We have seen better days.

När skymningen faller slår febern klorna i mig. Min mor insisterar på att kroppen gör vad som krävs för att läka, men efter att ha lagt handen på min panna låter hon inte lika säker. Jag sväljer tabletterna hon tvingar på mig, och timmarna som följer svävar jag in och ut ur medvetslöshet. Feberyran är en malström genom tiden.

~~~

Jag är fem år, min mor ligger på golvet. Hon håller sig för magen och kräks upp blod. Min far kastar tomflaskor på henne. Chevonne gråter. Ruadh kliver in genom dörren. Kaos. Jag blundar tills allt är tyst igen, tills Ruadh säger mitt namn. Han torkar av röda, kladdiga handflator på byxlåren. Han bär min mor till bilen. Min far är borta.

~~~

Jag är fjorton år. Innehållet i mina fickor ligger till allmän beskådan på köksbordet. En påse tabletter, vita som snö och fulla av sagor. Nycklar till motorcykeln som brinner i dikesrenen. Ruadh sopar ned mina tillhörigheter i fickan.

- Du är en barnunge. Var tacksam för att jag straffar dig därefter. Du har åsamkat flocken och din mor större skada än du begriper. Lyssnar du?

- Du tappar mig vid tacksam. Varje gång.

- Bekymra dig inte för det. Orden är för att lugna mitt eget samvete. Jag har ingen förhoppning att nå fram till dig den vägen.

~~~

Första gången jag ser Ayden. Han passar inte in. Oskuldsfull, alldeles för ung. Ärren längs armarna förvånar mig. Så han leker med knivar?

~~~

Ayden som småler och famlar med dörrnycklarna. Ayden som frågar om jag vill komma in.

- Du gör mig osäker, Conor. Och jag brukar inte vara osäker. Njuter du av att plåga mig?

- Det vet jag inte än.

- Är det något du vill ta reda på?

- Du pratar för mycket, Mr Smith. Öppna dörren.

- Haleluja. Min typ av man.

~~~

Natten övergår i gryning. Jag vaknar av ett tryck över bröstet. Någon håller mig nere. Jag orkar inte lyfta armarna, kan inte tala eller ens andas. Dödsångesten tilltar, tills det går upp för mig att tyngden är Chevonnes huvud och överkropp där hon sitter hopkrupen över mig vid sängkanten.

- Försvinn, andas jag, och hon hoppar till.

Sömndrucket hugger hon tag i ett glas, och spiller ut hälften över mig i brådskan.

- Conor? Här, drick. Vatten.

Med handen bakom min nacke tippar hon vad som är kvar i glaset i min mun. Jag ruskar på huvudet, men hon har redan fyllt på från en kanna på nattduksbordet. Jag försöker vrida bort ansiktet. Hon rycker på axlarna.

- Jag häller oavsett om du öppnar munnen.

Eftersom blickar inte kan bryta nacken av henne gör jag som hon säger. Hon ser nöjd ut, men spåren av tårar är färska på hennes kinder.

- Bäst för dig att jag inte överlever, mumlar jag.

- Det gör du säkert. För att jävlas med mig.

Jag svävar bort i dvala igen, och när jag vaknar nästa gång sitter Ayden på stolen intill min säng. Hans ögon är slutna, händerna lätt knäppta i knäet. En hårslinga följer kindens kontur och slutar i en mjuk lock nedanför hakan. När jag rör mig slår han upp ögonen.

Ett uttryck av lättnad sprider sig över hans ansikte, och han stryker undan hårlocken ur pannan. På något sätt ser han annorlunda ut - inte lika ung, inte lika oskyldig. Eller så har min föreställning av honom anpassats till verkligheten. De smala fingrarna dröjer i luften vid min arm, som om han vill röra mig men inte vågar.

Att sätta ord på allt osagt mellan oss känns oöverstigligt, och i det här ögonblicket överflödigt. I en ansträngning sträcker jag mig efter honom och får tag i hans handled. Han spärrar upp ögonen. Just nu kan jag inte blåsa undan en fjäder ens, men han följer med i rörelsen och sjunker ned i sängen bredvid mig, med ryggen tätt mot mitt bröst. Jag lägger min fria arm om honom. Just nu är han min, just nu är världen som den ska vara.

Med ansiktet mot hans nacke blundar jag. Jag måste ha slumrat till, för när jag vaknar ligger jag på rygg, med Aydens huvud vilande mot axeln. Sakta stryker jag handen över hans underarm. Han stelnar intill mig, men ser inte upp.

- Förlåt mig, Conor. För allting.

- Allting, upprepar jag och fortsätter dra fingrarna långsamt över hans arm. Allting är inte ditt fel, lilla du.

Ayden lutar sig närmare och trycker sina läppar mot mina i den mest trevande kyss jag genomlidit sen jag var tio. Jag häver mig upp på armbågen. Han tummar på filten och undviker min blick, tills jag fångar hans hand.

- Vad var det där?

Inget svar. Med en stigande känsla av obehag släpper jag honom.

- Vet inte om jag överlever fler hemligheter, Ayden.

Som om jag gett honom en stöt sätter han sig käpprak bredvid mig. Jag hinner inte säga något förrän han är ur sängen och står vid dörren.

- Du har rätt. Jag borde gå.

- Ayden. Gör inte såhär.

- Jag borde gå, upprepar han. Jag har gjort nog med skada. Förlåt mig, Conor. Jag är så ledsen.

Han försvinner ut och stänger dörren om mina invändningar. Kanske får jag vad jag förtjänar, kanske är det här straffet för de gånger jag gick ifrån honom. Men så fan att jag tänker leka den leken nu.

Jag tar telefonen och trycker fram Ayden, signalerna ljuder utan svar. Tre gånger ringer jag, innan tröttheten tar överhanden på nytt. Efter fyra timmar vaknar jag, med telefonen fortfarande i handen. Jag ringer igen. En telefonsvarare upplyser mig om att numret har upphört. Jag vill nästan skratta, men inte än. Kanske om ett par år, när sveket och saknaden inte gör så jävla ont längre.

Dagen därpå får jag höra av Chevonne att 7th Circle har stängt igen. Lokalerna är låsta och igenbommade, och på frågan om vart Ayden Smith har tagit vägen finns inget svar att få.