Chris parkerade firmabilen vid en lugn sidogata.
Den lilla lunchrestaurangen hade ljusstakar i nedre halvan av fönstret och asiatiska lyktor i den övre halvan.
Det var inte så många där, vilket nog berodde på att det var i slutet på de flestas lunchtid.

Lunchrestaurangen hade små fyrkantiga bord med underlägg i bast.
Stilrent, men ändå hemtrevligt.

Han gick fram till disken och stannade på lagom avstånd för att kunna läsa menyerna som hängde från taket.
Han hade varit där förut, men Fifer behövde få se vad det fanns att välja på.
Dofterna av soja och kryddor från köket bildade ett sug i magen. Han kunde nästan känna smaken redan.

Fifer slöt upp vid honom och lät blicken vandra över utbudet.
Bakom disken stod en leende man med vitt förkläde och svart skjorta.
Chris hade i alla fall sett leendet när han stigit in, men förvånades över den sura minen som mötte honom när han tog blicken från menyn.
Chris gav mannen en undrande blick innan han sneglade på Fifer.
”Nummer 8 med sötsur sås låter fint.”
Han vände sig till mannen som fortfarande såg ut som att de sparkat upp dörren när de stigit in i hans restaurang.
”Två nummer 8 tack”, sa Chris vänligt.
Mannen lät blicken svepa via Fifer innan han såg på Chris igen.
”Hemskt ledsen, sir. Vi serverar dig mer än gärna, men vi serverar inte hundar.”

Chris stod orörlig för ett ögonblick.
Han hade helt glömt rasismen mot halvvargar och kände sig väckt med en käftsmäll.
”Jag har ingen hund”, svarade han lugnt, men varnande.
Mannens blick flackade via Fifer medan hans mungipor drogs neråt som om han kände smaken av magsyra.
”Vi har take away, om djuret väntar ute medan vi förbereder maten.”
Chris kände hur käken stramade när han bet ihop.
Fifer tog tag i hans arm.
”Det gör ingenting. Jag vet ett annat ställe.”
Hon drog försiktigt i hans arm för att få honom med sig.
Chris naglade fast blicken i expeditens och rörde sig inte ur fläcken. Han kände inte för att svälja förolämpningen och gå. Det var synd att både han och Fifer gick i civila kläder även när de jobbade. Att trycka en polisbricka i ögonen på den oförskämda mannen var frestande.

”Det är okej. Vi går.”
Fifer lät lika envis som han kände sig.
Hon släppte hans arm och tog hans hand istället. Gesten överraskade honom tillräckligt för att lossa honom ur den värsta ilskan.
”Vi går. Jag vet ett bättre ställe.”
Han lät sig dras med ut ur restaurangen medan ilskan tycktes ringa i öronen på honom.

Chris slog fast bildörren och tog ett djupt andetag.
Fifer sneglade på honom medan några sekunder passerade under tystnad.
Han såg tomt framför sig medan pulsen slutade susa i öronen och de stela musklerna mjuknade. Sedan seglade han tillbaka på henne.
Hon höjde ögonbrynen som för att fråga om han var okej.
”Händer det ofta?”
Hon dröjde med sitt svar.
”Ibland”, sa hon till slut med en axelryckning.
”Du bara accepterar det?”
”Finns inte så många andra sätt. Fördomar kommer ofta från rädsla, dåliga upplevelser och skrämmande historier. Att inte leva upp till förväntningarna är bästa sättet att motarbeta det. Man kan inte tvinga folk att se saker från ett annat perspektiv än deras eget. De måste välja det själva.”
Chris suckade igen och såg ut genom vindrutan.  
Han kunde inte säga emot. Dessutom var det hennes eget val. Han kunde inte tvinga in henne i en situation som hon inte ville vara i.

Chris startade bilen och lämnade parkeringsplatsen.
”Kör till Warberry Avenue.”
Han följde hennes anvisning utan ett ord.

Caféet på Warberry Avenue var inte det lättaste att hitta. Det var inte mycket på utsidan som avslöjade stället utöver en skylt i brons som hängde ovanför dörren.
Berrywar verkade ha fått sitt namn från gatan det låg vid.

Chris följde Fifer in till ljudet av pinglet från en liten klocka. Doften av mat påminde honom om att han var hungrig, vilket fick honom att mjukna lite.
Han såg sig om och fick nästan känslan av att han befann sig i sin mormors kök. Allt från rosentapeter, grönmålade möbler i trä och rutiga bordsdukar till den smått klibbiga plastmattan på golvet påminde honom om mormors lantliga kök. Till och med doften av mat lockade fram minnen.

Det var några få gäster utöver dem i caféet.
En äldre man satt med näsan i en tidning och ett yngre par satt och småviskade med varandra i ett hörn.
En kvinna satt och läste med en barnvagn bredvid sig.
Det var inte packat med folk direkt, men de var förstås ganska sena vid det laget. De flesta hade nog hunnit äta redan.

En rundkindad dam med permanentat grått hår sken upp när hon fick se Fifer stiga fram till disken.
”Fröken Lix. Så trevligt att se dig igen”, småsjöng damen förtjust.
”Hej, Daphne. Kan jag få två av det vanliga?”
”Självklart vännen. Slå er ner bara.”
Fifer gav Chris ett leende innan hon tog ledningen till ett av de inre hörnen.

Det lilla fönstret vette mot en smal sidogata. Man såg inte mycket mer än en röd tegelvägg och en strimma himmel om man lutade sig nära glaset.
Fifer satte sig längst in i hörnet vid fönstret med ryggen mot väggen, så Chris satte sig mittemot henne.

Chris lät blicken svepa över lokalen innan han vände sig till Fifer.
Hon gav honom ett litet leende när deras blickar möttes.
”Känns det bättre?” undrade hon.
Han suckade och lät blicken vandra via blommorna i fönstret.
Han ryckte på axlarna som svar på hennes fråga. Han ville ändå inte vara oartig och mötte hennes blick igen.
”Det går över.”
Hon log igen.
”Får man fråga vad ’det vanliga’ är, eller tänker du överraska mig?” undrade han.
Hon rätade på ryggen och fäste blicken på något bakom honom.
”Du behöver inte vänta så länge på att få veta det.”

Daphne ställde sig bredvid deras bord med en stor bricka i händerna.
Hon stödde brickan mot bordskanten för att få en hand ledig och delade ut tallrikar och skålar. Sist placerade hon ut varsin uppsättning bestick som låg invirade i en blommig servett.
Chris lät blicken svepa över pajbiten som tog upp större delen av tallriken och skålen med sallad. Doften fick det att kurra i magen lika mycket som pajens utseende. Fyllningen såg krämig ut och pajskalet var precis lagom gräddat.

Daphne rätade på ryggen, men stod kvar med brickan i händerna.
”Så vem är din dejt, vännen?” frågade hon med blicken på Chris.
Fifer rätade på ryggen.
”Han är min kollega och vi har bara gjort en avstickare från jobbet för att äta lunch.”
Daphne log mot Fifer.
”Om du säger det, vännen.”
Hon lutade sig sedan närmare Fifer och fortsatte med dämpad röst.
”Oss emellan så tycker jag att du ska behålla honom.”
Hon blinkade med ena ögat åt Fifer.
Fifer drog efter andan för att svara, men hann knappt öppna munnen innan Daphne avbröt henne.
”Smaklig måltid”, kuttrade hon glatt och rultade kvickt iväg mot köket.

Fifers axlar sjönk med en närmast uppgiven pust.
”Hon är värre än min mor...” muttrade hon besvärat och fick varmare färg på kinderna.
”Jag ber om ursäkt för det där”, tillade hon och rullade ut besticken ur servetten.
”För vad?”
När hon tittade upp log han retsamt mot henne. Hennes ansikte fick en rosigare färg än tidigare.
”Jag kan rätta henne senare. Hon behöver inte få för sig något.”
Han ryckte på axlarna.
”Om du vill. Mig spelar det ingen roll.”
I ögonvrån kunde han skymta hur hon granskade hans ansikte.
Själv riktade han sin uppmärksamhet mot maten då hungern tog över större delen av hans medvetande.
Första tuggan gjorde honom inte besviken.

Chris var glad att de bytt ställe, även om situationen på första stället fortfarande retade honom. Han hade inte velat missa det mysiga caféet som Daphne hade.
Mättnadskänslan gjorde kroppen behagligt tung när han satte sig vid sitt skrivbord och lutade sig tillbaka.
Med en suck vände han sig till dataskärmen och rätade på ryggen för att börja gå igenom det material som han fått angående några fall.
Pappersarbete var inte hans starka sida. Han gick hellre runt på en mordplats och letade ledtrådar. Det kändes som att han gjorde mer nytta då. Ändå var han väl medveten om att det ingick i jobbet och ärligt talat var pappersarbetet roligare än många andra yrken han kunde komma på.

En antydan av rörelse fick hans blick att dras till fönstret.
Stora, vita flingor dalade långsamt mot marken likt duniga fjädrar.
Han sjönk tillbaka i stolen och betraktade de fluffiga flingorna.
Snön skulle förmodligen smälta så snart det rörde vid marken, men det gav hopp om att de kanske hade en vit jul framför sig. Lite lagom snö skulle han inte tacka nej till. Blev det för mycket kunde färden till Emira bli besvärlig. Det var en tre timmar lång färd under bra vägförhållanden. Med snökaos och jultrafik hade han troligen en ganska eländig dag framför sig.

En idé dök upp och han vände sig till Fifer.
Hon tog blicken från sin skärm och mötte hans när hon märkte hans rörelse.
”Hur tänkte du fira jul?” undrade han.
Hon ryckte på axlarna.
”Det beror på. Min mamma planerar att resa med sin pojkvän, så jag firar nog för mig själv. Jag överväger att hitta en lugn pub som håller öppet eller någon annan samlingsplats för ensamma julfirare. Jag har inte hunnit fundera så mycket än. Du då?”
”Jag brukar resa till min syster för att fira med familjen. Hon bor mer eller mindre i mitten av var vi alla befinner oss, så vi brukar samlas hos henne.”
”Har du stor familj?”
”Inte direkt. Det är jag, min syster, våra föräldrar och min systers familj. Hon har man och tre barn, så nog blir det lite trångt i huset, men inte vet jag om vi kan kallas en stor familj.”
Fifer nickade.
”Det låter mysigt.”
”Absolut. Har inte du någon familj att fira jul med? Det låter lite trist att vara ensam under julhelgen.”
Hon skakade på huvudet.
”Min pappa dog när jag var liten i ett våldsamt familjegräl. Min mamma har inte haft kontakt med min pappas sida av familjen sedan hon lämnade dem och det kan jag inte påstå att jag kan klaga på. Jag har inga halvsyskon och min mamma var enda barnet. Mina morföräldrar dog för några år sedan, så det är bara mamma och jag, även om vi kanske inte har den bästa relationen.”
Han nickade och övervägde sin idé.

Fifer höjde ena ögonbrynet.
”Vad?” undrade han.
”Du ser ut att fundera på något.”
Han log snett och flyttade ett papper på skrivbordet.
”Jag bara överväger en tanke som dök upp.”
”Låt höra då.”
Hon lutade sig fram med armbågen mot skrivbordet och hakan vilande i handen.
Han log igen.
”För all del... Jag tänkte att det är några timmars färd till min syster och det blir rätt trist att sitta ensam i bilen så pass länge. Av vad jag hörde på Warberry så kunde vi kanske båda tjäna på att fira jul tillsammans.”
Fifer höjde ena ögonbrynet.
”Du vill att jag firar jul med dig och din familj?”
Han rycket på axlarna.
”Det är bara en tanke. Jag har väldigt svårt att föreställa mig en jul utan min familj, så det känns trist att du blir helt ensam. Jag slipper sitta ensam i bilen under färden och min familj behöver inte tjata om att jag borde träffa någon, även om du bara följer med som en kollega. Du behöver inte heller sitta ensam och slipper också tjat. Jag ser bara fördelar.”

Hon satt orörlig och höll hans blick en stund.
Hennes tystnad fick honom att vilja skruva på sig, men han lyckades sitta stilla. Istället höjde han ögonbrynen mot henne i ett försök att locka fram ett svar.

Till slut drog hon ett djupt andetag medan hon rätade på ryggen.
”För all del. Det låter inte så dumt.”
Lättnaden fick honom att le.
För ett ögonblick hade han trott att han gått över gränsen.
”Jag ska höra med Emira först förstås, men jag ser inget hinder. De har ett stort hus med två gästrum. Deras tre barn kan nog dela rum om det behövs. De brukar trots allt fråga mig varför jag inte har med mig någon, så det ska blir lite roligt att kunna säga att jag faktiskt har det.”
Fifer besvarade hans leende och nickade.
”Det blir en lättnad att slippa mammas tjat också, även om jag förmodligen får stå ut med ett förhör istället.”

Leendet satt kvar när de vände sig till sina datorer.
Chris bestämde sig för att ringa sin syster samma kväll för att informera om den extra gästen över jul.
Emira kunde inte säga nej. Inte efter att hon tjatat om att han borde ta någon med sig, så det skulle bli roligt att höra hennes reaktion.

Chris ;) (även om bilden inte blev så bra som jag hade velat...)