A little more than kin, and less than kind.

Tortyren fortsätter hemma hos min mor. Jag ligger på rygg i soffan, medan hon plockar benflisor och skräp ur fotleden med pincett. Chevonne bistår genom att hålla sin vanliga monolog. Jag drar åt mig en soffkudde och trycker den mot ansiktet. Inte tillräckligt för att stänga ute hennes röst, men hon begriper faktiskt.

- Som du vill. Jag går och ser till mina små vildingar. Jag tror inte Nannies tålamod håller mycket längre. Glad att du är ok, avslutar hon och klappar mig på armen.

- Är jag? muttrar jag genom kudden.

- Du lever. Tills Ruadh kommer hem, i alla fall.

- Tack, du.

När dörren till vardagsrummet stängs tar jag bort kudden. Min mor lägger ner pincetten och skruvar locket av en flaska Vodka. Jag sträcker mig mot henne.

- Till mig?

- Håll till godo.

Med de orden häller hon sprit över en bomullstuss och trycker mot min sönderslagna fotled. Jag börjar inte grina, men fan vet om jag tar det med värdighet. Tre gånger upprepar hon helvetet innan hon rullar ihop en filt och stoppar in under mitt ben. Så sträcker hon sig efter en tjock ullpläd och breder ut den över min överkropp.

- Fryser du? Jag kan tända i spisen, om du vill.

- Jag är ok.

Jag lyfter upp mig på armbågarna, och hon rynkar ögonbrynen.

- Ligg ner. Jag kommer inte att säga åt dig igen. Ska du bli återställd, så måste du vila. Fullständig vila, hör du det? Med benet i högläge.

Hon tar min näve och skakar den, som om hon vill ruska mig men inser sina begränsningar. I hennes tonfall skymtar något jag inte hört på många år, något sårbart som hon vanligen håller djupt inom sig.

- Du skrämde mig, Conor.

Jag nickar bara, för vad annat kan jag göra? Hon drar tummen över min handrygg, över tre fingerleder som är sneda och lite tjockare än de andra efter en idiotolycka för nästan femton år sedan. Tydligen tänker hon på samma sak.

- Jag minns när du stal Craigs motorcykel borta i Rainy Shallows. Du var inte gammal då.

- Jag minns att du räddade mig.

- Ja, vad hade jag för val? Jag letade hela natten. Jag visste att min pojke behövde mig.

- Jag växte om dig innan jag fyllde tolv, påpekar jag, och lyckligtvis förstår hon vinken.

- Och än har inte vettet hunnit ikapp.

Hon reser sig, och jag sjunker djupare ned i soffkuddarna. Smärtan i foten når nya höjder, men nu kan jag åtminstone inbilla mig att läkeprocessen har sin gång.

Långt om länge öppnas ytterdörren, och Ruadh klampar in i hallen. Min skiftarhörsel är i alla fall inte körd åt helvete, så av hans meningsutbyte med Chevonne och min mor kan jag sluta mig till att flocken är oskadd.

Han nämner inte Ayden. Förhoppningsvis innebär det att han är trygg, men vad vet jag? Så länge jag inte har den lögnaktiga lilla jäveln bunden i sängen under mig kan han vara var som helst. Göra vad som helst. Med vem som helst.

Ruadhs steg närmar sig vardagsrummet. För en kort stund överväger jag att blunda och hoppas på gudskelov, men någon värdighet har jag kvar. Så jag häver mig upp på underarmarna för att möta honom.

Ruadh sätter sig i fåtöljen mittemot mig. Han dröjer vid min fot ovanpå filtrullen.

- Hur mår du, Conor?

Jag gör en grimas som kan betyda vad som helst. Alla som har ögon ser att jag har fått mer stryk än vad som är hälsosamt, men inte fan tänker jag beklaga mig inför Pappa Alfa. Ruadh kommenterar inte vidare. Istället lutar han armbågarna mot knäna, så att hans ansikte kommer närmare mitt.

- Jag misstänker att jag inte har din fulla uppmärksamhet förrän du vet vad det blev av din vän. Ayden Smith och jag hade ett kort samtal. Jag erbjöd honom lift, han tackade nej.

Mitt hjärta slår ett dubbelslag.

- Säg inte att du lämnade honom vid Grimbrook Manor?

Blodet rusar i mig, och jag är påväg ur soffan när Ruadh tar mig om axeln. Han håller kvar handen tills jag måste ge efter.

- Han var inte ensam, Conor. Parasiten var med honom. Jag bedömde det osannolikt att han svävade i någon överhängande fara.

- Tack så jävla mycket.

- Var lite aktsam med din ton, påpekar Ruadh lugnt. Jag vet att du är ur balans, men det finns gränser för mitt tålamod.

Jag överväger att be honom dra åt helvete, men orken rinner ur mig. Han lutar sig tillbaka i fåtöljen igen.

- Nå. Jag får förmoda att situationen med Abramo gick överstyr ändå.

- Jag tänker inte ha den här diskussionen igen.

- Det är ingen diskussion, och du har inte mycket till val. Varje medlem i flocken skulle utan att tveka ha gett sitt liv för dig idag. Med det i åtanke är det din förbannade skyldighet att höra på vad jag har att säga.

Minnet av tusen liknande samtal kommer till mig. Samtal, förresten. Under min uppväxt var "samtal med Ruadh" en omskrivning för ett kok stryk. Ironiskt nog har han fortfarande samma bälte i hällorna som förr. Jag drar ett djupt andetag, och släpper sakta ut luften mellan tänderna.

- Jag minns inte att jag har bett någon dö för mig.

- Du behöver inte be om det. Flocken står bakom dig. Du lever ditt liv som en isolerad enhet, men du är mer än så. Konsekvenserna av dina val drabbar inte bara dig. Dina fiender är flockens fiender, och så länge du tillhör flocken ska du hörsamma våra regler. Du kan inte vara ensamvarg och flockmedlem samtidigt.

- Vad fan är det för logik? Jag vill hålla dig och flocken utanför mitt liv, det har jag gjort klart mer än en gång. Är jag fortfarande inte betrodd att ta egna beslut?

Ruadh betraktar mig länge. För ett ögonblick tror jag att han tänker kasta ut mig handgripligen, men han kör bara fingrarna genom sitt tjocka, mörkbruna hår med en tung suck.

- Jag respekterar din vilja, naturligtvis. Du kan välja att inte godta mig, men oaktat våra meningsskiljaktigheter är du min pojk. Mitt och Mauras hem är alltid öppet för dig.

Jag blundar och nickar en gång. Fåtöljen skrapar mot golvet när han reser sig.

- Och en sak till. Jag har ingenting emot Ayden Smith, det har jag sagt förut. Om du väljer att hålla dig undan, så gör det av rätt anledningar.

Jag öppnar ögonen, men ser bara hans ryggtavla. Dörren knäpper till, och jag är ensam.