What's done can't be undone.

Förrådsrummet är fönsterlöst, all tidsuppfattning försvinner. Efter ett tag slutar jag huttra, lukten och kylan slutar besvära mig. Jag skulle kunna somna här på golvet, med smaken av Edgars rynkiga kuk i munnen.

Någon öppnar dörren. Lätta steg. Inte Conor. Inte Beorn. Meera?

Jaymes röst smeker mig lätt över kinden, lugn, lågmäld, med en underton av humor.

- Ayden. Har du lidit nog nu?

Han kunde lika gärna ha stuckit mig med en glödgad nål. Jag kravlar upp på knä, men kan inte resa mig. Jaymes håller fram handen. Jag ser uttryckslöst på honom, och han småler.

- Du kan lugnt ta min hand. Jag har fått allt jag behöver annorstädes. Dessutom har du ingenting som jag vill ta in nu.

Med de orden lyfter han mig i armarna och ställer mig på fötter. Varligt men ändå bestämt, som om jag vore ett trotsigt barn som slängt sig på golvet i protest.

- Din lön, säger han och nickar åt Edgars betalning. Jag är dåligt bevandrad i affärer av det här slaget, men det förefaller mig som om du har sålt dig billigt, min vän. I mina ögon är du värd mer än småkrafs.

- Är du min vän, Jaymes?

Han böjer huvudet i bekräftelse, och jag rycker armen ur hans grepp.

- Då vore det smakfullt att inte håna mig nu.

Han ler sitt gåtfulla leende, och sticker sin arm under min på nytt. Det är som om han är förundrad av kontakten hud mot hud. När han för mig mot dörren tvekar jag. Inte ens jag vill löpa gatlopp genom 7th Circle naken, märkt med blod, piss och sagg. Jag längtar desperat efter trygghet, och trygghet är Conor. Men herregud och alla djävlar om han såg mig nu.

Naturligtvis läser Jaymes mig, nu när jag är för svag för att göra motstånd mot hans intrång i mitt sinne.

- Mig veterligen har vargen inte varit här, men jag kan ha fel. Som du vet är vi inte de bästa av vänner. Vad din stolthet beträffar, så har du inget att bekymra dig över. Björnskiftaren slängde ut de sista för flera timmar sedan. Bara du och jag här, min vän.

Jaymes leder mig uppför trappan, in i mina privata rum på övervåningen. Han drar gardinerna för fönstren och stänger ute dagsljuset, innan han tänder ljuslyktan på pallen bredvid min säng. Varsamt stryker han handen över täcket, slätar ut påslakanet. Vilken annan dag som helst skulle jag skratta och skratta och skratta åt tanken på att Jaymes bäddar min säng.

- Det duger, säger jag och lutar mig mot sänggaveln med båda händerna för att inte rasa ihop. Överansträng dig inte.

Jaymes tunna, bleka gestalt ser ut att ha gjutits i en form, essansen av en mänsklig varelse där allt överflödigt har skalats av.

- Om du inte behöver något annat, så bjuder jag dig god natt. Eller snarare, sov gott. Du behöver säkert vila.

Så odramatiskt. Ingen skuld, ingen skam, inga känslor.

Ingenting.

- Jaymes? Varför bryr du dig?

Han hejdar sig på väg mot dörren.

- Jag vill minnas att du har ställt den frågan förut.

- Du har aldrig svarat.

- Är inte det vad vänner gör? Vila nu. Och var lugn, tillägger han över axeln. Jag vet att vargen har carte blanche. Vill han göra visit ska jag inte stå i vägen.

Så fort Jaymes har försvunnit går jag in i badrummet. Där skållar jag mig i badkaret tills huden nästan lossnar. Blodet som har torkat i rännilar över låren löses upp och försvinner med vattnet, men varken tvål, tårar eller hett vatten kan bränna mig ren.

Jag sjunker ihop under duschstrålen och kramar smalbenen. Minnet av Edgar fladdrar förbi, men förbyts i Darius brinnande ögon, Darius leende som hånar mig genom tid och rum. I ett försök att undkomma lutar jag pannan mot knäna.

Någon säger mitt namn. Jag trycker handflatorna mot öronen. Inte höra, inte se, inte känna. Badkaret skakar, det slamrar och dunkar när någon kliver över kanten. Varma händer sluts om mina handleder och drar undan dem. En mansröst, grov och lite hes.

- Ayden?

Conor sitter tätt intill mig, lerstänkt och vindblåst. Vattnet klistrar hans t-shirt mot huden, och förvandlar mörkgrå jeans till djupaste svart. Lorten från hans tunga kängor sköljs med mitt blod ned i avloppet.

Han lyfter min hand och nuddar vid knogarna med läpparna. Mot min hud mumlar han något, men jag hör inte orden. Tack och lov. Ömhet eller förakt, jag kan inte bära någotdera.

Jag rör vid hans sträva skäggstubb och trassliga hår. Ingenting finns att säga, eller också alltför mycket. Hur mycket vet han?

Conor vänder blicken mot duschmunstycket. Varmvattentanken är tom. Jag skruvar upp strålen ytterligare, tills dropparna slungas mot skuldrorna som piskslag.

- Vad gör du här, Conor?

- Var fan ska jag annars vara?

Jag böjer nacken och stirrar ned i det virvlande vattnet kring våra ben.

- Hora med vem du vill. Var det inte så du sa?

Conor vrider av kranen och går ur karet utan att svara. T-shirten hamnar i en hög på golvet. En halvliter vatten rinner ur kängorna innan han med viss möda sparkar av sig jeansen. Han söker efter en handduk, men hittar bara en liten vid handfatet. Den kastar han till mig.

Jag reser mig och tar reflexmässigt stöd mot det spruckna kaklet. Conors blick följer blodspåret som ringlar sin väg längs baksidan av mitt lår, vidare över benet och bildar en ljusröd pöl i vattnet omkring mina fötter. Hans ansikte blir blankt, känslolöst.

Jag vågar inte röra mig. Sekunderna är oändliga. Vi ser varandra i ögonen, och med ens smälter masken av honom. Utan ett ord går han intill mig. Hans armar är hårda och varma, starkare än den starkaste rustning.

- Jag är så jävla ledsen, Ayden.

Han borde hata mig, spotta på mig, slå mig i småbitar.

- Var inte det, säger jag mot hans axel. Han betalade mig. Edgar betalade, det var en överenskommelse.

Conor ser ned på mig ett ögonblick, innan han vänder mig mot spegeln. Min reflektion blickar tillbaka med sönderskrapat ansikte och blodiga läppar. Bältet har lämnat ett mörkt band av spruckna blodkärl runt halsen. Blåmärkena över revben och mage ser ut som svarta rosor, och längs ryggen trängs ett virrvarr av piskrapp.

- Betalade han för det här?

Jag nickar en gång.

- Vad han ville.

Conor svär dämpat. Där han står bakom mig verkar han ta upp halva badrummet, hans händer på mina axlar är nästan onaturligt stora. Jag ser en skymt av hans rynkade panna i spegeln innan han går förbi mig, ut genom dörren.

- Var det allt? ropar jag efter honom.

- Vad fan tror du?

Mina händer darrar när jag torkar av mig, och slänger den rödfläckiga handduken i soptunnan under handfatet.

Så går jag ut.