(Varnar för starka scener, våld.)

If you have tears, prepare to shed them now.

Repet kring handlederna är tjockt som en ankartross. Jag har kämpat länge för att komma loss, de grova fibrerna är på god väg att äta sig in till benet. Händerna ser ut som fan, knogarna är svullna och uppskrapade. En djup reva löper från axeln ned till handleden. Pulsen dunkar i såret. Med tanke på mitt skiftarblod borde skadan ha slutit sig, men idioterna slog mig rätt illa uppe på bron, och flera gånger om i skåpbilen på vägen till Grimbrook Manor. Antagligen är kroppen upptagen med att läka viktigare saker. Man kan alltid hoppas.

     Min Spiritus kallar på mig, men till vilken nytta? Att skifta hamn i en fönsterlös källarcell vore meningslöst. Dessutom är repen fjättrade vid en järnring i väggen, och tvingar mig att halvligga som en hund på betonggolvet.

     Tanken på den svekfulla katten flyter förbi utan att ta fäste. Träffar jag henne igen kommer hon att ångra sig, men ärligt talat är jag inte ens förbannad. Att spöa upp henne är mer en principsak.

     Nycklar rasslar på andra sidan dörren. Jag vädrar i luften, men uppfattar ingenting annat än däven källarstank. Tydligen är det inte bara min förmåga att läka ihop som har gått åt helvete.

     Dörren öppnas, och ljuskäglan från en ficklampa skär genom mörkret. Jag kisar för att behålla så mycket mörkerseende som möjligt, utan att ta blicken från mannen i dörröppningen, han som styr de förtappade skiftarna i Ingenmansland. Darius Abramo, kungen över ingenting och allting. Aydens sugardaddy, eller vad i helvete de hade för relation när det begav sig.

     Lojt släntrar han fram och sjunker ned på huk intill mig. Min varg vrålar åt mig att skifta, att slita fanskapet i stycken. Och visst, jag skulle ge vad som helst för att försöka, men jag har aldrig känt en kraftfullare Spiritus än Darius Abramos. Hans panter är ett monster. Utan att bryta ögonkontakten håller han handflatan i luften över min överarm. Jag studsar till när hans fingertoppar följer sårkanterna längs revan. Han lutar sig ännu närmare. Av hans min att döma är jag julafton och hans födelsedag på en och samma gång.

     - Jag ser att Ranulv och de andra inte har tagit kamplusten ur dig, varg, spinner han dovt, och hans pekfinger ritar en cirkel i blodet och smutsen som täcker mitt bröst. Bunden, naken, förnedrad... Det måste vara hemskt för en sådan som du. Du är inte den undergivna typen, eller hur?

     - Vad fan vill du mig?

     Darius Abramo lägger huvudet på sned. Hans Spiritus är så nära, som om han redan hade skiftat. Ändå är det en mänsklig hand som sluter sig om mitt hår.

     - Jag förstår varför Ayden håller av dig, det gör jag verkligen. Se bara på dig. Du är en krigare. Så stark. Att vara svag i din närhet måste vara oerhört lockande.

     Ögonen glittrar i mörkret, pantern skimrar i hans blick. Ett stråk av panik far genom mig, och jag vet att han känner skillnaden i min kropp. En sådan som han har antagligen slipat sina instinkter till perfektion. Än en gång lutar han sig över mig. Han smeker mig längs kinden, och viskar i mitt öra:

     - Att bryta ned dig kommer att bli ett konstverk.

     - Vad har du emot mig? Jag är inte skyldig dig något, och så vitt jag vet är jag inte på din skitlista. Eller har det med Ranulv Morgan att göra?

Han blottar tänderna i ett rovleende.

     - Nej, nej. Det här är mer... ska vi säga personligt? Ett experiment.

     Darius Abramo reser sig, och knäpper med fingrarna. Som en dålig statist kliver den tatuerade vargskiftaren in i cellen. I handen bär han en tung slägga och en rostig såg. Han ser uttråkad ut, och stannar framför mig i väntan på vidare direktiv. Darius Abramos kattögon lyser i dunklet.

     - Jag ska berätta hur det här går till. Det är mycket enkelt egentligen. Ranulv knullar dig, jag ser på. Du ska tacksamt ta emot.

     - I helvete heller!

     Jag sliter i repen tills blodet rinner längs armarna. Darius Abramo låter mig hållas i några minuter. Sedan lägger han fingret över läpparna.

     - Sch, hör på. Reglerna är inte svåra. Motstånd betyder olydnad, olydnad medför bestraffning. Hård bestraffning. Släggan krossar din fotled utan svårighet, och när benet är splittat skär sågen genom hud, kött och senor som en kniv i smör. En lemlästad skiftare är ingen vacker syn.

     Han drar tummen över mina uppfläkta handleder, och slickar blodet av fingertoppen.

     - Hur mycket är din stolthet värd, varg? Tror du att din Spiritus vill ta fäste i en ödelagd hamn?

     - Vad fan har jag då att förlora?

     - Det återstår att se. Ranulv?

     Vargskiftaren väger prövande släggan i handen. Han gäspar och visar glipor i tandraden långt bak, men hans kuk håller på att spränga byxorna. Han måttar ett närmast lekfullt slag mot min högra fotled, och jag vrider mig undan. Tydligen var han beredd på det, eftersom han följer med snabbare än jag kan parera.

     Jag ser släggan slå ned över fotknölen innan smärtan exploderar upp längs benet. Vrålet som bryter sig ut går inte att hejda. Han låter släggan falla igen, och det svartnar för mina ögon. Jag är inte borta länge. När jag kommer till sans böjer han sig ned för att ta sågen.

     Darius Abramo lutar huvudet på sned.

     - Har du ändrat dig, varg?

     - Dra åt helvete, får jag ur mig genom en ridå av smärta.

     - Du gör mig inte besviken, spinner han, och rösten är mjuk som sammet. Ranulv, när du är redo.

     Jag sliter i bojorna, försöker vrida mig undan, men vargskiftaren sätter en stövelklädd fot på min brutna fotled och trycker till. Jag vrålar tills rösten spricker, och dunkar huvudet mot stengolvet när de rostiga sågtänderna river upp ankeln.