By the pricking of my thumbs, something wicked this way comes.

Jag går längsmed Floden som delar Ingenmansland från Staden. Varje steg gör ont, varje andetag tar emot. Darius spinnande röst vibrerar fortfarande i mina öron.

Är du redo att brinna, vackra pojke?

Jag var redo, mer än redo, att hitta till något jag spenderat de senaste åren med att trycka undan. Jag fann vad jag sökte. Nu snubblar jag i den kallnade askan, tillbaka i verkligheten, och smällen är hårdare än någonsin.

I verkliga livet borde jag städa på 7th Circle, packa upp leveranser, se till att Jaymes håller sig i balans och ur vägen. Ett par bord gick åt helvete i ett knivslagsmål härom kvällen. Någon har kastat skit över skylten utanför. Jag måste styra upp en reserv som avlöser mig i baren, Meera räcker inte till. Och jag behöver få tag i en ny utkastare.

Framför mig välver sig bron över Floden. Jag står nästan under de höga bropelarna, och inte ens i disig morgondimma är det en vacker syn. Betongen verkar vittra bort framför ögonen, och den annalkande katastrofen är täckt av graffiti. Ingen på den här sidan bryr sig, och människorna i Staden bryr sig ännu mindre. Antagligen emotser de dagen då hela konstruktionen ger upp och sjunker till botten.

Höjda röster får mig att vända blicken uppåt. Mörka siluetter rör sig över bron. Först en liten och en stor skugga tätt tillsammans, och en bit bakom dem en grupp om fem. Som en blixt från en klar himmel utbryter ett våldsamt tumult uppe på brovalvet. Jag är alltför långt under dem för att urskilja orsaken till konflikten - rån, våldtäkt, personlig uppgörelse, vad vet jag.

Allt händer mycket fort, jag ser inte vem som går till angrepp först. Ett virrvarr av gestalter som kommer samman, höga vrål. De är som dockor på en scen. Plötsligt slungas någon över broräcket. Den tumlande figuren är ett suddigt töcken i dimman. Minst fyrtio meter faller den, innan kroppen slår i vattenytan som en sten. Ingen rörelse, inte ett ljud.

Figuren ligger med ansiktet nedåt. Omkring huvudet är en gloria av mörkt hår. Det röda trycket på jackryggen är skönjbart till och med genom diset, lyser mot mig som en strålkastare. Herregud. Nej. Det är inte sant.

Med blicken på siluetterna uppe på bron rusar jag nedför flodbrinken. Skorna fylls av vatten när jag snubblar ned i vattenbrynet. Längre ut, upp till axlarna. Strömmen griper tag i mig och får mig ur balans. Det är höstkallt, benen domnar nästan genast. Först kämpar jag emot, sedan breder jag ut armarna och faller framåt i ett simtag. Floden sluter sig över mitt huvud. Jag plaskar som en hysterisk hundvalp, sparkar med benen och paddlar längre ut, mot den orörliga kroppen.

Trots att ingen gud förbarmar sig över en sådan som jag, tigger jag som en hund med varje andetag jag har, förhandlar och rasar om vartannat. Knappt en meter bort inser jag att gestalten i det svarta vattnet är mindre än jag. Luften går ur mig, och det är bra nära att jag sjunker under vattenytan av ren lättnad.

Inte Conor. Inte Conor.

Så snart jag återfått fattningen får jag över kroppen på rygg. En kvinna. Med ett grepp om håret bogserar jag henne mot land, vilket inte är lätt. Hon ser inte ut för det, men hon är tung som fan. På strandkanten välter jag henne på sidan. Ansiktet ser ut som om någon målat henne med vit krita och strött aska över.

Jag vet inte vad man gör med drunkningsoffer, men lyckligtvis är hon en skiftare. Jag behöver inte göra mer än peta till henne med foten för att hon ska hosta upp vatten och blodblandat slem över flodbrinken. Hon klipper med ögonen, lysgröna och blodsprängda, och fäster till sist blicken på mig.

- Du, viskar hon hest. Ayden, inte sant?

Hur i helvete? Mitt minne är fullkomligt blankt. Tydligen inser hon det, för hon böjer nacken och mumlar:

- Åh. Jag förstår att du inte känner igen mig. Vi träffades häromnatten. På 7th Circle. Jag sa visst aldrig vad jag hette. Du serverade mig vin, innan du... försvann iväg med en karl.

- Aha. Turisten.

Hon ser oförstående på mig, men räcker fram en iskall, darrande hand.

- Emmy Monroe.

Min blick går från hennes hand, till hennes ansikte.

- Var har du fått jackan ifrån?

Knappt att jag känner igen min egen röst. Tvär, grov och morrande - det är vanligen Conors modus. Turisten lindar sina magra armar om överkroppen, och tårar rullar nedför kinderna.

- Vad... ? Jag förstår inte... jackan?

Hon ser fullkomligt skräckslagen ut. Jag sköter inte det här särskilt bra. Jag tiger och väntar, försöker minnas hur Ayden Smith brukar låta.

- Svara bara på frågan, raring. Är det din jacka?

- Vad spelar det för roll? Men nej, den är inte min.

- Har du stulit den? Eller hittat den?

- Nej, jag frös, han lånade ut sin jacka till mig. Vargen alltså. Conor.

Hettan stiger inom mig, jag andas sakta och fokuserar på kylan i luften, kylan från vattnet. Ändå skiftar mitt synfält i rött och flammande orange. Jag behöver ingen spegel för att begripa vad som håller på att hända. Tydligen behöver jag inte Darius den här gången.

Turisten kravlar undan från mig.

- Herre. Gud. Du... Du är...du är en...

Hennes ögonvitor lyser, munnen gapar vidöppen. Inte verkar hon lugnare när jag nickar.

- Sch, var inte rädd. Inte än. Berätta för mig, jag måste veta vad som har hänt.

- Döda mig inte, snyftar hon om och om igen.

Jag vill nästan skratta, men hennes reaktion är en spegling av min egen skräck.

- Nej då. Jag ska inte döda dig, Emmy. Var det Emmy du hette? Lyssna nu. Det här är väldigt, väldigt viktigt. Var Conor med dig på bron?

Hon nickar osäkert, och jag anstränger mig för att behålla lugnet.

- Var han med när du blev överfallen?

Hon hulkar och grinar, och med ens förstår jag. Paniken rasar fortfarande i bakgrunden, men nu vet jag.

- Emmy? Du arbetar för Darius, eller hur?

Emmy vrider sina kritvita händer. Antagligen svimmar hon när som helst.

- Snälla, döda mig inte. Jag hade inget val. Jag är skyldig honom pengar, han gav mig en utväg.

- Du kvittade din skuld mot Conor?

Hon nickar uppgivet.

- Jag skulle bara locka honom med mig. Jag svär, jag visste inte varför. Jag ville inte det här. Vargen var snäll mot mig, jag ville honom inget ont.

Svadan av ursäkter drunknar i förskrämda hickningar. Jag blundar och lutar ansiktet i handen för ett ögonblick.

- Ok. Vilka var det? Uppe på bron, kände du igen någon?

- Ranulv kastade mig över räcket. Jag vet inte vilka de andra var. Men de var fem, det kommer jag ihåg.

Så långt kan hon tydligen räkna. Hon försöker minnas hårfärger och kläder utan att lyckas, och hetsen stegras inom mig. Detta är ett slöseri med dyrbar tid. Jag måste upp på bron, måste se om Conor är kvar. Jag vet att han inte är det, men ändå. Jag måste se.

Jag kämpar mig tillbaka uppför flodbrinken. Turisten ropar efter mig, och jag stannar upp.

- Får jag gå nu?

Jag vänder mig mot henne.

- Ja. Gå hem, raring. Njut av livet, tills vi ses igen.

____________________________

Vill varna för att nästa kapitel innehåller en del grovt våld.

Tack för att du är här! /Mika Marcel