The past is prologue.

Jag går sakta mellan raderna av mossiga gravstenar. Somliga ser ut att vara uppvuxna ur jorden, namnen och årtalen är knappt läsliga. Inför dessa monument över avslutade liv känner jag mig skamsen och tafatt. Hur mycket hade dessa människor gett för att få en chans att ställa något ofullbordat till rätta? Hur mycket tid har jag på mig?

Under en lind finner jag graven jag söker. Avsides, med en anspråkslös sten. Jag sätter mig på huk i det regnvåta gräset, och följer försiktigt bokstäverna med pekfingret.

Cynthia Ayers.

Tanken slår mig att det här är det närmaste jag varit min mor på tjugotvå år. Är jag lik henne, kvinnan som vilar under mina fötter? Hade hon gröna ögon och brunt hår, eller har jag fått färgerna av min far?

Jag undrar om hon höll mig när hon dog. Ville hon ha mig? Hon var inte gammal, trots allt. Yngre än jag är nu, och dödsdömd av en skiftares drakyngel.

Jag stryker regndropparna av stenen, som om jag smekte tårar av min mors kinder. Mamma. Nästan generat mumlar jag ordet, och ser mig om över axeln. Det känns som om jag gör något otillåtet.

Jag sitter kvar länge på kyrkogården. Först i tystnad, men så småningom börjar jag prata. Jag berättar om mig, om mitt liv. Jag säger ingenting om saknaden efter en famn och ett namn, och jag hoppar över tiden hos Darius. Men jag berättar att jag tycker om te, och att jag alltid har varit bra på att teckna. Att jag har hundratals skisser av henne. Olika ansikten, mina ögon. Jag läser dikten jag skrev på mors dag för femton år sedan. Jag berättar om Conor.

Att gråta är inte så illa, nu när jag är hos min mamma.