These violent delights have violent ends.

Tortyren upphör, allt är fruktansvärt stilla. Jag är yr och desorienterad av smärta, adrenalinet rusar genom min kropp. Jag begriper inte genast, men när det går upp för mig att jag har foten kvar vill jag grina.

Gör ert djävulskap då, men gör det snabbt. Annars bryter ni mig.

Så snart jag tänkt tanken tar vreden över och dränker hopplösheten. Fan om jag tänker tigga. Aldrig. På något sätt samlar jag ihop vad kraft jag har kvar, och öppnar ögonen. Det jag ser får situationen att eskalera till en helt ny nivå av helvete.

Ayden står i dörröppningen. En aura av dovt ljus omkring honom kastar skuggan av hans tunna siluett över golvet.

Darius Abramo håller upp en hand mot vargskiftaren, som ställer sig i klumpig givakt över mina ben, med den blodiga sågen fortfarande i näven. Från min vinkel ser jag rakt upp i hans skrev, där kuken står som ett järnspett.

Ayden tar ett steg in i cellen. Jag vill vråla åt honom att försvinna härifrån, men finner inte orden. Tårar och blod flyter samman och droppar ned på mina händer. Även om striden var förlorad från början, så kunde jag möta vad slut som väntade. Men inte såhär. Inte nu, när Ayden ser på.

- Conor?

Aydens röst når mig genom mörkret, och jag blinkar för att få blicken att klarna. Vad i helvete? Vad har de gjort med honom?

Mannen som tar ytterligare ett steg närmare är Ayden, men ändå inte. Ögonen lyser av mörk eld, handen som sträcker sig mot mig glöder. Jag kastar en blick på Darius Abramo. Ett uttryck av stolthet sprider sig över hans ansikte, som om hans förstfödde just lärt sig gå.

Ayden ser inte på honom. Det glödande ljuset omkring honom tätnar när blicken stannar vid min söndriga fotled, och han verkar växa där han står. Den tatuerade jäveln sträcker sig efter släggan, men Darius Abramo hejdar honom med en huvudskakning.

- Ranulv, stilla så. Låt mig välkomna min vackra pojke. Jag hoppades att han skulle hitta hem i tid. Din varg är dig värdig, Ayden. Du vet att jag finner en bitterljuv njutning i att bevittna en stolt mans förnedring.

Trots att jag är den som är bunden och blödande, så går Aydens smärta rakt in i mig. Förvirring, raseri, kaos. Han vräker sig fram mot vargskiftaren, som svingar släggan i en vild båge. Ayden fångar metallhuvudet i ena handen, och järngrus regnar till golvet mellan hans fingrar.

Vargskiftaren stirrar dumt i den tiondels sekund det tar för Ayden att gripa honom om strupen. Som i ultrarapid pressar han läpparna över den tatuerade skiftarens mun i en djup kyss. Ranulv sprattlar och rycker, hela hans kropp börjar långsamt glöda inifrån. Ur näsa och ögonhålor väller flytande eld, de buktande blodkärlen spricker och sänder en het kaskad över golv och väggar. Det tatuerade ansiket skrynklas ihop likt pyrande papper och rinner ned över kostymbröstet. Stanken hänger tjock i det trånga utrymmet.

Ayden låter kvarlevorna sjunka till golvet, och nu ser jag klorna som skjutit fram ur hans fingertoppar, knivliknande och blanksvarta.

- Conor?

Skräcken i hans röst är värre än att se honom omvandlas till ett monster inför mina ögon. Jag nickar, och försöker låta oberörd.

- Jag är här, Ayden. Jag är här. Men jag sitter fast, ser du?

Jag håller upp händerna. Aydens glödande ögon sveper fram och tillbaka runt väggarna.

- Var är han? Conor? Var är Darius?

Satan. Pantern är borta, och fan vet vad han har planerat. Jag blåser ut luften i en skarp vissling för att fånga Aydens uppmärksamhet.

- Ayden! Se hit, blicken på mig. Skit i honom. Hjälp mig loss. Förstår du? Kan du göra det utan att...

Utan att steka mig levande. Jag biter av de sista orden, och höjer armarna. Han ser förvirrad ut.

- Conor, upprepar han. Conor? Conor, jag... jag kan inte... Jag tappar kontrollen, Conor.

Han rör sig osäkert, som om han inte är van vid att styra sin kropp. Något som liknar svarta horn börjar ta form i pannan. Herregud, vad fan är han egentligen?

- Det går bra, säger jag, som om han vore en unge och inte en skräckfigur från avgrunden. Vi löser det här. Jag är hos dig. Kom närmare, bara.

En mild röst bryter in bakom Ayden.

- Jag skulle inte tillråda det. Inte för ögonblicket. Ayden skulle komma att ångra det, om han skadar dig, Conor. Låt mig hjälpa dig.

Jag vill skratta högt när Jaymes anspråkslösa gestalt glider förbi liket av den halvsmälta vargskiftaren. Vilket jävla par de är, han och Ayden. Två år, och jag har inte haft en aning ens. Jag vrider mig ifrån Jaymes beniga händer, och stönar när fotleden byter läge. Jaymes småler änglalikt.

- Åh, var inte orolig. Jag har många års erfarenhet av att kontrollera mina förmågor. Nåja, åtminstone under optimala förhållanden.

- Och vad kallar du det här?

- För ögonblicket är jag förvånansvärt belåten. Seså, låt mig hjälpa dig.

Repen smulas sönder när han rör vid dem. Händerna som lyfter mig på fötter är kalla som is. Jag balanserar på ett ben med handflatan mot väggen.

- Vad möter vi utanför dörren? Kan vi ta oss härifrån?

- Jag tog mig friheten att gå husesyn innan jag anslöt till dig och Ayden, och jag kan med säkerhet hävda att huset nu är tomt. Jag var mycket omsorgsfull i min...

Jaymes hejdar sig för ett ögonblick, innan han andas ut.

- Åh. Nåväl.

- Vad?

Han nickar mot dörren, där Ayden har sjunkit ihop med huvudet mellan knäna.

- Mater Dei, mumlar han och svajar där han sitter, täckt av blanksvarta, pansarliknande fjäll. Libera nos a malo. Ora pro nobis peccatoribus.

Jag kan inte slita blicken från honom. Insekten nickar lugnande.

- Ingenting att fästa sig vid. Han kallar det exorcism, men hans lilla livboj är fullkomligt oförarglig. Tidsödande, möjligtvis.

Jaymes ord rycker bort världen omkring mig. Allt jag trodde var sant, allt jag trodde att jag visste. Lögner.

- Verkar som om demoner kommer i alla storlekar, får jag tillslut ur mig. Mig lurade han i alla fall.

Jaymes ser förebrående på mig.

- Du om någon borde veta vad Ayden är. Och vad han inte är.

- Det trodde jag också.

- Han är inte en demon, du enfaldiga varg. Han tror sig vara det, dock, tillägger han med en blick mot mässandet borta i hörnet. Den föreställningen har följt honom genom livet.

- Jaså, det säger du?

- Du vet bättre än så, varg. Du vet skillnaden mellan en demon och...

I samma stund kommer insikten till mig, lika givet som om det stod ristat i pannan på Ayden. Så självklart.

- En Spiritus, mumlar jag.

Jaymes höjer på ett ögonbryn.

- Nå, jag förmodar att han inte valde dig för ditt skarpsinne.

Jag skär tänder av smärta när han stöder mig bort till dörren. Där rasar jag ihop i en hög intill Ayden.

- Kom inte nära mig, Conor, viskar han skrovligt. Jag vill inte skada dig.

- Du kommer inte att skada mig. Så, när hade du tänkt berätta din lilla hemlighet?

Han jämrar lågmält och täcker ansiktet med armen.

- Conor. Håll dig ifrån mig. Snälla.

Det flimrar för ögonen, jag orkar knappt hålla mig upprätt. Foten har svullnat till närapå dubbel storlek, och benflisor sticker ut ur skinnet. Förhoppningsvis kan jag läka ihop, bara jag kommer härifrån. Om jag kommer härifrån.

- Ayden, din Spiritus...

- Demon, klipper han av. Jag är ingen skiftare, Conor. Det har du själv sagt, många gånger.

- Och? Det är knappast första gången jag har fel. Du är en hamnskiftare. Halvblod, men ändå en skiftare.

Ayden vänder långsamt blicken mot mig. Ögonens pupiller är smala springor i ett hav av eld. Tänderna är långa och skarpa, och mellan dem skymtar en kluven tunga.

Jag blir sittande några sekunder innan jag kommer mig för att tala.

- Lita på mig, Ayden. Jag svär, på mitt liv. Min varg känner din Spiritus, jag känner dig.

- Lustigt. Det är mer än jag själv gör. Hittebarn är blanka papper – eller åtminstone var jag det tills demonen bröt fram. Klosterbröderna på barnhemmet uppskattade mig inte värst mycket efter det.

- Är du ett klosterbarn?

Han skruvar sig bredvid mig, som om han just råkat röja det värsta skelettet i garderoben. Osäkerheten är en bisarr kontrast till hans yttre. Jag ruskar på huvudet. Att han har hemligheter för mig är ingen nyhet, men det här börjar dra för långt söderut.

- Om jag överlever det här är du skyldig mig en del svar, lilla du.

- Har vi fortfarande något att säga varandra? Jag är en demon. Samtalen tar vanligen slut där.

- Inte demon. Drakskiftare. Viss skillnad.

Först tror jag inte han har hört, men så formar hans läppar sakta ordet.

- Drake?

Jag nickar, och han ser misstänksamt på mig.

- Har du sett någon förut? En drake?

- Nej. Och du skiftar inte fullt ut. Han tar aldrig över, eller hur? Din Spiritus.

- Jag vet inte. Conor, jag förstår inte. Hur...?

Ett häftigt tumult bryter ut någonstans ovanför oss. Dunkande fötter, höjda röster, möbler som krossas. Jaymes gör sig påmind genom att glida fram och peka uppåt, mot taket.

- Ursäkta mig. Jag är ledsen att störa vad som säkerligen är en rörande återförening, men...

Ett långdraget ylande bryter av insektens milda röst. Ljudet ger återklang i varje cell i min kropp, djupt in i min själ. Glömsk av min krossade fotled flyger jag upp, och sjunker genast ned på knä med en grimas av smärta.

- Helvete! Jaymes, hjälp mig. Jag måste ut.