Stars, hide your fires. Let not light see my black and deep desires.

Skymningen breder ut sig omkring mig när jag trycker på ringklockan utanför de höga järngrindarna. Staketet slutar i hullingförsedda pikar, klor som sliter sönder luften och var och en som vågar inkräkta. Innanför ruvar Grimbrook Manor, platsen där jag förlorade oskulden flera gånger om. Ljus spiller ut i halvmörkret från gliporna mellan fönsterkarmen och de fördragna gardinerna.

Jag trycker på ringklockan igen, och kör ned händerna i fickorna på jeansjackan. Mitt ansikte skuggas av munkjackans huva, och som väntat sprakar högtalaren vid sidan om ringklockan. Den monotona rösten kunde lika gärna ha annonserat nattågets ankomst på spår 5.

- Till höger.

Jag höjer blicken till övervakningskameran. Tiden går, jag räknar långsamt till femhundra, och börjar om igen. Slutligen knäpper låset till. Jag är tvungen att ta i för att skjuta upp grindarna. Gnisslet när de slår igen påminner om ett utdraget tortyrskrik. Marken gungar till under mig, jag lutar handflatorna mot knäna ett ögonblick. Det är försent att vräka fan ur båten nu.

Med ögonen på mina trådslitna skor går jag längs grusgången. Innan jag hunnit uppför trappan slås dubbeldörrarna upp av Ranulv. Tatueringarna döljer eventuella blåmärken efter mötet med Conor. Han ser uttryckslöst på mig i några sekunder, innan han nickar mot väggen.

Jag vänder mig om och placerar händerna intill dörren.

- Tack för senast, Ranulv.

Utan att svara tar han mig i nacken och trycker upp mig mot fasaden. När han visiterat mig i en evighet och lite till släpper han in mig. Dubbeldörrarna reglas och bommas igen. Inte för att det behövs, men Darius är noga med formaliteterna.

Ranulv går före mig längs korridoren. Oljemålningarna på var sida föreställer olika varianter av Darius sidointresse. Jakt i stadsmiljö, hetsjakt, jakt under fullmånen på en enslig hed. Skiftare i sin Spiritusform, människor som flyr i besinningslös skräck. De sönderslitna kropparna skildras med absurd stillhet.

Ranulv stannar utanför biblioteket. Han knäpper händerna och stirrar rakt framför sig, utan att avisera min ankomst. Jag är osäker på vad jag ska göra, men eftersom jag har kommit såhär långt knackar jag på dörren. Rösten som ger mig tillstånd att komma in är djup, och len som sammet. Nästan mänsklig.

Nästan.

Mina första steg in i biblioteket är en resa i tiden. Bokhyllor från golv till tak, fyllda med uråldriga volymer. Mörkgrön matta med blodfläck i ena hörnet. Dånande eldstad med eldtängerna i gjutjärnsstället. Oxblodsfärgade skinnsoffor, divanen med järnringarna på sidan. Allt är på plats, precis som jag minns det.

En liten grupp sitter samlad kring ett ekbord. Jag känner igen ett par smålangare och en hallick, män jag var i tjänst hos för en livstid sedan. Ingen av dem skulle ge mig goda vitsord. Antagligen är de här för att förhandla om territorium inför kungen av Ingenmansland, eller så har de gjort Darius förbannad. Han tolererar mindre fejder bland fotfolket, så länge de sköter det snyggt. Inte många kommer undan med att fresta hans tålamod allför länge, dock.

Darius sitter i en högryggad stol vid bordets ena kortsida, lätt tillbakalutad med ett leende på läpparna. Det ramsvarta håret faller i vågor kring ansiktet. Han är ett rovdjur utan ålder, hans Spiritus vakar ständigt bakom de glödande ögonen.

Jag står kvar strax innanför dörren. Allt blod har lämnat mig, måste ha gjort det. Mina fingertoppar är vitare än is, jag känner inte längre fötterna mot golvet. Ändå slår mitt hjärta kontrollerat nu.

Samtalet runt bordet avstannar när männens uppmärksamhet vänds mot mig. Tystnaden sticker i mitt skinn. Darius sträcker lojt på sig, den ende som är road av avbrottet. Utan brådska skjuter han ut stolen och reser sig. Den gula rovblicken slukar mig, ser rakt igenom mig, och allt jag tänkt säga försvinner. Hans närvaro drar motsåndet ur mig, så som han alltid skalat av mig allt utom sanningen. På armlängds avstånd stannar han. Jag slår ned blicken och upptäcker att jag kan spegla mig i hans välblankade skor.

- Ayden, spinner han dovt. Vad för dig till Grimbrook Manor, min förlorade syndare? Jag förmodar att det inte rör sig om en artighetsvisit.

Åren som gått skingras som aska mellan fingrarna när jag åter faller på knä för hans fötter.

- Jag kommer för att be om ett ögonblick av Er tid, Sir.

Ett dovt mummel stiger från männen borta vid bordet. Jag känner deras hån lika tydligt som om de spottat mig i ansiktet, men ingen av dem är viktig. Detta är bara början.

Darius står tyst länge. Jag böjer nacken, sitter absolut stilla med händerna vilande på låren.

- En gång i tiden hade du min odelade uppmärksamhet, säger han till slut. Du lekte med elden, och du betalade priset. Den gången lät jag dig gå. Varför ska jag ge dig av min tid nu, när du valde att vända mig ryggen?

- För att Ni vill veta varför jag kommer krypande tillbaka. Sir.

- Alla kryper för mig, pojk, svarar han milt. Du är inte något undantag.

- Kanske inte. Men allt har ett pris. Jag vet att Ni vill ha vad jag erbjuder.

Darius hukar sig ned mot mig. Hans fingrar glider genom mitt hår, jag känner den sovande styrkan i hans beröring.

- Inser du vad du ber om?

- Ja, Sir.

Darius lägger handen på min axel, och en stöt går genom hela min kropp.

- Du ska få som du vill. Så småningom. Res dig.

Stelt tar jag mig upp, med blicken alltjämt sänkt för att inte avslöja hur starkt han påverkar mig. Naturligtvis är det bortkastat. Han vet, han har alltid vetat.

- Mina herrar, jag är strax tillbaka. Om ingen har invändningar mot att jag avviker för ett ögonblick?

Ingen säger ett ord, alla sitter som stenstoder. Vem sätter sig över Darius? Vem är näste man att dö?

Darius för mig ut ur biblioteket, bort längs den mörka korridoren och uppför en trappa. Hur många gånger har jag gått här? Mina fötter känner varje trappsteg, kan vilka golvbrädor som gnisslar och var det sticker upp en träflisa ur räcket.

Han öppnar en av dörrarna, och släpper in mig i ett rum som jag i tankarna hänvisar till som Rektorns Kontor. Framför fönstret står ett tungt skrivbord, en karmstol och en pinnstol. En plats till husets herre, en till hans favoritslav.

Darius skjuter igen dörren. Lugnt går han över golvet, drar ut pinnstolen och vänder ryggstödet in mot bordskivan. Så ser han mig i ögonen.

- Dina kläder.

Jag behåller ögonkontakten när jag tar av mig jackan och släpper den på golvet. Munktröjan går samma väg, sedan t-shirten och mina urtvättade jeans. Darius ser på utan att blinka. När jag står naken framför honom håller han upp handen och cirklar dröjande pekfingret i luften.

- Vänd dig om.

Jag lyder, men det är svårt att inte darra när han går närmare. Varför skakar jag? Jag vet att han kommer att göra illa mig, men det finns ingen så skicklig som Darius. Vill han inte döda mig, så är jag trygg i hans händer. Trygg, men skrikande av smärta. Och det var länge sedan jag var rädd för smärta.

Lätt följer han mina blåmärken med fingertoppen. Mina hårstrån står rakt ut, jag ryser vid beröringen. Han säger ingenting, betraktar bara min tysta kamp. Långt om länge tar han ett kliv tillbaka.

- Någon har varit sträng mot dig, Ayden. Fick du vad du förtjänade?

- Ja, Sir. Är det rätt svar?

- Naturligtvis. Jag frågade, du svarade uppriktigt. Ärlighet är bra.

Han dröjer lite. När han talar på nytt låter han försjunken i andra tankar.

- Är det din varg som har straffat dig?

Jag kommer av mig, min rustning faller.

- Nej. Inte Conor. Sir.

- Jag har sett honom. En stor pojke. Jag skulle gärna göra hans bekantskap när tillfälle ges. Vet han att du är här?

- Nej, Sir.

I ett försök att avleda hans tankar sjunker jag ned på knä, sedan på mage. Darius rör inte en min när jag slickar hans skor på ovansidan och undersidan.

- Berätta för mig om Conor Hayes. Är han snäll mot dig?

Jag lutar pannan mot hans skor.

- Jag ber Er. Inte Conor, Sir.

Darius pressar mig inte vidare, märkligt nog. Istället indikerar han stolen med en nick. Jag kryper bort till skrivbordet och kommer upp på knä på stolsitsen. Sedan böjer jag överkroppen framåt, över skrivbordsskivan. Darius går runt skrivbordet och öppnar ett av de stora fönstren på glänt. Den iskalla nattluften sveper in och slår nästan andan ur mig.

En av skrivbordslådorna gnisslar när han tar fram en smal kniv. Sakta går han runt, tills han står bakom mig. Knivspetsen glider längs baksidan av mitt ena lår, upp över skinkan. Det bränner till i skinnet när eggen ritar ett ytligt kryss i ryggslutet.

En tändsticka skrapar mot plånet, lukten av eld blandas med fuktig trädgårdsdoft från det öppna fönstret. Darius håller upp ett vaxljus framför mig. Lågan vaggar stilla fram och tillbaka, förförisk som en orm. Nästan smeksamt låter han vax rinna ut i en pöl på min rygg, över märket han nyss dragit upp med knivspetsen. Jag blundar när han placerar ljuset i mitten och låter det stelna fast. Kniven lägger han framför mig på skrivbordet. Ett löfte eller en varning, jag vet inte vilket.

- Stilla nu, pojk, spinner han mjukt. Hur lockande du än är, så måste jag ändå lämna dig ett slag. Fler än du tigger om min uppmärksamhet. Jag är rädd att det kan dröja innan jag är tillbaka hos dig. Håll ljuset brinnande under tiden. Har du förstått?

- Ja, Sir. Tack.

Han småskrattar stilla.

- Ayden. Min ljuvliga demon. Är du tacksam för mina omsorger?

- Alltid, Sir.

Dörren glider ljudlöst igen efter honom, och jag är ensam.

Ljuslågan fladdrar i luftdraget, och sänder en ström av vax längs min korsrygg. Min suddiga reflektion i fönstret blickar tillbaka på mig. Han är spöklik, mannen i fönsterglaset. Ögonen är hål i halvdunklet.

Jag lutar pannan mot valnötsträet, knyter mina kallsvettiga handflator.

Att blunda ger ingen respit. Bilder och minnen kommer till mig, obönhörligt som en film innanför mina ögonlock. Conors ögon, mörka med skärvor av bärnsten. Vargleendet när jag bad honom följa med mig hem första gången. Hans händer som nästan når tvärs över min rygg när han spärrar ut fingrarna. Armarna som håller mig så nära, som om hans kropp skyddar mig från ondska, från minnen, skyddar mig från mig själv. Hans sätt att uttala mitt namn med en blandning av förundran och ömhet. Conor.

Men nej. Darius värld är skymningslandet, tomheten mellan limbo och verklighet. Conor lever i den verkliga världen, i livet bortom Darius.

I hans verklighet är jag ett monster.