You cannot make gross sins look clear; to revenge is no valour, but to bear.

Jag sitter vid mitt köksbord och stirrar ut genom fönstret. Telefonen ligger framför mig på bordet, högtalaren är på. Om och om igen ringer jag upp samma nummer, och trycker av när telefonsvararen tar samtalet. Efter en halvtimme får jag tag i Beorn. Han är påväg upp till Beckton, och motorn från hans gamla pickup tillsammans med dålig mottagning dränker det mesta av hans röst.

- Conor? Jag... vad som har... Hör du mig? Ayden ... ville... Jag kunde ... honom. Han ... två... Hallå? Kan ...prata med...?

Samtalet bryts. Jag drar fingrarna genom håret och lutar mig tillbaka. Fan, jag hade behövt prata med Beorn. Han var där. Under andra omständigheter hade jag gjort undan med Edgar redan igår, men Aydens svammel om Darius Abramo fick mig att stanna upp. Jag är inte rädd för fanskapet, men en vendetta går ut över flocken. Låter jag Edgar leva går det ut över Ayden. Hur jag än gör får någon annan betala priset.

Jag vet var Edgar bor. Varför i helvete drar jag ut på det här? Ok, Ruadh kommer att slita mig i småbitar. Kan inte klandra honom, men det finns bara ett slut på den här historien. Nästa gång jag ser Edgar kommer att vara sista gången jag ser honom. Bättre att få det här ur världen, innan någon av mina flockbröder eller systrar blandas in.

Jag reser mig och lämnar telefonen på köksbordet. Ute i trapphuset möter jag grannkäringen, järvskiftaren på bottenvåningen. Hon är naken som dagen hon föddes. I näven bär hon en död hare att dryga ut hushållskassan med. Så fort hon får syn på mig hårdnar hennes grepp om kadavret. En ström av muttrande grymtningar kommer över hennes läppar.

- Så nu passar det. När den fine pojken väntade sig fördärvad. Alltför fin för tocket skräp, han. Ack ja, vargar har uschligheten i blodet. Jag vet nog.

Jag borde inte bry mig, men detta är fel dag. Helt fel. Jag stegar fram och sparkar igen hennes dörr, så att hon står inträngd i ett hörn av trapphuset. Trots att hon är så förkrympt att hon nästan försvinner under mig slår hon om till raseri på en tiondel. Hennes krokiga tänder blottas i ett grin, och hon ruskar den blodiga haren.

- Hå, inte skrämmer du mig. Fähundar som du har jag haft ihjäl förr, för det som är mitt släpper jag inte. Aldrig på mitt liv, kom det ihåg.

Jag vänder tvärt innan jag mördar käringen. Hon står kvar och fräser efter mig tills dörren slår igen.

Utanför blir jag stående med händerna i fickorna. Vilka kugghjul sätter jag i rörelse om jag gör det här?

Edgar bor i ytterområdet av skiftargettot. När jag närmar mig de låga, kartongliknande barackerna slår en frän stank emot mig. Brandrök. Luften sticker i lungorna, och min varg vrider sig i obehag. Det brinner i Undangard varje dag – bilar, soptunnor, förråd – men instinkten säger mig att detta är något annat. Jag länger på stegen. En mörk sotpelare stiger mot himlen, tillsammans med lukten av bränt kött.

En folksamling står i ring runt rökens ursprung. De flyger åt sidan när jag tränger mig fram. Någon protesterar halvhjärtat, men de flesta verkar likgiltiga. De är här för att fördriva lite tid, innan dagen fortsätter sin vanliga lunk.

På den mossiga gräsmattan ligger en karl utsträckt, sönderbränd och upphackad.

Edgar.

När jag får mål i mun vänder jag mig mot en skiftare med taggigt, rosa hår.

- Vad har hänt här?

Hon tuggar tuggummi och blåser en bubbla. En sotflaga fastnar i det blekskära kletet när hon rycker på axlarna. Jag behärskar impulsen att trycka ned tuggummit i halsen på henne. I utandningsluften känner jag hennes Spiritus. Iller.

- Vad. Har. Hänt. frågar jag igen, långsamt eftersom hon antagligen toppar ur vid tvåordsmeningar.

- Vet inte. Bryr mig inte.

Förmodligen är det sant. Jag kommer att få mer information ur den halvt förkolnade kroppen än ur henne, så jag ignorerar stanken och hettan och går närmare.

Kroppen ser sönderfrätt ut, eller möjligen söndertuggad. Svartnad, osande, men ändå är ansiktet intakt. Uttrycket av fasa också. Någon har slängt sig överbord på allvar här. Jag borde vara nöjd. Problemet är ur världen, inget av det här kan härledas till mig. Han kom inte lindrigt undan heller. Men jag kan inte släppa att någon annan hann före.

Ingen bryr sig när jag spottar på de pyrande resterna innan jag går därifrån. Antagligen inte Edgar heller, utifrån vad jag vet om hans preferenser. Det finns en särskild plats i helvetet för såna som han.

Tankarna snubblar över varandra, fortare och fortare. Fan, bortsett från det uppenbara är det något här som inte stämmer. Något jag missar.

Helvetet. Inferno. Skärselden.

7th Circle.

Hastigt vänder jag om och halvspringer tillbaka till kvarlevorna. De kringstående börjar skingras, nu när nyhetens behag är förbi. Jag sveper med blicken över marken, faller på knä och samlar ihop en handfull sot som jag för fram och tillbaka under näsan. Vittringen dränks nästan i alla kroppsutsöndringar. Min varg mullar dovt åt Edgars stank, men inte bara hans.

Jag reser mig och borstar av handflatorna. Förflugna minnesbilder trängs i min hjärna, udda pusselbitar jag inte kan passa in. Vill jag verkligen gräva vidare i det här?