He that dies pays all debts.

Jaymes för mig uppför trappan till Grimbrook Manor. Dörrskivorna hänger trasiga på sina gångjärn. Marmorgolvet i hallen är spräckt, spegeln med guldramen reflekterar ljuset i tusen krossade skärvor. Den stora kristallkronan hänger snett, dinglar i sin kedja som en fiskares bottennapp. Darius jaktmotiv kunde lika gärna varit inramade dörrmattor, så nedstänkta som de är med blod och andra utsöndringar. Ingen kan skada mig om inte Jaymes önskar det, men jag känner mig som en objuden gäst vid en likvaka. 

     - Vad är det du vill visa mig?

     - Den här vägen, min vän. Var inte rädd.

     Sida vid sida går vi längs korridoren, tills vi når biblioteket. Jag tvekar, men Jaymes öppnar dörren.

     - Var inte rädd, säger han igen, med sitt milda småleende.

     Myriarder böcker blickar tillbaka på mig, tyst och hemlighetsfullt.Somliga kvällar satt jag vid Darius fötter medan han läste för mig, sagor och legender från svunna tider som ingen längre minns. Hans blick försvann i fjärran, rösten blev mjuk och drömmande. De kvällarna hände det att han lät mig sova i sin säng, tätt intill honom.

     Jaymes drar pekfingret längs en av bokryggarna, smeksamt som om han rörde vid en sovande kattunge. Jag sneglar på den läderinbundna pärmen. Hur gammal den kan vara har jag ingen aning om, men så vitt jag ser är den skriven för hand. Med viss ansträngning går den blekta titeln fortfarande att uttyda. Demoner i vår tid. Jaymes skakar sakta på huvudet.

     - Hur den här hamnade i panterns ägo är mig en gåta.

     - Darius samlar på gamla böcker. Han har gått över lik för att få vissa volymer, andra har han betalat en förmögenhet för.

     Han småskrattar tyst.

     - När det begav sig var den inte värd bläcket jag stal för att pränta ned den med. I efterhand kan jag blygas över formuleringarna, men efter nästan femhundra år får mitt brott mot litteraturen nog räknas som preskriberat. I vilket fall måste jag säga att det är ett mycket kärt återseende.

     Jag låter honom tala utan att avbryta, mest för att han skrämmer mig mer än någonsin. Hans indigoblå ögon lyser tills jag måste vända mig bort.

     - Jaymes. Vem är du egentligen?

     - Jag är din vän, svarar han oskyldigt.

     - Låt mig omformulera. Vad är du?

     - Det förundrar mig att du aldrig har frågat förr. Nå, ledtråden finns i titeln, min vän. Jag är vad du aldrig har varit. Vargen hade rätt om dig, vet du. Jag kunde ha talat om det för dig för länge sedan.

     - Det hade varit hjälpsamt.

     Han lägger huvudet på sned.

     - Hade du lyssnat?

     När jag inte svarar håller han upp händerna framför sig, som vågskålar i balans.

     - En demon förtär, en Spiritus försvarar. Och din Spiritus lider, min vän. Du har stängt honom ute så länge.

     Uttrycket i hans underliga ögon blir nästan tillgivet.

     - Ayden, min vän. Av alla varelser jag mött, är du den som irriterar mig minst. Märkligt, men så är det. Att ta farväl av dig bereder mig viss smärta, men vi når alla vägs ände så småningom.

     Jag tar flera steg ifrån honom. Paniken skenar från noll till hundra. Jaymes ser faktiskt chockad ut.

     - Kära nån, jag uttryckte mig obetänksamt. Jag har inte för avsikt att ta ditt liv, Ayden. Nej, det är min tid som rinner ut.

     Han tar boken ur bokhyllan och trycker den i min hand.

     - Ta den här, min vän. Kanske finner du den informativ. 

     - Jaymes, vänta! Jag förstår inte. Varför?

     - Varför inte?

     Jag vill sparka honom, men behärskar mig.

     - Ska jag tro dig har du levat i hundratals år. Tusentals, kanske. Varför nu? Varför inte imorgon, eller om hundra år?

     - Varje varelse har en utmätt livstid. Jag har räknat ned varje andetag alltsedan jag drog mitt första i den här världen. Nu är det över. Inte sörjer du?

     Som om någon väntat på klartecken skakar golvet under honom, och mörk eld bryter fram ur ekplankorna. Jaymes ser närmast förtjust ut, när hans uppenbarelse på ett ögonblick omvälvs av rasande flammor. Knappt hinner jag tänka tanken att slita honom i säkerhet, förrän han håller upp handen mot mig.

     - Inte närmare. Trots allt vore det ironiskt om du brann ut tillsammans med mig nu.

     Lågorna tätnar omkring Jaymes tunna gestalt. Innan han löses upp och blir ett med eldens vilda dans ler han mot mig.

     - Pantern kommer aldrig att besvära dig igen, Ayden. Hans död får bli min avskedsgåva till dig. De hjärtslag jag tog från honom följer mig in i evigheten, och vad övrigt av blod och ben som återstod är stoft i vinden nu. Lev väl, min vän.

     Så är han borta. Kvar finns bara eld och aska, och minnet av vad som varit.

     Jag backar när lågorna kastar sig mot bokhyllorna. Eldstungorna slickar de sköra pärmarna och får fäste. Med Demoner i vår tidi handen rusar jag mot dörren, men en av hyllorna ger vika och spärrar utgången. Märkligt nog får jag inte panik. Hettan är plågsam men den skrämmer mig inte.

     Med dörren blockerad återstår bara något av de höga fönstren. Fönsterhaken kärvar, så jag tar eldgaffeln och slår ut rutan. Tillfredsställelsen är större än väntat. Hade jag haft tid skulle jag slagit sönder mer än så. Jag slänger fötterna över kanten och vräker mig ut, just som ett gnistklot av eld och boksidor exploderar bakom mig.

     På alla fyra landar jag i det regnvåta gräset. Utan att se upp kryper jag undan, tills värmen inte är smärtsam längre. När jag vänder mig om står Grimbrook Manor i ljusan låga. Jag rullar över på rygg, och ser huset brinna. Så småningom tilltar regnet, men jag ligger kvar och ser de pyrande resterna brinna ut. Ingen kommer för att släcka.

     Långt om länge öppnar jag boken. Jaymes handstil löper över insidan av pärmen, snirkliga bokstäver nedtecknade med blå kulspetspenna.

Ayden, min vän.

Vid tidpunkten för sin död överlät Darius Abramo följande information till mig. Han hade i sin tur fått uppgifterna av Christian Clarke, föreståndare för Tiarusorden, prefekt för ordens barnahus Oskyldiga Hjärtat. Jag återbördar härmed informationen dit den hör hemma, att förfoga över som du önskar.

Din mors namn var Cynthia Ayers. Hon dog i barnsäng tre dagar innan sin nittonde födelsedag, och vilar på Rosmere kyrkogård.

Din fars namn var David Smith. Han förgicks i eld kort efter Cynthia Ayers hädangång. Hans kvarlevor stod inte att begrava.

       Din ödmjuke vän, etc. etc.