Chris småjoggade upp för trapporna.
Utanför dörren stannade han för att ta några andetag innan han gick in till avdelningen. Han ville inte flåsa sin nya kollega i ansiktet som första intryck.

Hans blick flackade som hastigast över rummet och fastnade direkt på Fifer en bit in i kontorslandskapet. Hon stod med en jacka över ena armen och pratade med Alice. Det ljusbruna håret var uppsatt i en hög hästsvans och snedluggen hölls undan från ögonen med ett spänne. Han förvånades över att hon var så lång. De flesta kvinnor nådde honom till axeln, men Fifer såg ut att bara vara en dryg tvärhand kortare än han själv då Alice var huvudet kortare än henne.

Chris drog handen genom sitt korta hår, vilket förmodligen fick det att se ännu rufsigare ut innan han gick fram till de två kvinnorna.
Båda vände på huvudet samtidigt och log.
”Här har vi honom. Fifer Linxian, det här är Chris Berkeley. Chris, Fifer”, presenterade Alice dem för varandra.
Chris räckte fram handen som Fifer tog med ett fast grepp.
”Hej. Roligt att träffas”, sa hon med samma pigga leende.
”Hej. Välkommen till avdelningen.”
Så snart han släppte hennes hand räckte han ut armen för att visa henne till deras gemensamma kontor.

”Jag antar att du får ta det lediga bordet då det blir enklast så, men vill du byta så är det bara att säga till.”
Han fann sina ord ganska uppenbara, men det var svårt att hitta ett bra samtalsämne.
”Det blir säkert bra”, tyckte hon och hängde sin jacka på en av krokarna innanför dörren.
”Vår tekniker kommer säkert med en dator åt dig under dagen. Dricker du kaffe?”

Chris passade på att visa henne runt medan de väntade på hennes dator. Hon blev presenterad för alla som jobbade där och fick veta var alla de viktigaste rummen fanns.
Han fann sig själv leta efter tecken på hennes varganlag så snart han fick chansen och hoppades att hon inte märkte det.
Hennes hörntänder var aningen vassare än en vanlig människas och spetsen på hennes speciella öron syntes tydligt. När han kom på sig själv med att svepa med blicken över framsidan på hennes skjorta skämdes han lite. Det kändes inte särskilt passande, men han kunde konstatera att några extra kroppsdelar inte syntes nämnvärt genom tyget. Överlag såg hon ganska vanlig ut. Hon hade en oförskräckt attityd som han uppskattade och hon verkade inte bry sig om de blickar hon fick av nyfikna kollegor.

När de kom till kontoret höll deras tekniker på som bäst med att färdigställa hennes dator, så Chris satte sig vid sitt bord för att låta dem jobba med det hon behövde för att komma igång.

Knappt hade datateknikern gått innan Nicole steg in i rummet.
”En kropp har hittats en bit in i nationalparken. Det kanske vore passande att låta Fifer få kasta sig in i yrket direkt?”
Det var typiskt Nicole att gå rakt på sak utan att hälsa först.

Chris vände blicken mot Fifer.
Hennes svar stod tydligt skrivet i hennes ansikte.
Chris nickade åt Nicole och reste sig.
”Vad vet vi?” undrade han medan han drog på sig rocken.
”Det rör sig om en ung kvinna. Knappa tjugo år. En äldre kvinna som motionerade sin hund såg kroppen på håll och ringde direkt. Vi har personal på plats, så det är bara att åka dit och snoka.”
Chris nickade igen och gav Fifer en blick för att konstatera att hon var klar.

Minsta ljud ekade i det stora, öppna garaget. Chris gick med långa kliv mot den ombyggda pickuppen med ett specialbyggt skåp där det tidigare varit ett flak.
Han stannade till vid sidan av bilen och drog upp rulljalusin.
”Snabb genomgång. På den här sidan hittar du handskar, plastpåsar och annan utrustning från overaller till pincetter. På andra sidan finns verktyg som yxa, såg, rep och kofot. Det finns etiketter på alla fack och lådor så att man vet vad de innehåller. Längst bak har du en lucka där man lägger in större föremål, om man hittar skor eller annat som är för stort för plastpåsar och burkar. Du ska få en möjlighet att bekanta dig med allt senare då vi har en brottsplats att ta oss till nu.”
Fifer nickade och lät blicken svepa över utbudet innan Chris drog fast jalusin.

Under bilfärden genom staden önskade Chris att han kunde komma på ett bra samtalsämne. Han ville inte bombardera henne med frågor, men något att tala om hade varit trevligt.
Hon verkade förstås inte störas av tystnaden. Tvärt om såg hon sig nyfiket om medan de tog sig allt längre västerut.

Bilens GPS visade dem till ett avlägset skogsområde i utkanten av deras närmaste nationalpark. Det var långt till bebyggelse och flera mil från parkens entré.
Redan på håll möttes de av polisband som höll dem borta från ett misstänkt bilspår.

Att köra i skogen var inte så svårt. De gamla lövträden stod glest och marken var hyfsat torr trots det tjocka lagret med fallna löv.

Innan de gick närmare fyndplatsen drog de på sig skoskydd för att inte lämna fotavtryck i marken nära offret.
De tog med sig varsin bunt med handskar och en uppsättning med basutrustning.
Längre bort stod en polis och pratade med en parkvakt. Kvinnan som funnit kroppen hade tydligen fått lämna platsen.

Chris såg bort mot den avspärrade fyndplatsen.
Den unga kvinnan syntes på långt håll. Hon var som en fläck nysnö mot den mörka marken.

Fifer gick snett bakom honom tills de duckade under plastbanden som avskärmade området.
Väl inne på området såg hon sig om medan Chris gick närmare kroppen.
Den unga kvinnan såg ut att sova. Hennes armar var lätt utsträckta åt sidorna och fötterna låg med ett litet mellanrum. Det var som om hon lagt sig ner för att se på stjärnorna och blivit liggande. Hyn var blek, vilket förstärktes av den kritvita knäkorta klänningen.
Chris blev stående för ett ögonblick för att ta in synen ordentligt. Fifer hade kameran, så han kunde inte göra så mycket innan hon fått ta bilder på den orörda platsen.
Bakom sig hörde han klickandet från kameran medan hon dokumenterade området.

Han vände på huvudet för att se Fifer luta sig över något på marken. Det såg ut att vara ett skoavtryck som hon markerat med nummerskylt och måttband.
Hon tog några bilder innan hon kom bort till honom och lät blicken svepa över kvinnan. Nästan direkt gjorde hon en grimas och lade jackärmen mot näsan.
”Luktar hon illa?” undrade han.
Fifer skakade på huvudet.
”Inte illa direkt... Hon är dränkt i klorid. Det svider i näsan”, mumlade hon i jackärmen.
Chris såg på kroppen och testade att andas in genom näsan. Han kände ingen kloridlukt. Mull och jord, förmultnande löv och kanske våt mossa, men inga kemikalier.

”Mycket?” undrade han och såg på Fifer igen.
Hon nickade.
”Ganska. Inte så starkt som om det var gjort nyligen, men det luktar definitivt klorid.”
”Hm...”
Han granskade marken innan han vågade gå närmare. Han ville inte råka trampa på något som kunde vara bevismaterial.

Kamerans slutare klickade bredvid honom medan han lyste på kroppen med en lampa. Den unga kvinnan var definitivt ren. Huden var blekvit och verkade inte ha ett enda stänkt smuts på sig, om det inte var från när hon placerats där.
De blekgrå, frånvarande ögonen var halvslutna och munnen var stängd. Det fanns inga tecken på rädsla eller obehag i hennes ansikte.
Utöver den kritvita klänningen hade hon inget på sig. Varken skor, strumpor eller underkläder. Det ljusa håret var rent, precis som resten av henne.
Inget blod. Inga skador.

Chris och Fifer ägnade en god stund åt att undersöka platsen innan Mark kom dit med teamet som skulle flytta kroppen.
De gick bort till Mark som stannade utanför avspärrningen medan flyttningsteamet tog hand om kroppen.

”Vad har ni hittat?” undrade Mark.
Chris ryckte på axlarna.
”Hon är helt ren. Inga tecken på trauma eller våld. Det är som om hon fallit från himlen och blivit liggande. Fast det finns fotspår som varken hör till kvinnan som hittade kroppen eller parkvakten. Jag tror inte att offret gick dit själv.”
Mark kikade förbi dem och nickade.
”Jag hörde lite med Jim som intervjuade parkvakten och kvinnan som slog larm. Ingen av dem såg något ovanligt. Parkvakten säger att få rör sig här i området. Det finns ingen kameraövervakning på mils avstånd. Det enda vi kan göra nu är att vänta på obduktionsrapporten.”

Chris och Fifer stannade på platsen medan de andra åkte. De skulle röra sig i ett vidare område och se vad de kunde hitta, vilket var något de helst gjorde själva. Ju färre fötter som trampade runt ju bättre.

Fifer fnös några gånger som om hon vädrade näsan innan hon tog långsamma, djupa andetag.
Chris kunde inte låta bli att snegla på henne. Han var oerhört nyfiken på vad hennes speciella luktsinne kunde upptäcka. Själv kände han bara lukten av jord från alla bilar som kört spår i marken.

Fifer stod stilla en stund innan hon började gå.
Chris följde henne utan ett ord.
Han gick snett bakom henne och försökte gissa sig till vad hon tänkte och vad hon reagerade på. Det såg ut som att hennes öron rörde sig en aning, som om hon lyssnade efter något.

De följde bilspåret som misstänktes vara gärningsmannens spår.
Efter en bit stannade hon och gick ner på huk. Hon tog fram en handske ur fickan och plockade upp ett löv från marken.
Efter att ha luktat på lövet rätade hon på benen och kom bort till honom.
”Växellådsolja”, förklarade hon kort.
”Du kände lukten av det ända dit där vi var tidigare?” undrade han imponerat och tog fram en liten plastpåse att lägga lövet i.
”Mer eller mindre. Syntetiska lukter sticker ut mer i en naturnära miljö. Olja och kemikalier hör liksom inte hit, så man blir att reagera på det.”
Hon släppte ner lövet i påsen han höll och drog av sig handsken igen.
”Tyvärr känner jag ingen lukt av någon gärningsman. Kroppen måste ha legat här några dagar, eller så hade gärningsmannen nya, rena skor. Jag känner att kvinnan som hittade kroppen hade en tik som kissat där borta och hennes parfym är inte direkt en av mina favoriter och så vidare, men inget som hjälper oss med fallet.”
Fifer gjorde en gest för att hänvisa till var hunden rört sig innan hon lät blicken svepa vidare över området.
Chris nickade tankfullt och lät blicken svepa över stället som Fifer gjort en gest mot.
”Nå. Det var väl allt vi kunde hitta. Vi åker tillbaka till kontoret och analyserar bilderna medan obducenten får göra sitt”, tyckte han och vände tillbaka till bilen.

”Får man fråga om ditt luktsinne är mer tränat eller på samma nivå som andra halvvargar?” undrade Chris när de bökat sig ut från skogsvägarna.
”Jag har alltid vetat att jag ville bli kriminalare, så jag började ganska tidigt med att träna mitt luktsinne. Om det gör mig bättre än andra tvivlar jag ändå på. Många halvvargar ser stolthet i att bevara sina anlag, så de tränar sina luktsinnen minst lika mycket som jag gör.”
Chris nickade och undrade om det vore oartigt att rota allt för mycket i hennes anlag under hennes första dag.

”Något annat du är nyfiken på?”
Hennes fråga var nästan retsam.
Han gav ifrån sig ett halvskratt.
”Säkert, även om jag inte kommer på något just nu. Jag har träffat flera halvvargar, men jag har inte haft möjligheten att lära känna dem ordentligt.”
”Är det något du undrar så är det bara att fråga.”
Han sneglade som hastigast på henne.
Hon såg ut genom vindrutan med ett knappt antydbart leende.

Chris och Fifer delade upp bilderna de tagit och började granska dem.
Det fanns många detaljer att fundera på. De hade listat ut var gärningsmannen ställt sin bil och hur långt personen gått för att lägga ner kroppen. Varför platsen valts var uppenbar med tanke på hur avlägsen den var. Frågan var bara om gärningsmannen hade en särskild anledning till att välja just den platsen, eller om personen bara haft turen att hitta en undangömd plats.

Chris vaknade till ur sina funderingar av att Fifer svängde sin skärm åt hans håll.
Reflexmässigt såg han på den och insåg snabbt att det var ett skoavtryck.
”Ser du?” frågade hon.
Han lutade sig med armbågen mot skrivbordet för att titta närmare.
”Stövel i storlek 45?” undrade han utifrån måttbandet som låg bredvid avtrycket på bilden.
”Säkert. Men det är inte det som ser konstigt ut med det.”
Hon pekade på avtryckets främre halva, där skon var som bredast.
”Ser du hur djupt avtrycket är precis här, medan tårna inte gått lika djupt?”
Chris nickade långsamt.
”Så någon med små fötter har burit ett par stora skor...” mumlade han.
”Högst troligen. Personen har kanske haft runt storlek 38, kanske 40. Om inte personen gått med tårna höjda för att skapa den här effekten, eller om personen går konstigt och inte tar spjärn med tårna när han eller hon går. Det ser inte särskilt normalt ut i alla fall.”
”Eller någon med mindervärdeskomplex... Vissa män tror att små fötter eller kort kroppsbyggnad gör dem mindre manliga, förutsatt att det är en man förstås. Annars kan det vara en kvinna i sin makes skor eller något.”
”Fullt möjligt...”

Chris hoppade nästan till när telefonen bredvid honom ringde.
Samtalet gick snabbt och så snart han lade på luren vände han sig till Fifer.
”Obduktionen är klar”, sa han och reste sig.

Pete Colfax var lång och gänglig och såg mer ut som en tonåring än en man på dryga 30 år. Att fräknarna liknade finnar gjorde inte saken bättre, men han visste vad han gjorde och Chris hade fullt förtroende för honom.

Obduktionsrummet var väl upplyst.
Vitt och rostfritt var ett förväntat tema och allt som allt fanns det fem bord i rummet, varav tre för stunden var upptagna.
Med Fifer tätt efter sig gick Chris bort till obduktionsbordet där Pete hade flickan under en stark lampa.

Pete tittade upp från sina anteckningar när de närmade sig.
”Då så. Är ni redo för min rapport?” frågade han rakt på sak.
”Absolut.”
Chris stoppade sina kalla händer i fickorna.
Fifer ställde sig bredvid Chris för att kunna se vad Pete hade att visa dem.

”Jag har inte så mycket att visa då det mest intressanta var på hennes insida. Utvändigt är hon extremt ren, vilket inte är så konstigt då hon är tvättad mycket noga innan hon lämnades i skogen. Det finns inte ett hårstrå, en enda dammpartikel eller ett enda blodstänk på henne. Som jag förstod att din kollega märkte så är kroppen tvättad med klorid.”
Pete gav Fifer en blick innan han såg på sina anteckningar igen för att fortsätta.
”Dödsorsaken är kvävning, men inte genom strypning. Hon var kraftigt berusad och någon kvävde henne förmodligen med en plastpåse över huvudet efter att hon slocknat. Det finns inte minsta tecken på motstånd. Men vad beträffar hennes insida...
Hon har nötskador i underlivet som tyder på flitigt sexuellt umgänge. Detta har pågått en god tid efter hennes död. Flera gånger om dagen i säkert runt en vecka. Bara vaginalt kan jag tillägga. Andra hål i kroppen på henne är orörda.”
”Fanns det sperma?” undrade Fifer.
Pete skakade på huvudet.
”Hennes insida är lika noga tvättad som hennes utsida. Det har hällts in rikliga mängder kemikalier i henne. Så pass att jag knappt kunde skilja de sexuella skadorna från frätskadorna.
Så det är vad jag har att säga om hennes öde. Kraftigt berusad, kvävd, balmerad, sexuellt utnyttjad, renskrubbad både invändigt och utvändigt, klädd i en klänning och lämnad i skogen där hon legat ungefär ett dygn. Jag ska skicka övriga analyser åt er så snart de kommer tillbaka från labbet.”

Chris knäppte händerna över huvudet med en suck och lät blicken vandra över den tunga, grå himmel som hängde lågt över staden utanför hans fönster.
”Så vi har en nekrofil med jungfrufantasier på halsen?” sa Fifer medan hon hasade med stolen för att sätta sig till rätta vid sitt bord.
”De vita kläderna tyder på det, även om jag tvivlar på att den här tjejen var oskuld före sin död. Hon måste väl vara minst 20? Omöjligt är det väl inte, men jag tvivlar på det.”
”Mm... Vi får säkert veta mer bara vi får reda på vem hon är.”
”Alice går igenom registret över försvunna och saknade personer, så förhoppningsvis ska det inte dröja länge.”
”Precis... Men det vi vet om gärningsmannen är ändå att det högst antagligen är en kille med små fötter, som gillar döda tjejer och som är förbaskat duktig på att rengöra kroppar. En nekrofil med kunskaper... Förutsatt att det är en man förstås...”
Chris såg på Fifer.
”Om det är en man?” undrade han.
”Ja. En kvinna kan ju också ha sjuka fantasier. Hon kunde ha använt något redskap.”
Chris satt tyst för ett ögonblick.
”Det skulle väl ha gjort det onödigt att rengöra kroppen på insidan?”
Fifer betraktade något med frånvarande blick på sin skärm.
”Förvisso... Jag vill bara inte utesluta något... Dessutom kan jag ha svurit på att den där klänningen var hemmagjord. Offret kan ju ha gjort klänningen själv, men vem går runt i en knälång klänning den här tiden på året? Klänningen var dessutom alldeles för ren för att ha hängt med under hela processen. Det låter mer vettigt att gärningsmannen sytt klänningen själv av någon anledning...”
”En nekrofil med små fötter, städmani och talang för att sy klänningar?”
Chris kunde inte låta bli att le när han sa det.

Fifer log, men hann nätt och jämt dra efter andan för att svara honom innan Nicole steg in i rummet.
”Det har hittats en kropp till. Jag tänkte att ni får ta den här med då det verkar vara samband mellan offren.”
Chris höjde ögonbrynen och reste sig.
”Samband?” undrade han medan han tog rocken.
”Samma prydliga offer, likadan klänning och en lika avlägsen plats, så ja. De ser ut att höra ihop, även om det är er sak att ta reda på om de faktiskt gör det. Den här kroppen är lite äldre än den första.”