Marine Dresden hade haft ett turbulent liv. Föräldrarna var frånskilda och hade båda valt alkoholen över sin dotter.
Hon hade vuxit upp hos sin mormor, vilket upphört efter mormoderns död.
Efter det hade hon pendlat mellan de båda föräldrarna i två år innan hon valt att bo själv.

Hur hon försvunnit visste ingen. Hon bodde ensam, så ingen hade märkt att hon inte kommit hem förrän en vän till henne insett att Marine inte hört av sig på länge.
Vart Marine tagit vägen och var hon rört sig det sista dygnet i livet var det ingen som visste.

Känslan av ännu en återvändsgränd fick Chris att vilja stöna högt av frustration. Den enda teori de hade var att gärningsmannen träffat henne någonstans och följt med henne på krog. Obduktionen visade tecken som tydde på att hon druckit en del innan hon serverats en drogad drink.

Chris drog handen genom håret och pustade ut en djup suck.
”Ibland önskar man att hela staden var full med övervakningskameror”, muttrade han för sig själv och lade undan ett av pappren som han läst.
Fifer satt lutad över Lucys rapporter i ett försök att se det med nya ögon.
Hon log mot pappret framför sig och suckade själv.
Han undrade om hans vana att sucka när något gick trögt hade smittat av sig på henne.

Fifer tittade upp och mötte hans blick.
”Jag kom på en sak.”
Han höjde ögonbrynen.
”Ingen såg Lucy gå ut genom huvuddörren, så kanske hon gick ut bakvägen? Personalen som jobbade där kan inte ha hållit alla dörrar under uppsikt under kvällen.”
Chris lutade sig med armbågarna mot bordet.
”I ena rapporten står det att bakre dörren har ett kodlås för att minska stölder och just den här typen av kidnappningar”, mindes han.
”Kanske personen som tog Lucy har jobbat där tidigare? För att inte tala om att kompisar till personalen kan ha följt med någon kväll. Jag hade en kompis som jobbade på en lokal bar. Det hände flera gånger att jag gjorde henne sällskap och hon gjorde ingen ansats att dölja koden när jag stod bakom henne.”

Chris höll hennes blick några sekunder innan han vände sig till datorn.
”Det är helt klart värt att kika på.”
En glimt av hopp tändes i honom.
Att Lucy försvunnit bakvägen var mycket troligt och en dörr med kodlås kunde spåras om man visste vem som hade tillgång till koden.

Efter att ha kontaktat ägaren till baren visade det sig att dörren haft samma kod i minst tio år.
De hade fått en lista på personal som kommit och gått under de åren.
Det var en lång lista och alla var inte ens vid liv längre.

Chris och Fifer delade namnlistan mellan sig och började ringa.

”Tack så mycket för att du tog dig tid och jag beklagar igen att jag störde. Ha en bra dag.”
Chris avslutade sitt nionde samtal och sjönk ihop över skrivbordet. Känslan av hopp hade sakta slocknat för varje samtal han tagit.
På andra sidan rummet hörde han Fifer tacka och beklaga på samma sätt innan hon lade på luren. Hur många hon ringt visste han inte, men hon hade hållit ungefär samma takt som honom.

Chris lyfte huvudet för att stryka ännu ett namn på sin lista.
”Det var mitt sista namn”, mumlade han.
”Samma här.”
Hennes röst lät mer matt än den brukade.
Han seglade på klockan på skärmen.
”Ser ut som att vi kan ta och avrunda för idag. Vi kom knappt ut ur kontoret på hela dagen, men jag är helt slut”, suckade han och plockade undan de papper han hade spridda över bordet.

Chris såg fram emot att få komma hem till sin uppmärksamhetskrävande lilla hårboll. Det fick honom alltid på bättre humör. En spinnande katt hade en magisk förmåga att skapa avkoppling.
Förhoppningsvis hade morgondagen något bättre att erbjuda.

Sprattel spann dovt medan han rytmiskt trampade med klorna mot jeansen när han blev krafsad runt nacken. Chris var glad att han inte hade något tunnare tyg på sig.

På teven diskuterades nyheten med de funna kropparna.
Det var en lättnad att kropparna legat på avlägsna platser. Hittades avlidna personer på mer lättupptäckta platser hände det att pressen var för snabb.
Han mindes fall där anhöriga till offren fått ringa polisen för att höra om det var deras närstående som visades på nyheterna, trots att man inte hunnit identifiera kroppen än.

Han tog blicken från teven för att se på Sprattel.
Den lilla katten verkade vara i extas över allt kelande, vilket fick Chris att le. När som helst skulle maxgränsen för mysighet vara uppnådd och hjärnsläpp skulle bryta ut.

Chris fortsatte att krafsa runt hakan, öronen och nacken tills Sprattel plötsligt slog tassarna om hans arm och bet honom i fingret. Både klorna och tänderna greppade milt, men det var signalen på att han inte kunde hantera mer.
Chris tog tag i svansen på leksaksråttan bredvid honom med sin fria hand och dinglade med.
Den lilla kulan i råttan skramlade och fångade direkt mysmonstrets uppmärksamhet.
Med en snärt skickade han iväg råttan över golvet och katten kastade sig efter den.

Medan Sprattel dribblade vilt med sitt nyfunna byte gav Chris sin hand en blick för att se om det blivit några rispor.
Det fanns inte mycket mer än vita skrapmärken efter odjurets hullingar till klor, så han lade handen i famnen för att fortsätta se på nyheterna.
Det hade redan övergått till något tråkigt och politiskt, så han suckade och tog fjärrkontrollen.

Det dröjde inte länge innan vilddjuret dribblat färdigt med sitt byte och klättrade rakt upp i kattställningen tills han satt och stirrade i taket med någon centimeter till godo. Raggen spretade i en sträng längst ryggraden och pupillerna var så stora att ögonen nästan såg svarta ut.

Chris höjde ena ögonbrynet.
”Hur går det med kattmyntskicken?”

Sprattel satt orörlig i några sekunder innan den galna blicken vändes till soffan.
Det knastrade till när klorna lossade från klätterställningen och katten landade med en duns.
Chris flinade åt de smygande stegen som tassade närmare innan det rasslade vilt längs golvet runt soffan. Han behövde inte titta för att veta att Sprattel åkte kana på rygg mot golvet medan han klättrade runt soffans nedre del med klorna.
Varv efter varv passerade katten under hans ben i vild framfart.

Till slut suckade Chris och reste sig för att plocka upp leksaksråttan.
”Det räcker med kattmynta för dig grabben. Jag vill kunna sova i natt”, muttrade han åt odjuret som kikade på honom runt soffhörnet med vild uppsyn.
Han lade upp kattleksaken i bokhyllan och gick ut i köket med förhoppning om att lite mat skulle blidka monstret.
Katten hade förhoppningsvis fått sin dagliga dos med knäppryck så att de kunde sova lugnt.

Efter att ha somnat med en spinnande katt under hakan kände Chris sig bättre till mods när han återvände till kontoret.
Där väntade ännu en dag med pappersarbete, vilket snabbt fick den utvilade känslan att avta.
De vred och vände på alla ledtrådar de kunde finna.
Den tragiska känslan av att en flicka till behövde möta sitt öde för att de skulle kunna lösa fallet låg tungt över dem.

Chris gick för att hämta en kopp kaffe åt sig när Bernard fångade hans uppmärksamhet med en handviftning.
Chris stannade och blev vinkad till kontoret med en kort gest.
Han bytte bana och sökte sig till Bernards kontor istället.

Bernard satt och granskade ett papper när Chris satte sig i fåtöljen framför skrivbordet.
Bernard tittade upp från pappret och sköt ner glasögonen på nästippen.
”Så hur går det?” frågade han rakt på sak.
Chris suckade och gjorde en uppgiven gest med handen.
”Utredningen står stilla. Det finns inte mycket att gå på och det vi har verkar inte leda någonstans. En drös teorier har vi, men ingenting konkret.”
Bernard nickade.
Han suckade och lutade sig tillbaka i kontorsstolen innan han tog av sig glasögonen och vek ihop dem.
Med en van gest placerade han dem i bröstfickan.
”Hur fungerar hon då?” undrade han.
”Fifer?”
”Ja.”
Chris nickade.
”Bra. Mer än bra. Hennes luktsinne är en gudagåva på brottsplatserna, hon är alert och uppmärksam, hon skyr inte arbete och hon smälter bra in i gänget. Jag har ingenting att klaga på.”
”Det var vad jag hoppades på. Jag har inte hört annat än gott om henne, även om det är du som har den väsentligaste insynen i hennes arbete. Hon har några veckor kvar innan prövotiden är slut, men som det ser ut nu så tror jag att du har en permanent partner. Om du känner att du vill jobba med henne förstås?”
”Absolut.”
Bernard nickade igen.
”Det är förstås ett tag till innan hon blir fast anställd, men jag vill ändå hålla mig uppdaterad...
Men från det ena till det andra... Då ert nuvarande fall gått i stå får ni vara öppna för att hjälpa andra där det behövs i väntan på att ert går framåt. Låt oss hoppas att det gör det också. Det vore en stor besvikelse om fallet kallnade och arkiverades.”

~*~

Oktober blev till november och en strävare kyla lade sig runt staden.
Inne bland höghusen och de välanvända vägarna ville inte kylan infinna sig på samma sätt. Ändå märktes vinterns ankomst på sitt eget vis.
Julpyntningarna smög sig fram och granna höstlöv byttes mot rött och vitt i skyltfönstren. Belysningar i olika nyanser dök upp mer och mer. Sedan dröjde det inte länge innan alla granar, tomtar och kulörta bollar gick att hitta lite var stans på shoppinggatorna.
Privat var det mer sparsamt i början, men butikerna lät inte vänta på sig. Julhandeln var deras stora kassako och stora röda skyltar som lockade med fynd och unika tillfällen fanns snart att hitta lite överallt.

Chris såg tankfullt ut genom sitt fönster vid skrivbordet. Han hade precis skickat en lista på hemadresser till en rad misstänkta i ett fall som Mark och Alice jobbade med.
Han hade ingenting emot att hjälpa sina kollegor, men det störde honom att hans eget fall inte var avklarat först.
Att se ett fall stå och kallna var nog det mest frustrerande han visste, men det var en del av jobbet det med.
Samtidigt spekulerade han i vad mördaren gjorde medan han satt där och tittade på snömoln. Tanken på att någon som preparerade och förlustade sig med lik kanske just i den stunden gick nere och strosade mitt i julhandeln var kuslig.

Alice stack in huvudet i rummet och fick honom att ta blicken från fönstret.
”Har ni lust att komma och titta på ett lik?” frågade hon.
Fifer vände om sin stol för att se på Alice.
”Absolut. Om jag får ta en selfie med liket. Jag har inte hittat på ett julkort åt min mamma än.”
Chris skrattade till.
Makaber humor var nog ett måste om man jobbade på deras avdelning. Om inte annat hjälpte det att göra jobbet uthärdligt.
Alice himlade med ögonen åt Fifers skämt.
”Tyvärr.”
Fifer gav Chris en blick.
”Visst. Varför inte? Ingenting jobbar upp aptiten före lunch som ett lik”, sa han och reste sig.
Han såg till att han hade mobil, nycklar och plånbok i respektive ficka innan han gick för att ta sin rock.

Bilfärden tog inte så länge. De skulle bara någon kilometer bort och in på ett industriområde.
Området var inte så flitigt använt och ett välkänt distrikt för kriminell aktivitet. Chris kände sig ändå inte särskilt orolig då det dels var mitt på ljusa dagen och det dessutom stod tre polisbilar och väntade på dem. Blåljus var lite som att tända lamporna för att bli av med kackerlackor när det gällde kriminella.

Chris och Fifer drog på sig halare, tog de speciella stövlarna som saknade mönster och fyllde fickorna med handskar, små påsar och annat användbart.
De följde sedan anvisningarna in i en stor industribyggnad och lotsades vidare till en smal källartrappa som ledde ner i en smal passage av betong.

Det hördes röster från alla håll då kollegor på platsen pratade i olika områden, men i den trånga trappan skärmades ljuden av och bara deras egna steg tryckte sig mot deras trumhinnor.
Känslan av kompakt isolering slöt sig tätt om dem medan de vaksamt såg sig om på vägen ner. De ville inte missa något som kunde vara en ledtråd.
Chris kunde höra Fifer ta korta, ryckiga andetag genom näsan och tryggades i att hon skulle hitta något om det fanns något att hitta.

Källartrappan ledde rakt ner mot en vägg.
Man kunde inte se ner i korridoren runt hörnet förrän man kommit hela vägen ner.

Chris höll ledningen och steg in i korridoren först.
Korridoren var smal. Bara bred nog för att man skulle kunna öppna någon av de dörrar som fanns där.
Han gissade att de flesta rum innehöll förråd, värmesystem, fläktrum och annat som man ville ha ur vägen.
Alla rum var genomsökta, så han var inte orolig.
Det gick ändå inte att saka av sig den instängda känslan medan de sökte sig till rummet som de skulle vara i. De gick inte och hasade med axlarna mot väggarna, men det kändes som att det inte var långt ifrån.

Rummet som stod färdigt öppet för dem var ett pannrum.
Pannan där inne hade nog inte varit igång på flera år. En fuktig kyla mötte dem i dörren och ljudet av droppande vatten hördes bakom den mörka pannan.
Rummet var i alla fall stort, vilket var en lättnad från korridoren. Vore det inte för lukten av lik hade det inte varit så illa.

Chris var glad att munskyddet höll oönskade partiklar borta medan han steg åt sidan för att släppa in Fifer.
Hon såg sig om i rummet som lystes upp av några kraftiga strålkastare som riggats upp åt dem.
Deras blickar föll på tältsängen i ett hörn där offret låg och väntade på dem. Att det var en man avslöjades av den yviga mattan av ansiktshår som nästan lyste vit mot den missfärgade huden.
Under tältsängen föll ett stilla regn av små vita maskar som tydligen tappat fäste i kroppen. Det var inte mer än en handfull maskar på golvet så långt, men de hade spridit sig över en stor yta i jakten på ett mer skyddat tillhåll.

Fifer tog fram kameran och skred till verket medan Chris såg sig om i rummet från sin plats. Hans ficklampa granskade allt i detalj, även om det inte fanns så många detaljer att lägga sin uppmärksamhet på.
Något han fick syn på var en kaskad med blodstänk på en av väggarna.
Blodet hade en mörk nyans efter att ha torkat in i betongen, men händelseförloppet kändes lätt att gissa sig till.

”Avrättad och lämnad i sängen, eller vad säger du?” frågade han Fifer.
Hon satt på huk för att få en bra bild på blodstänken.
”Säkert. Låter lite som amatörer om du frågar mig. Proffs hade gjort sig av med kroppen på ett bättre ställe.”
”Definitivt”, mumlade Chris och lät lampskenet utforska skrymslen kring pannan.

Det var en lättnad att få dra av sig de smutsiga halarna och trycka ner dem i en sopsäck. Luften ute vid bilen kände extra frisk efter tiden i det instängda pannrummet.
De hade ägnat en god stund åt att rota i den gamla pannan i jakten på eventuella ledtrådar då det fanns misstanke om att man bränt något i den.

Chris granskade sina handleder för att se att ingen smuts råkat leta sig in genom glipan mellan handskar och ärmar. Sedan spritade han händerna för att vara säker.

”Hungrig?” frågade han Fifer när de var klara.
”Visst. Nudlar vore inte helt fel. Eller potatis.”
De drog fast bildörrarna efter sig och Chris väntade på att några bilar skulle flytta på sig så att de kom iväg.
”Vill du ha något asiatiskt eller ska det vara något flottigt?”
Han sneglade roat på henne.
Fifer log.
”Allt utom ris går bra. Jag har nog vant mig vid krälande lik, men jag kan inte förmå mig att äta ris direkt efteråt.”
Chris nickade.
”Dito... Jag vet ett bra ställe. Asiatisk buffé. Det finns förstås en del ris i den buffén, men det går att undvika. Deras nudlar är helt fantastiska och det behöver man inte ta från serveringsbordet. Det går att beställa rätter också.”
Fifer nickade.
”Låter bra. Nudlar och kyckling med soja skulle sitta fint.”