(Varnar för starka scener, sexuella övergrepp, våld.)

I'll follow you and make a heaven out of hell, and I'll die by your hand which I love so well.

Till Undangard kommer ingen som kan undvika det. Området var ett skiftargetto långt innan jag föddes, med nedgångna lägenhetshus i fyrkanter kring lika slitna innergårdar. Ett sönderböjt cykelställ gapar tomt intill en sandlåda. Som om detta vore en plats dit familjer söker sig.

Redan innan jag tar i trapphusdörren går det upp för mig att den är låst. Naturligtvis. Jag skrattar rakt ut i luften och sjunker ned mot betongväggen. Där blir jag sittande, i rester av intorkat piss, spyor och gamla fimpar. Jag vet inte var Conor är, men någon gång måste han väl gå hem.

Efter ett par timmar skjuter en gamling på bottenvåningen upp fönstret, och pekar med ett krokigt finger på mitt ansikte.

- Du skulle allt hålla dig härifrån, pojk. En sån som du blir inte gammal häromkring.

- Tack för varningen. Jag letar efter Conor Hayes. Har du sett honom komma eller gå?

Käringen fnyser.

- Slösa inte tid på tocket skräp. Vargar har alltid sattyg i tankarna.

- Är han hemma?

- Nej, och det är lika gott. För min del kan han hålla sig undan.

Som om hon sagt för mycket snörper gumman på munnen, och glor misstänksamt omkring sig innan hon slänger igen rutan på nytt. Persiennen åker ned, men hennes gulaktiga ögon spanar ut genom gliporna. Jag vinkar, men hon står ogenerat kvar.

Dagen går, Conor förblir borta. Jag sitter kvar utanför porten. Grannarna håller avstånd. Conors doft är på mig, i mig, omkring mig. Så vitt andra skiftare vet är jag hans egendom, och han tillhör Ruadh Kendricks flock. Det är tillräckligt för de flesta.

När det börjar skymma tar jag mig upp på fötter. Kroppen är stel och iskall, men jag får en orimlig tillfredsställelse av att vänta som en gathund på Conors trappa. Jag betalar med timmar och minuter för ett ögonblick av hans uppmärksamhet, en chans att be om förlåtelse.

Vad han ska förlåta vet jag inte. Det spelar ingen roll, jag tigger på mina bara knän om han kräver det. Faktum är att jag skulle tycka om det.

Tillbaka på 7th Circle går kvällen i ultrarapid. Klockan slår ett, två, tre, och jag är uttråkad. Stämningen är dämpad. Stamkunderna hänger i baren, några småpratar med mig.

Längst bort mot dörren sitter en ensam kvinna. Hon är i min ålder, med blek hy och svart hår som hänger blankt och tjockt en bit nedanför axlarna. Näsryggen är prickig av ljusa fräknar. Svarta jeans, vit skjorta och en skinnjacka som ser ny ut. Hon är välvårdad. Rik.

Jag gissar att hon är en turist, en skiftare som slummar i Ingenmansland och återvänder hem med skvaller om de flocklösa och de fördömda.

Jag hade en fåfäng förhoppning om att Conor skulle vara på plats, men Beorn har gjort hans jobb hela natten. Jag fyller en sejdel öl och går bort till honom. Björnskiftaren böjer sitt raggiga huvud till tack.

- Den behövde jag. Allt bra, Ayden?

- Jo, då. Du själv? Jag ber om ursäkt för vad som hände igår.

Han ser oförstående ut, men så skrattar han och ruskar på sig.

- Jaså, den där ensamvargen. Honom hade jag glömt. Jag är lite öm över käften, bara. Annars kan jag inte klaga. Ska norröver snart, vet du. Fiske med farsgubben. De har en stuga uppåt Beckton till, han och mor min. Fina forsar där. Lax och öring, och med lite tur tar jag gammelgäddan ur farsans sjö.

- Låter fint, säger jag och menar det.

I vanliga fall tonar jag bort kallprat, men något med Beorn gör att jag faktiskt bryr mig när han berättar om stugan där han växte upp, om skogsmarker och fiske, och gemenskapen med familjen. Till slut tystnar han, och ger mig en generad blick.

- Fan, jag glömmer av mig. Inte bryr du dig om mitt prat.

Jag slår undan hans ursäkter och ber honom fortsätta. Beorn höjer på sina buskiga ögonbryn.

- Åhå, inte visste jag att du är intresserad av fiske. Du skulle komma med uppöver någon gång. Conor också, för all del. Mycket skog och berg, det passar honom.

- Gärna det. Någon gång.

Beorn ler. Han är medveten om sin styrka, och rör sig som om han vore omgiven av äggskal.

- Säg bara till, Ayden. Du är alltid välkommen.

Någon försöker fånga min uppmärksamhet genom att knacka i disken. Jag vänder mig om, och där står Turisten. Hon plockar rastlöst med en servett, tvinnar den kring pekfingret tills pappret brister.

- Ursäkta mig. Är det möjligt att få service här?

Jag byter en blick med Beorn. Björnskiftaren tömmer sin sejdel och ler mot mig.

- Nåja, om du sliter för brödfödan, så ska inte jag vara sämre. Ha det, Ayden.

Han ger sig ut i folkhavet, med sikte på ett bord där ett parti tärning urartat till knivslagsmål. Jag sätter ned handflatorna mot bardisken.

- Vad kan jag göra för dig, raring?

Turisten slänger sitt blanka hår över axeln, lite för obesvärat för att vara övertygande.

- Något att dricka. Vad har du?

- Alkohol.

Hon himlar med sina lysgröna ögon. Färgen antyder att hon är en kattskiftare, kanske en puma eller bergslejon.

- Ge mig vad du har då, så får vi se.

Jag häller upp vin. Rött, som naglarna som smattrar mot den slitna trädisken. När hon får glaset sveper hon flera klunkar. Tydligen gillar hon inte att jag iakttar henne, eftersom hon sätter ner glaset med en smäll.

- Ville du något?

Tonfallet är med ens vasst, som om jag frågat när hon blev av med oskulden. Med en axelryckning torkar jag av serveringsytan, och slänger trasan över axeln. Hon tar fram ett paket cigaretter, tänder en och drar ett djupt bloss. Det tycks lugna henne. Axlarna sjunker ned, och blicken blir stilla.

- Vad heter du? frågar hon och blåser ut röken efter att ha hållit andan förvånansvärt länge.

- Ayden.

- Förlåt mig, Ayden. Jag menade inte att snäsa av dig. Du kanske inte tror mig, men jag är faktiskt trevlig. Skulle du träffa mig under andra omständigheter skulle du ha frågat efter mitt telefonnummer nu. Vill du ha mitt nummer?

- Behåll det, raring. Jag är inte din smak.

Hon skrattar, och höjer glaset mot mig.

- Du ser inte så farlig ut, Ayden. Du är en snäll kille, det tänkte jag så fort jag såg dig. För snäll för det här stället. Vad gör du här egentligen?

Jag slänger en blick på klockan. Kvart i fyra. Jag är rastlös, jag kan inte fokusera.

När kommer Conor tillbaka? Kommer han tillbaka?

Turisten säger något som jag inte uppfattar. Jag nickar, men min koncentration är riktad mot dörren. Edgar kommer in, och ser sig omkring. Han vädrar i luften, blicken vänds mot mig. En aning tveksamt styr han stegen mot baren.

När han står framför mig sprider sig ett förläget leende på hans läppar. Tänderna är glesa och underligt placerade, som om de växt upp planlöst.

- Jag vill börja med att be om ursäkt för sistone. Jag gick för långt, Ayden. Kan du förlåta mig? Spriten ledde mig på villovägar.

- Ingenting att tala om. Det var inte jag som fick ansiktet inslaget.

Edgar nickar flera gånger. Han är inte någon storväxt man, men undersätsig och grov. Porerna på hans näsa är öppna och röda.

- Jo. Ja, det är sant. Det säger jag inget om, jag förtjänade det. På tal om det, så ser jag att du inte har din vanliga kamrat här idag?

- Nej. Om du vill hämnas har du ett bra tillfälle.

- Jag har inga sådana planer, tro mig. Tvärtom. Jag menade vad jag sa sist. Jag är en guldgruva för en pojk som du.

Han håller upp en liten svart påse framför mig. Jag säger ingenting, så han snör upp dragbandet. En blandad samling ringar, slantar och blanka stenar rinner ut över disken. Edgar föser samman sin skatt och sänker rösten.

- Jag betalar bra, Ayden. Jag skulle aldrig få en stilig grabb som du annars.

När jag inte reagerar sticker han näven i fickan och drar upp fler mynt. Turisten stirrar från Edgar till mig, och vet uppenbarligen inte vad hon ska tro. Jag höjer på ögonbrynen.

- Det låter lockande. Men ryktet går, som du vet. Folk pratar. De som följer med dig brukar ångra sig efteråt.

Han ser nästan generad ut.

- Jo. Så är det. Jag är inte snäll, det får jag erkänna. Men jag varnar dem innan, som jag varnar dig nu. Om du går med på mina villkor, så gör jag dig illa. Mycket illa. Det vill jag ha sagt på förhand.

- Jag förstår. Brukar någon tacka ja?

Edgar skakar på huvudet.

- Nej. Inte odelat. Jag brukar anpassa mig.

Jag gör ett hastigt överslag och tittar på klockan.

- Du behöver inte hålla tillbaka. Femton minuter. Tiden börjar när dörren stängs bakom oss.

Hans ögon vidgas, som om han inte tror sina öron.

- Inte snällt att skoja med en gammal man, grabben. Är du allvarlig nu?

- Allvarlig.

- Där gjorde du mig glad. Har du ett papper, så skriver jag ned villkoren.

- Inte för min skull.

- Vill du ha ett lösen? Ifall du måste klappa ut?

- Det har aldrig hänt hittills.

Edgar ser tveksam ut.

- Bara så att vi är på det klara med det här. Jag äger dig i femton minuter. Vad jag vill, hur jag vill. Och jag kommer inte att vara snäll. Det kommer att göra ont, du kommer att skrika. Men om du ger mig restriktioner så håller jag mig till dem. Det lovar jag.

- Du har fria händer. Nu?

- Som du vill. Då har du själv sagt det. Ingen återvändo, grabben.

Turisten ser ut att vilja kräkas. Innan jag lämnar baren fyller jag hennes glas på nytt.

- Beklagar, raring, men jag stänger nu. Drick upp, huset bjuder. Och gå hem, du borde inte vara här.

Hon gapar fortfarande, som om jag täckts av svarta fjäll inför hennes ögon. Edgar sopar hastigt ihop sina skatter och skyndar efter.

Beorn ropar mitt namn från andra sidan lokalen. Jag går vidare utan att vända mig om. Känslan är så bekant, som en gammal vän som väntat tålmodigt på att jag ska höra av mig.

Jag visar Edgar in i förrådet, och nuddar med fingertopparna vid gropen där Conor slog näven genom väggen. Ingenting har förändrats, ändå är allt annorlunda.

Edgars blick far runt rummet.

- Sista chansen, säger han varnande. Du vet hur sånt här går till, kompis. Jag har hört att du är en tålig liten kille, men det är ingen skam att få kalla fötter. Seså. Berätta för farbror. Jag kan vara snäll mot dig om du hellre vill det.

Jag skjuter för regeln och vänder mig mot honom.

- Tiden går.

Han går närmare, cirklar sakta runt mig och vädrar på samma sätt som förut. Han luktar fränt av svett, och något annat jag inte kan definiera. Slutligen stannar han framför mig.

- Stilla, säger han, med en ton av stål i rösten som jag inte hört förut.

Jag fäster blicken rakt fram medan han klär av mig. Plagg efter plagg hamnar på golvet. När jag står naken framför honom drar han fram kuken och pissar på mina kläder. Urin skvätter över mina fötter och ben.

Han märker upp sitt revir och iakttar mig med hungrig blick, men jag fortsätter att se rakt fram. Jag är distraherad, och det är helt fel. Fan. Jag borde känna något. Vad som helst.

Oväntat slår han mig i ansiktet, sedan i magen. Jag sjunker ned i pisspölen, och Edgar sparkar mig i sidan innan han gnuggar mitt ansikte mot det flisiga brädgolvet.

Ganska snart verkar han inse att han inte kommer att få en reaktion ur mig såhär. Han knäpper upp sitt bälte och drar det ur hällorna. Vill han använda femton minuter på att piska mig, så visst. Det kunde vara värre. Tyvärr slänger han ifrån sig bältet efter knappt tjugo rapp och tvingar in ett par fingrar i min mun.

- Såja, mumlar han och slickar mig över kinden. Det här kommer du att tacka mig för snart.

Jag stirrar ut i luften, hittar en punkt att fokusera på när han trycker upp sina salivkladdiga fingrar i mig. Två fingrar. Fyra fingrar. En knytnäve. Blod rinner längs mina lår ned på golvet. Edgar river åt sig bältet och lindar det kring min hals. Ljusa prickar dansar för mina ögon. Hans slappa kön svänger som en klockpendel.

Ett minne väcks, åren snurrar tillbaka och jag står böjd över ett skivbord. Intill väggen framför mig står ett golvur. Pendylen svänger fram och tillbaka. Darius har kontroll. Darius torkar blodet av mig efteråt.

Femton minuter. Tick tack.

Edgar dunkar mitt huvud i golvet. Han är förbannad på mig för sin slaka kuks skull.

- Sug då, väser han. Sug för fan, din lilla hora.

Jag tar hans mjuka penis i munnen. Han styvnar mot min tunga medan bältet skaver upp sår längs min nacke. Han sliter i mitt hår, stöter ned i halsen på mig. Min panna möter hans svällande mage. En varm kaskad fyller mun och hals, rinner över min haka. Han drar åt bältet hårdare, jag kvävs av sagg och syrebrist.

När min kropp börjar rycka sparkar han undan mig och lossar bältet. Han hissar upp gylfen och klappar mig på kinden. Jag anar konturen av en mobiltelefon i hans hand.

- Le mot kameran, grabben. Du gav mig något att minnas en kall vinterkväll.

I dörren vänder han sig om och kastar mynten och påsen med smycken i pisspölen.