Nature hath framed strange fellows in her time.

Källaren mynnar ut i en sidodörr på baksidan av huset. I det iskalla duggregnet lämnar demonen mig, rinner av mig som färg. Fjällen och pannan slätas ut, klorna bleknar och krymper till ingenting. För den här gången.

     Conors ord om drakskiftare susar i bakhuvudet. Drake. Jag vågar inte tänka tanken, vågar inte röra vid hoppet om att jag är något annat än en helvetesdemon som förgör allt jag kommer i närheten av.

     För att ha en söndertrasad fotled rör sig Conor oväntat snabbt. Kanske har han börjat läka, eller också skiter han helt enkelt i vilket. Jaymes bär förstås mycket av hans kroppsvikt, vilket ser ut att bryta alla naturlagar. Intill Conor liknar Jaymes ett barn, finlemmad och tunn.

     Vi skyndar genom trädgården, mot framsidan av Grimbrook Manor. Förbi jasminerna, som har vissnat ned. Runt rhododendronbuskarna. Till höger om det gamla pilträdet.

     Jaymes kastar en blick bakåt.

     - Är du tillbaka nu, min vän?

     - Jag vet inte. Hur ser jag ut? 

     - Söt som socker, biter Conor av. Sötaste jävla lögnare jag nånsin knullat. Men vad fan vet jag?

     Han och Jaymes försvinner runt husknuten. Jag rusar efter, och kommer fram på den grusade uppfarten omkring huset. Den massiva järngrinden ligger slängd ute på gatan, böjd som om den vore gjord av lera. Sex okända bilar står parkerade över den vältrimmade gräsmattan, och i en pilformation framför huset räknar jag omkring fyrtio skiftare, män och kvinnor om vartannat.

     Mannen som alla verkar orientera sig kring är någonstans i femtioårsåldern, en karl i Beorns storlek med genomträngande, mycket mörka ögon. Ruadh Kendrick, vem annars? Vid hans sida står en kvinna som jag gissar är Maura Hayes – Kendrick. Conors mor. De är inte särskilt lika, men så snart hon ser honom tar hon ett steg fram. Hennes make hejdar henne med handen om hennes arm, innan han själv går med långa kliv över grusplanen.

     Jag betraktar Conors profil, och försöker tyda känslospelet i hans ansikte. Jag har aldrig sett honom ge vika förut, men när den äldre vargskiftaren når fram böjer Conor nacken. Av någon anledning berör det mig illa. Ruadh Kendrick lägger en hand på hans skuldra. Kanske faderligt menat, men jag missar inte den auktoritära undertonen.

     - Conor, vi kom så snart vi fick veta. Flocken är samlad. Hur illa är det?

     - En av Darius Abramos karlar är död, mer vet jag inte än.

     - Abramo tar vi itu med sedan. Nu talar jag om dig, pojk.

     Conor höjer blicken och ser tomt på Kendrick. Så rycker han på axlarna. Jag känner honom, annars hade jag nog inte sett längre än fasaden han sätter upp.

     - Benet är av, resten läker väl av sig själv. 

     - Ja, du är ung och stark. Det borde inte vara något problem, bara du får tillsyn. Mor din tar hand om dig.

     Jaymes drar uppmärksamheten till sig med en diskret hostning.

     - Jag känner inte panterns närhet längre. Huset är tomt, men den saken har ni naturligtvis förvissat er om på egen hand.

     Kendrick rynkar pannan och skärskådar Jaymes från topp till tå.

     - Du är en vän till min son?

     - Våra stigar har korsats i det senaste, ler Jaymes stilla. Vi har en gemensam nämnare.

     Ruadh Kendrick hajar till. Tydligen lägger han samman ett och ett, för han hugger tag i Conor och rycker honom åt sidan. Conor snubblar och svär högt, men den äldre mannen fångar upp honom med en arm om skuldrorna.

     - Håll dig ifrån min pojk, morrar han åt Jaymes. Jag har hört vad för djävulskap du ägnar dig åt. Maura, Chevonne, se till att Conor får vård. Rory och Cian följer med.

     Oberörd flyter Jaymes bort för att ta plats bredvid mig.

     Två män och två kvinnor lösgör sig ur gruppen. Den yngre känner jag igen som Conors lillasyster, de skarpa dragen är en kvinnlig spegelbild av hans. Cian nickar åt mig, den ende som noterar min närvaro.

     Tillsammans får de med sig Conor till en av bilarna. Jag väntar på att han ska vända sig om, men han hänger som en trasdocka mellan sina flockbröder. Inte förrän han ska kliva in i baksätet möter han min blick. Inget igenkännande, som om han såg en främling. Jag förtjänar det, men hans likgiltighet är ett värre straff än alla anklagelser han kunde vräka över mig.

     Maura Hayes-Kendrick sätter sig på förarplatsen, Conors syster kliver in bredvid sin mor. Hennes röst bär hela vägen bort till mig, innan hon slänger igen dörren.

     - Conor, tröttnar du aldrig på att göra bort dig? Det här är så jävla välbekant att jag blir sentimental.

     Ruadh Kendrick vänder ryggen åt mig och Jaymes, och flocken sluter upp omkring honom.

     - Hör upp. Ett angrepp på en av de våra är ett angrepp på flocken. Huset är tomt, pantern har flytt. Men han har fortfarande resurser, och han kommer inte att glömma. Lika lite som vi glömmer. Vi kommer att hitta honom. Han kommer att få betala för vad han har gjort. Håll samman, var vaksamma.

     En efter en går flocken mot bilarna. Sist av alla går Alfa. Jag väntar mig inget erkännande, men han stannar till och mönstrar mig. Med Conors reaktion i minnet stirrar jag honom rakt i ögonen. Ruadh Kendrick rör inte en min.

     - Ayden Smith, inte sant? Kom, vi kör dig dit du ska.

     Han ser förbi Jaymes, tydligen fast besluten att inte låtsas om hans närvaro. Jag skakar på huvudet.

     - Tack, men jag klarar mig.

     - Är du säker?

     - Fullständigt.

     - Då så. Tveka inte att höra av dig, om du behöver något. Jag är dig stort tack skyldig, ska du veta. Vanligen får jag inte höra om Conors felsteg förrän långt efteråt.

     Hans tvivelaktiga beröm irriterar mig.

     - Det vet jag inget om. Mestadels är det jag som står för felstegen. Den här gången är inget undantag.

     Ruadh Kendricks mörka ögon bränner sig in i mig. Hans auktoritet väger flera ton, men jag är ingen varg. Och han är inte min Alfa.

     - Hur länge har du känt Conor? frågar han lugnt. Ett år? Två?

     - Det är nog bäst att du frågar honom.

     - Som du vill. Jag märker att du håller av honom, och det respekterar jag. Men han är min son, i allt utom blodet. Jag var där när han växte upp.

     Kendrick ser ut att tveka, innan han suckar och skakar på huvudet.

     - Jag vill inte lägga mig i Conors liv i onödan. Han har sina skäl till att vilja hålla mig på avstånd. Jag önskar honom allt gott, och jag förmodar att det är en önskan du kan stämma in i. Hursomhelst, det är hög tid att ge sig av. Dröj inte kvar här. Om Darius Abramo är beredd att gå till sådana ytterligheter för din skull, så är Grimbrook Manor sista platsen du bör vara på.

     När konvojen av bilar rullat ut rör Jaymes lätt vid min arm.

     - Ayden. Innan vi ger oss av har jag något att visa dig.