I must be cruel, only to be kind.

Jag står mitt i Aydens sovrum och väntar. Länge. Tillslut kommer han ut, med ena armen hårt tryckt mot sidan. Han rör sig som en strykrädd hund, sneglar på mig och tittar bort när våra blickar möts. Om jag höjde rösten skulle han krypa för mina fötter.

Jag lägger händerna på ryggen, knyter dem hårt för att inte följa min impuls att gå till honom, stötta honom, hålla honom uppe.

     Han blir stående med ögonen sänkta, som om han väntar på att jag ska ge honom en order. Jag vet inte vad det kostar honom att hålla sig upprätt, men han ser ut att vara ett andetag ifrån att segna till golvet.

     När jag inte säger något haltar han fram till sängen och försvinner mellan filtarna. Han ser förvillande ung ut, mannen jag utan att tveka skulle gå genom eld för. Ung och så jävla trasig.

Jag gör en gest mot sängkanten och anstränger mig för att tala behärskat.

     - Får jag?

     - Det är upp till dig, Alfa.

     - Conor. Och jag frågar dig.

     Något dör i hans blick, men han flyttar sig utan invändningar. Jag sätter mig med ryggen mot sänggaveln, och drar upp täcket över höfterna. Ayden darrar bredvid mig. Hans skräck äter sig in i mig och får mig ur balans.

     - Edgar betalade mig, Conor, säger han igen.

     - Jag hörde dig första gången.

     - Är du arg?

     Jag lyckas bita ihop och lutar huvudet bakåt, försöker förstå vad han är ute efter. Så jävla dum är han inte.

     - Inte fan är jag glad, säger jag efter en stund.

     - Förlåt.

     Han ligger bortvänd, och pratar ut i tomma luften. Blånaderna över ryggen och revbenen sticker mig i ögonen. Jag drar handflatan över ansiktet och knyter näven mot pannan.

     - Edgar. Jag vet inte vad jag ska säga. 

     Han kryper ihop, som om jag hotat honom. Jag skakar på huvudet trots att han inte ser mig.

     - Vänd dig om. Jag är inte ett värre monster nu än jag var igår.

     Stelt rullar han över på mage, och ser upp på mig under lugg.

     - Det är jag som är ett monster.

     Jag vill inte tvinga honom, men jag står inte ut med hans självförakt. Så jag lägger näven om hans nacke och låter greppet hårdna en aning.

     - Jag vill inte höra dina ursäkter. Bara se mig i ögonen och säg att du ville ha det han gav dig. För om du ville det, så är allt lugnt. Det vet du. Det är allt jag begär, då är jag nöjd.

     Han biter sig hårt i underläppen, hela han skakar. Jag har aldrig sett honom sådan, så full av skam och ånger.

     - Jag kan inte, mumlar han, och jag höjer på ögonbrynen.

     - Vad kan du inte?

     - Han betalade mig, Conor. För vad som helst, vad han ville.

     Jag lyfter upp hans haka.

     - Svara mig. Ja eller nej, det är inte svårare än så. Jag ser vad han gjorde med dig. Var det så du ville ha det?

     - Nej, viskar han och blundar. Nej, jag ville inte ha det så. Men han betalade mig, och jag accepterade.

     Med tummen följer jag hans kind, ned till käklinjen.

     - Då har vi ett problem, Ayden, säger jag lugnt, trots att min varg ryter att tiden för samtal är över.

     - Conor...

     - Nej. Hör på. Jag vet inte hur vi fortsätter nu, vad som händer med dig och mig. Men oavsett så kan jag inte tillåta det här. Förstår du? Jag kan inte. Han måste bort.

     - Vi hade en affärsöverenskommelse.

     - Tror du att det gör någon skillnad för mig? 

     Paniken i hans ögon provocerar mig, tills han andas:

     - Conor, nej. Det här är större än Edgar. Han har kopplingar till Darius. Han är skyldig pengar sedan många år tillbaka. Jag känner Darius, jag kan hans regler. Om du tar livet av Edgar, så övertar du hans skulder. Snälla Conor, jag ber dig.

     Min hand blir stilla mot hans kind. Naturligtvis. Jag undrade vad det var för självmordsdrift som fick Edgar att skicka bildbevis till mig. Nu begriper jag att han skrattade mig rakt i ansiktet. Den jäveln har förvrängd diplomatisk immunitet. Han är skuldsatt upp över öronen, och har antagligen intecknat sin egen mor som hora åt Darius. Och just för att han är ett värdelöst kräk är han oantastlig.

     Ayden kramar mina fingrar.

     - Conor? Du måste lova mig. Låt Edgar vara. Han tog vad han ville ha, han betalade mig och sedan var det över. Jag har varit med om värre. Mycket värre.

     - Är det så enkelt för dig? 

     Han sväljer hårt, innan han nickar.

     - Jag bryr mig inte.

     - Vad är det för fel på dig? Jag bryr mig, för fan. Det är ingen förmildrande omständighet att du har varit med om värre.

     - Conor, du förstår inte.

     Jag reser mig och går bort till fönstret. Bakom mig hör jag hur han sätter sig upp i sängen.

     - Darius har resurser att ta det här till helvetet och tillbaka. Han kommer att slakta dem du älskar utan att blinka, och han kommer att glömma det i nästa ögonblick. Din flock, din mor, din syster och hennes barn. Alla du känner, alla du håller av.

     - Tror du att Darius Abramo skrämmer mig?

     - Nej, det är det som är problemet! Vad ska jag göra för att du ska förstå? Jag känner honom. Edgars liv betyder ingenting för Darius, men han kommer att driva in skulden i blod oavsett. Även om Edgar är skyldig honom ett tuggummi, så kommer han inte att backa.

     - Varför i helvete sålde du dig till Edgar i så fall? 

     - Vad spelar det för roll? Vi har nått vår brytpunkt, eller hur?

     Långsamt vänder jag mig om. Ayden sitter på knä i sängen, med händerna knäppta. Enstaka solstrålar silar in genom de tunga gardinerna, och faller på honom. Han ser ännu värre söndrig ut i dagsljus.

     Jag står inte ut med insikten om att mannen som gjorde det här mot honom fortfarande andas. Kanske runkar svinet av sig själv åt minnet just nu. Jag måste ut, måste springa tills jag bränner raseriet ur mig och kan tänka klart igen.

     Som om Ayden läser mina tankar säger han tyst:

     - Stanna hos mig, Conor.

     Jag öppnar munnen, men han hinner före.

     - Snälla. Jag ber inte om några löften. Ingenting, bara här och nu.

     Jag sträcker ut handen i luften mot honom, men drar tillbaka den innan jag hinner ångra mig. För andra gången på ett dygn går jag ifrån honom. Jag skiftar innan jag hunnit ut genom dörren, och den här gången ropar han inte efter mig.