Åkrarna bredde ut sig bortom träddungen likt öde hedar utan synligt slut. Lätta dimstråk hade börjat stiga ur den fuktiga jorden som värmts innan solen försvunnit bakom molnen.
Till skillnad från den tidigare kroppen kunde de köra på en traktorväg nästan hela vägen fram.
Polisbilen som tagit larmet stod parkerad en bit in på närmaste åker för att ge dem möjlighet att komma så nära plastbanden som möjligt.

En polis i uniform stod och väntade på dem vid plastbandet.
Chris steg ut vid den uniformerade mannen medan Fifer snabbt gick runt bilen.
”Vad vet vi så här långt?” frågade Chris honom medan Fifer öppnade skåpet på bilen för att ta fram kameran, skoskydd och handskar.
”Inte mycket. En lokal bonde skulle dumpa trädgårdsavfall här i dungen när han fann kroppen. Att spärra av vägen var onödigt då många fordon har kört här de senaste dagarna och jobbat på åkrarna. Kroppen ser ut att ha legat här i någon vecka och ingen verkar ha sett någon obehörig köra här. Rent gissningsmässigt skulle jag säga att det är samma gärningsman som tidigare med tanke på flickans kläder, men det vete fan. Jag såg aldrig första tjejen, men efter vad jag hört så...”
Mannen ryckte på axlarna och sneglade sedan på Fifer.
Fifer gick förbi dem och duckade under plastbanden för att börja fotografera.

Fältpolisen sneglade efter henne en stund innan han vände sig till Chris.
”Är det hon?” nästan viskade han.
Chris höjde ögonbrynen.
”Min kollega?” undrade han.
”Ja. Det rycktas om en varulv i teamet. Är det hon?”
”Halvvarg”, rättade Chris honom.
”Jaja. Men är det hon?”
”Om du inte kan se det med en gång, vad spelar det för roll?”
Chris försökte låta bli att snäsa, men det var svårt.
”Att du vågar sitta ensam i bilen med henne. Du tror inte att hon skulle få för sig att bita dig?”
”Varför skulle hon det?”
”Ja, men, du vet... Varg och allt det där. Man har ju hört en del.”
Chris tog ett djupt andetag.
”Man ska inte tro på allt man hör... Hade du något mer som vi behövde veta, eller var det allt?”
Den unga polisen såg nästan förnärmad ut, men skakade på huvudet.
”Nej, det var allt.”
”Bra. Tack. Då tar vi över.”
Chris gick via bilen för att hämta den utrustning han behövde innan han gick in på det avspärrade området utan att se på killen.

Chris hörde polisbilen lämna området medan han iakttog Fifer för att se hur det gick för henne. Hon stod lutad över kroppen och fotograferade flickans ansikte, så det var tydligt att hon var färdig med marken runt dem.

Han vågade gå närmare och fick sin första ordentliga titt på det nya offret.
Kroppen var inte alls i samma välbevarade skick som den tidigare.
Ett läpplöst grin avslöjade gråbleka tänder och tomma ögonhålor stirrade upp mot träden ovanför. Huden såg läderartad och insjunken ut. Det fanns gott om tecken på att mindre djur gett sig på kroppen. Den vita klänningen såg inte så vit ut längre och håret som låg likt en gloria runt huvudet i löven såg ut att kunna vara rödblont.

Han fick syn på något ovanför kroppens huvud och lutade sig närmare för att se vad det var.
”Ser ut att vara en trast”, sa Fifer som märkte vad han tittade på.
”Lägger du ut ett måttband, så kan jag fotografera den bättre?” bad hon sedan.
Chris nickade och placerade ut både ett nummer och ett måttband.
Fågeln var inte mycket mer än rufsiga fjädrar och några spretiga ben.
”Jag undrar om fågeln hör hit eller om det är en slump?” mumlade han mer eller mindre för sig själv.
Fifer rätade på ryggen och suckade.
”Din gissning är lika bra som min. Den ser väldigt strategiskt placerad ut och graden av nedbrytning är den samma, så vem vet?”
Chris såg sig om.
”Vår mördare har visat sig kunna välja strategiska platser så här långt. Jag hoppas bara att det inte ligger flickor i vita klänningar i var och varannan skogsdunge här ute. Två på en dag känns olycksbådande.”
”En seriemördare är definitivt ett ganska abrupt sätt att börja ett nytt jobb på”, mumlade Fifer.
”Ångrar du dig?”
”Nej. Inte alls. Tvärt om skulle jag säga. Jag oroade mig för att ingen skulle våga låta mig göra något vettigt på evigheter med min bakgrund och som nybörjare dessutom. Att stiga rakt in i något som det här får mig att känna att jag gjorde rätt val.”

Chris gick en runda för att ta en titt på området medan Fifer avslutade sitt fotograferande.
Medan de väntade på transporten för kroppen gick Fifer en runda själv för att nosa sig fram ifall hon kunde känna några lukter som inte passade in där. Platsen verkade dess värre ha legat öde ett bra tag. Det fanns inte så mycket att se eller känna lukten av, även om Fifer kände en viss lukt av samma kemikalier som de stött på tidigare.

Chris gäspade stort och gned sig i ögonen.
Fifer tog blicken från sin dataskärm för att se på honom.
"Trött?” undrade hon.
”Börjar bli. Att skena på två brottsplatser på samma dag och sedan sitta och stirra på skärmen en bra stund drar energin ur en... Du då?”
Hon ryckte på axlarna.
”Jag är fortfarande i ett rus av nyhetens behag, men det vore inte helt fel att avsluta så att man hinner slappna av innan vi börjar igen i morgon.”
Chris nickade och gav klockan i hörnet på dataskärmen en blick.
”Ser ut som att vi jobbat lite övertid. Det får väl räcka för idag. I morgon är det en ny dag och då borde vi få rapporterna på de prover vi tagit under dagen. För att inte tala om obduktionen på det nya offret.”
Fifer sträckte på sig innan hon nickade.
”Utvilade ögon kanske ser mer detaljer i bilderna vi tog också”, höll hon med.

Medan deras datorer gick i viloläge lämnade de kontoret.
I dörren mötte de avdelningens städerska som precis var på väg att krångla in städkärran genom dörren.
Chris småsprang fram för att hålla upp dörren åt henne.
”Tack så mycket”, sa hon med ett varmt leende.
Chris besvarade leendet innan han fick sällskap av Fifer ner för trapporna.

”Egen bil?” frågade han henne.
”Javisst.”
Han nickade.
”Då gör vi sällskap till garaget då, om du inte ställt bilen på utsidan förstås?”
”Nej, den står nog i garaget med de andra privata bilarna.”

De tog några steg till innan han valde att våga lära sig lite mer om henne.
”Fick du en lägenhet i närheten?” undrade han.
”Ganska. Lägenheten är fin, men utifrån ser det inte ut som något palats direkt. Ingen trädgård och knappt några grannar heller. Det senare är väl inte särskilt dåligt kanske. Jag bor på Upper Grove.”
”Där ser man. Själv håller jag till på East Corner. Så vi har ungefär lika långt till jobbet båda två då, fast vi kommer från olika håll.”
”Verkar så.”

I garaget var det tyst och stilla. Alla lysrör gjorde att det knappt fanns några skuggor utöver de som kurade under bilarna. Frisk luft strömmade in från de långa raderna med ventiler som fanns längs taket och det luktade betong, grusdamm och en vag antydan av avgaser.
Chris undrade om han var mer vaksam på alla lukter i ett försök att se hur Fifer såg på världen. Han hade inte tidigare reflekterat nämnvärt på hur garaget luktade.

Fifer gick fram till en mörk Dodge och låste upp dörren.
”Ses i morgon då”, sa Chris med ett leende innan han hoppade in i sin blå Custom Cruiser.
”Det samma.”

Chris kom på sig själv med att småle på vägen hem.
Att jobba med Fifer skulle bli riktigt bra om allt fortsatte som deras första dag. Hon var entusiastisk, uppmärksam och verkade veta vad hon gjorde. Han hoppades bara att de inte skulle hindras av rasism.
Minnet av den unga polisen vid sista brottsplatsen kröp i honom för ett ögonblick. Folk hade sneda uppfattningar. De kunde förstås inte rå för vad de fått lära sig, men det var faktiskt upp till var och en att vidga sidan vyer själv.

Lägenhetshuset som han bodde i var den småtrista varianten med två våningar och vita väggar.

Han parkerade på sin plats och gick raskt upp för metalltrappan till sin hörnlägenhet. Framför sin lägenhet hade han en egen uteplats, även om den inte var stor. Många av de andra lägenheterna i de samlade komplexen delade uteplatserna i varsin halva, vilket han hört strider om lite nu och då som ekat mellan väggarna.
Själv hade han ett gap på en dryg meter mellan sin uteplats och de två grannarna som delade på sin. I gapet mellan räckena kunde man se ner på en gångväg mellan två komplex. Han gillade arrangemanget. Damen under honom hade dålig hörsel, så han behövde inte oroa sig för klagomål för att han flyttade möbler eller spelade för hög musik heller. De flesta lät honom vara, även om de hälsade artigt om de möttes.

Den bruna trädörren var stålförstärkt, vilket märktes när man drog fast den. Den löpte lätt på sina gångjärn, men gav ett dovt ljud ifrån sig när den stängdes.

Chris sprakade av sig skorna och hängde upp rocken innan ljudet av tassar som landade på golvet i vardagsrummet hördes.
Han vände sig för att se den gulorangea katten komma trippande med studsiga steg.
”Tjena, Sprattel.”
Katten stannade för att sträcka på sig innan han med ringlande svans kom fram för att stryka sig mot Chris’ ben.
Chris plockade upp Sprattel som spann så att det mullrade i den lilla kroppen.
Sprattel strök ansiktet mot Chris’ haka några gånger innan han tog i med klorna för att slippa ner på golvet igen.
Chris grimaserade och släppte ner katten på golvet.
”Du behöver inte bli våldsam”, muttrade han och lutade sig fram till hallspegeln för att avlägsna de katthår som fastnad i det korta skägget han hade på hakan.
Från köket kom en serie kurrande jamningar.

Sprattel trampade i cirklar och snurrade på stället vid matskålarna som stod på golvet. Hans ljusa, milda jamanden matchade inte direkt hans dova spinnande, vilket Chris fann fascinerande. Han hade sällan hört en katt spinna som Sprattel gjorde, men när Sprattel jamade var det som att han småpratade med mild röst.

Chris tog fram en påse kattmat ur skafferiet för att uppfylla förfrågan som upprepades om och om igen.

Chris sträckte behagfullt ut sig i sängen och lade sig till rätta innan han tog boken från sidobordet.
Han fann det avkopplande att läsa en stund innan han försökte sova. Det hjälpte honom att koppla bort hjärnan från eventuella fall. Att försöka lösa fall när man skulle sova var sällan en bra idé. Inte brukade man få några idéer eller uppenbarelser när man var trött heller, så det var helt bortkastat.

Knappt hade han börjat läsa innan något hoppade upp i sängen vid hans fötter.
Ett snett leende drog i ena mungipan när han kände de långsamma små stegen som sakta smög upp längs hans ben.
Det dröjde inte länge innan morrhår kittlade honom på armen och en fuktig nos nuddade vid hans hud.
Sprattel buffade till hans arm när han stångade pannan mot den.
Det dova spinnandet tycktes fylla hela rummet.
Chris försökte hålla boken med en hand för att få en hand ledig till den keliga katten.

Efter att ha blåst bort katthår från sin hand och lagt undan boken släckte han lampan för att hasa ner under täcket.

Bara sekunder efter att han lagt sig på sida kände han viddraget från en nosande katt mot pannan innan han blev slickad vid hårfästet.
Chris suckade med ett stön.
”Jag duschade för någon timme sedan. Lägg dig.”
Han drog omkull katten.
Sprattel tog tag med klorna i lakanet och drog sig fram till Chris’ ansikte igen.

Efter att ha gnidit kinden mot Chris’ näsa en stund och nafsat kärleksfullt i den hasade Sprattel högre upp för att lägga sig med sidan över Chris’ ansikte. Förnöjsamt började katten slicka sin tass medan Chris suckade djupt.
Att ha en spinnande katt i ansiktet var ändå ganska sövande och det dröjde inte länge innan han somnat.

Fifer satt redan vid sin dator när han steg in i kontoret. Han såg bilderna från deras tidigare brottsplatser på hennes skärm, så hon hade förmodligen gått igenom bilderna medan hon väntat på honom.

Så snart han satte sig vid sin dator öppnade han sin mejl för att se om de fått några rapporter från labbet eller obducenten. Pete brukade börja jobba tidigt ibland då han tyckte att han hade mer lugn och ro tidigt på morgonen, så med lite tur kanske han obducerat flickan från åkrarna redan.

”Vi har fått svar från obduktionen”, sa Chris så snart han såg mejlet från Pete.
Fifer såg intresserat på honom.
”Precis som flickan i skogen var hon tvättad med klorid. Om hon blivit våldtagen var svårt att se, men det fanns spår av droger i henne. Hon hade legat i dungen i lite över en vecka, men hon har varit död betydligt längre än så. Någon har bevarat henne i kylrum och behandlat kroppen med kemikalier. Jag printar ut rapporten så får vi en bättre överblick.”
Skrivaren började surra bakom honom medan han läste vidare.
”Vi har fått svar från labbet också. Växellådoljan var mycket riktigt växellådsolja, men det är inte något särskilt märke. Att försöka hitta en gärningsman baserat på det blir svårt... Men vi har ett svar från Alice... Flickan i skogen heter Lucy Galveston. Hon försvann för ungefär tre veckor sedan. Jag printar ut hennes information också.”

De hade snart en bunt papper att gå igenom.
En polis skickades för att söka reda på och varsko Lucys föräldrar och anhöriga, medan Fifer och Chris började läsa igenom den information de fått.
Det stod snabbt klart för dem att den som haft hand om kropparna innan de lämnats varit mycket väl medveten om hur saker och ting fungerade. Kropparna hade bevarats i så bra skick som möjligt under den tid de behållits och det faktum att kropparna varit så rena tydde på någon hade goda kunskaper.

Chris lutade sig tillbaka och suckade djupt. Sedan vände han på huvudet och fäste blicken på anslagstavlan där de börjat bygga upp idéer om fallen.
Fifer tittade upp från sina papper mittemot honom.
”Så vi letar efter en man som är nekrofil, som har goda egenskaper om hur man bevarar döda, är extremt noggrann med att städa, har små fötter och som har stor kännedom om avlägsna platser... Var hittar man en sån?... Jag skulle gissa på en begravningsbyrå...” mumlade Chris.
Fifer nickade.
”Låter troligt. En begravningsentreprenör, en balsamerare eller någon som arbetar inom sjukvården borde passa i den profilen.”
Han nickade.
”Men vi kan ju inte direkt gå runt och intervjua varenda person som stämmer in på den beskrivningen”, fortsatte hon.
Chris suckade igen.
”Mm... Sedan har vi ju sättet som kropparna blev lämnade på. De låg på avlägsna platser, klädda i handgjorda klänningar och såg närmast fridfullt placerade ut. Nästan rituellt... För mig går det inte riktigt ihop. Kropparna är väl behandlade. De är rena, välklädda och lämnade på ett respektfullt sätt. Ändå har någon haft sex upprepade gånger med dem. Åtminstone med Lucy. Det är svårt att se kopplingen mellan snusket och det närmast rituella.”
”Galna människor brukar sällan göra vettiga saker, men det kan ju också tyda på att det är två gärningsmän. En som är nekrofil och en som är rituell.”
Chris mötte hennes blick.
För ett ögonblick hördes bara ljuden från kontorslandskapet utanför deras rum.
”Det är en kuslig tanke”, sa Chris till slut.
Fifer ryckte på axlarna.
”Men fullt möjlig.”
Han nickade.
”Såvida det inte rör sig om flera personer, men i det fallet har vi en fördel. Ju fler som är inblandade ju större är sannolikheten att någon gör ett misstag”, sa han.
”Absolut. Är det en seriemördare så har vi fördelen att seriemördare börjar göra misstag efter ett tag. Fast oavsett vilket det är så har alla scenarion samma nackdel. Fler kommer att dö innan vi får tillräckligt med ledtrådar för att komma någonstans.”
Chris drog handen genom håret och såg på anslagstavlan med bilder igen.
”Stämmer... Vi får hoppas att intervjuer med Lucys anhöriga ger oss något att gå på.”

Nilla Cojlac fingrade nervöst med sin mobil på bordet framför sig.
”Låt mig börja med att beklaga sorgen. Jag antar att du blivit erbjuden krishjälp och möjligheten att tala med en psykolog?”
Chris inledde med det uppenbara.
Nilla såg inte allt för ledsen ut, men ett uttryckslöst ansikte kunde dölja sorg. Alla reagerade olika. Nilla såg ut att vara någon som ogärna visade vad hon kände.

Hon nickade bara till svar på hans fråga och såg på sin mobil som hon planlöst fingrade på. Hennes bruna, korkskruvslockiga hår såg nästan smutsigt ut, men det kunde vara hårprodukter. Han var dålig på att avgöra sådant.
Hennes mascara hade flagat lite under ögonen och de stora, citrongula ringarna i hennes öron skar sig nästan mot hennes rosarutiga jacka.

”Så du var alltså den sista som såg Lucy innan hon försvann?” frågad han.
Nilla ryckte på axlarna och han tyckte sig kunna ana att mungiporna drogs neråt.
”Orkar du berätta om det?”
Nilla suckade och verkade lägga all sin koncentration på mobilen som roterade i hennes nervösa händer.
”Vi gick till West Puls. Jag har redan angett alla klockslag och datum i rapporterna om Lucys försvinnande... Jag såg henne sist klockan två. Vi drack ganska mycket och Lucy flirtade som vanligt med en rad olika killar. Hon var alltid sån. Fröken populär. Nästan varje kväll vi gick ut hade hon sällskap med hem, eller så följde hon själv nån hem. Jag trodde att hon fått ragg när jag inte kunde hitta henne vid halv fyra. Hon fanns ingenstans. Jag frågade folk om de sett henne, men ingen hade sett henne. Inte ens vakten i dörren. Inte för att det var packat direkt, men det kunde ju ha gått många på en gång eller nått... Jag vet faktiskt inte vad jag mer kan säga. Jag berättade allt jag kunde komma på när hon anmäldes försvunnen...”

Chris gav henne utrymme att sitta tyst en stund.
”Så du minns inte någon särskild person som vistades mycket runt henne, eller som verkade misstänkt? Vissa saker kan ju bli tydligare när man haft tid på sig att tänka.”
Nilla blängde på sin telefon.
”Nej. Jag minns inget udda alls. Jag har redan sagt allt jag vet.”
Hennes tvära svar fick Chris att vilja fråga mer, men det var tydligt att vetskapen om Lucys död fortfarande var påtaglig.

Chris tog ett försiktigt andetag för att inte sucka högt.
”Du kan alltid ringa oss om du kommer på något mer. Vad som helst, hur litet och obetydligt det än kan kännas.”
Nilla nickade bara medan fukt från ena ögat blandade sig med svärtan i hennes ögonfransar.

Chris suckade djupt och sjönk tillbaka i sin stol.
På hans bord låg alla rapporter från Lucys försvinnande. Inte ett enda papper gav något. Ingen ledtråd. Ingen misstänkt. Ingenting.
Han började bli trött på bristen på ledtrådar. Det var som om Lucy gått upp i rök för att sedan hittas i skogen. Förmodligen behövde han bara vila huvudet lite för att få någon pusselbit att falla på bordet. Något som han inte sett än. Någon som han missat.

Han såg i ögonvrån att Fifer gav honom ett medlidsamt leende innan hon såg på sin skärm igen. Hon försökte spåra de kemikalier som använts på kropparna. Klorid hittade man i vilken städbutik som helst, men de kemikalier som användes för att bevara en kropp var inte lika lätta att tillhandahålla. Med lite tur kunde hon gräva fram något användbart. Själv hade han hamnat i en återvändsgränd och hittade inte lönndörren för att komma ut.

Nicole dök upp i dörren, vilket fick både Chris och Fifer att titta dit.
”Vi har ett namn på det andra offret. Marine Dresden. Förvunnen för lite över en månad sedan.”