I wasted time, and now doth time waste me.

Doften av nygräddat bröd hänger i morgondiset utanför huset. Jag hinner inte sätta foten innanför dörren innan tre ungar slänger sig över mig.

- Conor! Conor, Conor, Conor!

De drar i mina händer, klänger upp i min famn och borrar in sina snoriga ansikten i mitt hår. Jag försöker urskilja vem som är vem bland fäktande armar och ben. Tillslut tar jag en under varje arm, medan den tredje hänger om halsen på mig och gurglar skadeglatt.

Min mor tittar ut ur köket med bakduk om håret och förkläde över sin långkjol. Hon ser tidlös ut, en skogsvarg med kolsvarta ögon. På ytan är hon dock bilden av en husmor.

- Stäng ytterdörren, är du snäll, säger hon och torkar händerna på förklädet. Jag har bröd på jäsning här. Så du har vägarna förbi, det var trevligt. Då kanske jag får lite hjälp tills Chevonne kommer och hämtar vilddjuren.

Vi har inte setts på över tre månader, men det ligger inte för min mor att brista ut i överdrivna glädjeyttringar. Hon höjer sällan rösten, varken i glädje eller vrede. Jag sparkar av mig skorna och skakar ner ungarna i kökssoffan.

- Hur länge ska du passa odjuren?

En av tvillingarna räcker ut tungan åt mig, och jag morrar åt henne. Som en kobra slänger hon sig över mig igen. Jag byter en blick med min mor, innan jag tar ungen i vristen och lyfter henne uppochned från golvet. Klänningen faller ned över hennes ansikte, men det gälla fnittret hörs ändå.

Min mor häller upp en kopp kaffe åt sig, och höjer frågande på ögonbrynet.

- Vill du ha?

- Har du något till?

Hon himlar med ögonen och tar fram en burk kakor. Jag släpper ned Ayla, som visar tänderna åt mig innan hon stormar kakburken tillsammans med sina syskon. Cailen vrålar och fäktar vilt. Den stackars saten är utlämnad till storasystrarnas välvilja, och varken Ayla eller Kay har lust att dela med sig. Jag tar burken ifrån dem.

- Ni har ätit tillräckligt. Resten är mina.

Cailen ser ut att börja grina på allvar. Jag ger honom ett par syltkakor, och han lyser upp som en ficklampa.

Min mor viftar undan dem. Hon rynkar bara pannan en aning, men genast blir ungarna tysta.

- Nu räcker det. Morfar kommer snart och tar med er ut. Han ska jaga idag. Om ni sköter er får ni följa med.

Under glädjeskrik skuttar ungarna iväg, antagligen för att dra Ruadh ur sängen och få ut honom så fort som möjligt. Han kan inte ha fått mer än ett par timmars sömn efter flockmötet. I så fall är det ett par timmar mer än jag.

Jag sjunker ned på en stol vid köksbordet.

- Blodtörstiga skitungar. Du sade inte hur länge de stannar?

- Chevonne och Will hämtar upp dem om ett par dagar.

- De håller sig sysselsatta utan barnen, antar jag. Har de kommit nånvart med takbytet?

- Stambytet. Jo, då. Det går framåt. Hur är det med dig, Conor?

- Jag är ok.

Min mor sätter sig i soffan och slätar till förklädet över låren. Under tystnad rör hon runt skeden i kaffekoppen, stryker av dropparna på kanten och dricker. Sedan ser hon mig i ögonen. Hon behöver inte säga något, hon har samma förmåga som Ruadh att se rakt igenom mig. Jag andas ut och lutar ansiktet i handflatorna. Min mor skjuter över kakburken.

Tigande tar jag en kaka och smular sönder den mellan fingertopparna. Hon lägger huvudet på sned.

- Du kan följa med Ruadh och barnen ut och jaga, om du vill. Cailen orkar inte länge ens i varghamn, och din far kan behöva lite hjälp att se efter honom.

- Han är inte min far.

Medlidande skymtar förbi i hennes ögon.

- Ruadh har varit mer far åt dig än Marcus någonsin var.

Jag tömmer kaffekoppen för att slippa svara. Minnet av alla gånger jag suttit till svars vid det här köksbordet vältrar sig över mig. På övervåningen hör jag barnen rasa omkring. Fan, jag borde inte ha kommit. Varför i helvete är jag här?

- Jag måste gå, säger jag och reser mig.

Hon följer mig ut i hallen. I dörren tar hon min hand. Av någon anledning böjer jag mig ned och vilar kinden mot hennes huvud. Sakta stryker hon mitt hår. Hon når mig inte mer än till axeln, men i den stunden är jag trygg.

Fotsteg hörs i trappan bakom oss, Ruadh och barnen är påväg ned. Jag rätar på mig.

- Tack för kaffet.

Hon nickar.

- Ta hand om dig, Conor.

Dörren slår igen bakom mig, klipper av barnrösterna, värmen och doften av bröd. Jag går ut på grusgången, ut genom grinden och nedför gatan. Jag har ett par mil till fots att avverka, och regnet hänger i luften. Tankar och demoner krossas under fotsulorna när jag följer vägstrecken på den fuktiga asfalten.

Telefonen ringer i fickan. Signalerna går fram och dör ut. Det ringer igen. Utan att se på displayen växlar jag till ljudlös. Telefonen vibrerar när någon regnar meddelanden över mig. Efter omkring en halvtimme låser jag upp skärmen.

Beorn har ringt tio gånger. Jag har tre sms från ett okänt nummer. Ingenting från Ayden. Hjärtat slår ett dubbelslag, tummen vilar i luften över skärmen. Vill jag veta?

Jag blundar och räknar till tio. Sedan trycker jag fram det första meddelandet.

En bild. Ett mörkt rum, en naken man. Han ligger på sidan, med knäna uppdragna mot hakan. Ena armen är utsträckt över golvet. De smala fingrarna lyser bleka mot brädorna.

Jag tvärstannar mitt på vägen. En bil tutar vildsint bakom mig, och gör en gir för att inte kollidera.

Nästa bild. Samma rum, samma man, en annan vinkel.

Min hand är stadig när jag bläddrar fram. Tredje är en närbild. Någon håller honom i håret och tvingar upp hans ansikte. Den utslocknade blicken ser rakt ut ur skärmen.

För att inte krossa telefonen stoppar jag ned den i fickan. Jag står fullkomligt stilla. Till slut börjar min kropp skaka av ansträngningen att hålla ihop, så jag sätter ena foten framför den andra. Efter ett par steg ökar jag takten, tills vägmarkeringarna är ett vitt töcken i periferin. Jag skiftar inte, vågar inte ge min varg fria tyglar. Inte förrän jag vet vad jag har sett, vem som har skickat bilderna.

Inte förrän jag vet om Ayden lever.