka hem och ta igen er efter den här upplevelsen. Jag hoppas ändå att det inte blir för mycket begärt att ni kommer in i morgon?”

Både Chris och Fifer skakade på huvudet och Bernard nickade igen.
”Bra. Jag tror att ni är bäst lämpade för att göra en brottsplatsutredning på det där huset. Om jag förstått det rätt så ligger det sista offret med största sannolikhet i källaren?”
Han såg på Fifer som nickade.
”Dessutom vill jag ha en full rapport från er angående de senaste händelserna”, tillade han och de nickade igen.

”När det här är över, från det ena till det andra, tänkte jag officiellt välkomna dig som heltidsanställt i vårt gäng. Vad jag har sett utgör ni ett riktigt bra par i utredningarna. Jag kan ändå säga redan nu att du klarat din provanställning med bravur och jag ser fram emot att ha dig som tillgång på avdelningen”, fortsatte Bernard med blicken på Fifer.
Chris log och sneglade på henne.
Han hade nästan glömt att Fifer bara var provanställd och såg fram emot att få titulera henne heltidskollega.

Fifer log och nickade.
Entusiasmen glittrade i hennes ögon, vilket fick det att värma i bröstet.

Bernard lutade sig tillbaka i stolen.
”Jag måste ändå tillägga att jag tänker överlåta intervjuerna av Claire och hennes son åt andra tjänstemän. Ert samröre med gärningsmännen i det här läget är för personligt och jag tänker inte utsätta någon av er för den situationen. Ni kommer förstås ändå att hållas sysselsatta om ni har ett helt hus att utreda i morgon och jag tror att du har en ganska unik inblick i fallet utan att göra några intervjuer.”
Det sista sa han till Fifer som svarade med en nick.
”Jag ska skriva allt i min rapport, men jag kan säga att jag redan gjort de intervjuer som jag behövde när jag hade möjligheten”, sa hon.

”Jag är utsvulten. Kan vi ta hämtmat med hem?”
Fifer tassade efter honom till kontoret där han snabbt plockade undan för att åka hem.
”Absolut. Vad hade du tänkt dig?” undrade han.
”Min telefon ligger kvar i städskrubben där Claire lämnade den. Bara jag hämtat den kan jag ringa Daphne och be henne ha något färdigt att ta med om vi åker via henne på vägen hem.”
”Perfekt. Jag litar på att du beställer något gott, så jag ger dig fria händer.”
”Och så skulle jag gärna åka via min lägenhet och hämta ett par skor”, tillade hon.
Chris log när hon tittade ner på sina skoskydd.

Chris var nästan färdig att krypa ner i sängen med en gång när han steg in i hallen hemma, men hungern skulle hålla honom vaken om han gjorde det. Doften från pajerna som Fifer hade i händerna var svår att säga nej till. Det var en doft som fick det att mullra i magen, så mat var utan tvekan deras första prioritet.

De tog varsin gaffel och satte sig till bords för att äta direkt ur pajformarna. Ingen av dem var på humör för att göra det mer avancerat än så.
Redan första tuggan av det spröda pajskalet med den krämiga fyllningen fick honom att sucka djupt av tillfredsställelse.
Fifer stoppade en stor tugga i munnen och suckade på samma sätt. Gesten fick honom att le och de utväxlade en blick i samförstånd.

Maten fick hans huvud att kvickna till och nyfikenheten väcktes.
”Hörde du att det senaste fallet som vi var till gravgården för att titta på förmodas vara Claires egen dotter?”
Fifer nickade.
”Jag vet att det är det. Claire sa det.”
Han granskade henne nyfiket.
”Vad sa hon om det?”

Fifer hade precis fyllt munnen så hon tuggade en stund innan hon kunde svara.
”Jag kan ta det från början om du vill.”
Han nickade.

”Vi hade kört en stund när jag kände att jag ville veta vad som låg bakom alltihop. Vi hade ju inte hittat Penny än, men jag hade dina teorier om de vitklädda unga kvinnorna.
Jag kände inte att Claire var ett direkt hot, så jag fick mjuka upp henne så att hon skulle vilja prata med mig.
Jag sa att flickorna vi hittat var väldigt vackra och frågade om hon sytt klänningarna själv. Hon verkade entusiastisk över att ha fått bekräftelse, så hon sa direkt att klänningarna var hennes eget verk. Hon kallade flickorna för sina änglar och sa att änglar klär i vitt.
Jag frågade hur hon valde sina änglar och hon sa att hon kände det på sig. Vackra unga flickor blev vackra änglar. Jag frågade om det sexuella var en del av ritualerna för att bli ängel och hon började prata om att nyckeln till himmelriket är njutningen mellan en man och en kvinna.
När jag senare fick höra om Penny lade jag ihop pusslet. Penny ramlade i trappan och bröt nacken. Enligt Claire var det en olycka, men det skulle inte förvåna mig om Kenny och hon bråkat och han knuffat henne, även om det kanske inte var med avsikt att döda.
Han är kuslig.
Hur som helst så hade de varit ensamma hemma. Claire hade kommit hem för att hitta Penny naken och utnyttjad i Kennys rum. Han hade börjat förklara om nyckeln till himmelriket och att han sett till att hans syster blev en ängel med sin handling.
Claire hade först blivit förfärad. Kenny bodde deltid på ett hem för mentalt handikappade och var hemma på besök. Händelsen fick henne att byta till ett annat hem med större säkerhet, även om hon inte avslöjade att han potentiellt kunde ha dödat sin syster. Hon påstod att Penny börjat studera utomlands för att skydda honom.
Pennys död blev ändå för mycket och Kenny fortsatte att prata om änglar och himmelriket. Claire sökte tröst i hans ord och bildade sedan sin egen verklighet där hon var utsänd av högre makter för att finna nya änglar till himmelen.
Kenny är inte riktigt frisk, men han vet vad han gör. Han skapade Claires tillstånd och fick fortsätta sin nekrofili genom henne.”

Chris slutade tugga för ett ögonblick och lät Fifers ord fick smälta in.
”Så, om jag förstod det rätt nu, så dog Penny i en olycka och Kenny gav direkt vika för en läggning som han så långt hade hållit hemligt?” undrade han.
Fifer ryckte på axlarna.
”Eller så upptäckte han den då... Men jag undrar... Han kunde ju ha tafsat på Penny, vilket ledde till bråket. Hon gillade inte hans närmanden och så föll hon i trappan. Med ens var hon medgörlig och han kunde göra vad han ville.”

Chris rös.
Han hade inte ens sett Kenny än, men Fifers teori lät så trolig att det kröp i skinnet.

”Du sa att han gjorde närmanden innan du bet honom?”
Fifer nickade.
”Claire gav mig kvällssmörgås och te innan hon tog med mig upp till vindsrummet. Kenny lät mig vara större delen av natten, så jag fick lite sömn, men några timmar in på morgonen kom han upp till rummet.
Först stod han bara och glodde på mig i dörren. Sedan frågade jag om han ville något. Då kom han fram och gick ner på knä bredvid madrassen. Han sa att jag var väldigt söt, frågade om jag träffade någon och när jag svarade ja sa han att det var synd för att jag skulle bli en väldigt vacker ängel.
Sedan försökte han stryka undan mitt hår och jag fick nog. Han kanske inte hotade mig med tanke på att jag tydligen inte skulle bli en bra ängel om jag inte var singel, men han var sjukt äcklig.
Inte bara utseende mässigt...
Att det fanns ett nytt offer och att han redan använd henne var inte någon hemlighet om man säger så...”

Chris stannade upp mitt i en tugga.
Tursamt nog hade han fått i sig det mesta av pajen. Tanken som Fifer gav honom förstörde en stor del av hans aptit.

Fifer åt obekymrat det sista av sin paj.
Chris fick i sig sin genom att envist tänka på annat.
Direkt efteråt kunde han inte låta bli att analysera allt. Det kändes som att de sista pusselbitarna fallit på plats, även om han än en gång förbluffades över vad vissa människor var kapabla att göra.
Mentalt sjuka människor var inte mördare, men mördare led ofta av mentala sjukdomar.
Chris hade hört uttrycket många gånger och höll med. Mental ohälsa var en sjukdom som behövde behandlas som vilken sjukdom som helst. Obehandlad kunde de värre varianterna ha förödande konsekvenser.

Så snart allt var undanplockat och de gjort sig klara för natten kröp de belåtet ner i sängen.
Han var tacksam för att han hade bra rullgardiner när han drog Fifer tätt intill sig och suckade djupt.

Allt som Fifer berättat låg först och malde i hans tankar.
Han insåg att de hade en brottsplats till som de behövde besöka. Claires hem kunde vara en mordplats och om inte så hade i alla fall ett dödsfall skett där.
De skulle behöva åka dit och ta bilder. Han ville se trappan med egna ögon och göra en bedömning hur troligt det var att Penny ramlat i den. Han ville se om Kennys historia om en olycka verkligen stämde, eller om Claire förbisett saker för att skydda både sin son och sitt eget sinne.

Nyheterna skulle få ta del i historien så snart det uppdagades att mördaren åkt fast.
Chris undrade vad de skulle säga om saken. Reportrar och nyhetsuppläsare hade en tendens att göra allt mer dramatiskt än det egentligen var, men i Claires och Kennys fall hade Chris svårt att se hur det skulle kunna göras värre.

Fifer gav en lätt snarkning ifrån sig innan hon vände sig om för att slänga en slapp arm över hans midja. Med halvöppen mun låg hon med kinden mot hans bröst och snarkade lätt innan en lite högre snarkning fick henne knycka till. Hon vaknade inte helt, utan smackade några gånger innan hon sov vidare med munnen stängd.

Chris fick anstränga sig för att inte fnissa så högt att han råkade väcka henne. Istället flinade han brett och strök henne försiktigt över håret innan han slöt ögonen för att inte ge henne ett för stort försprång med sovandet.

Bara han lyckades tysta sina analyserande tankar och slappnade av insåg han hur trött han var.
Sedan tog det inte länge innan han somnade själv.

*

Det var lugnt på avdelningen följande morgon. Både Chris och Fifer började med att skriva sina rapporter. Han hoppades att de flesta fått en chans att sluta tidigare dagen innan. Det var inte bara han själv som jobbat obekväma tider under dygnet då Fifer var borta.

Han läste igenom sin rapport för att se att allt stämde innan han sneglade på Fifer. Hon skrev snabbt och koncentrerat med blicken på skärmen.
Han hade gärna läst hennes rapport för att få veta exakt hur hennes dygn sett ut, men antog att det fick vänta tills de kom tillbaka från sina brottsplatsundersökningar. De hade trots allt en kropp att ta vara på och han ville inte fundera på något han läst i hennes rapport när han undersökte en brottsplats.

För att ge Fifer lugn och ro gick han för att hämta en kopp kaffe.
Sedan planerade han att läsa obduktionsrapporten om Penny medan han väntade på att Fifer blev klar. Han misstänkte att Penny inte hade lika mycket att berätta som de andra flickorna, men det skulle säkert bli en nyttig läsning ändå.
Med lite tur skulle han kunna prata med de som förhört Claire och Kenny när de kom tillbaka från sin runda.
Det låg en viss skräckblandad förundran i att få höra vad mor och son hade att berätta.